Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nils Forsberg: Alla rätt i fördomsformuläret

Utställningen "Lost in space" bjuder på drabbande ödslighet.Foto: Petter Cohen

Nils Forsberg ser en konstnärlig nytolkning av "Aniara" på Bonniers konsthall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Susan Philipsz

Lost in space

Bonniers konsthall, Stockholm

Till 7/5

I ett rum: En svajig kvinnoröst som sjunger David Bowies ”Ziggy Stardust”-album a cappella. Nästa rum: en tjock-tv med myrornas krig på piedestal och ett regelbundet brusande ljud. Stora salen: tomt, förutom tolv diskreta högtalare som då och då och som det verkar helt slumpmässigt ger ifrån sig en viss ton ur den kromatiska skalan. I ett inre rum kan man fördjupa sig i en 55 minuter lång film där violinisten är i färd med att spela in tonen C.

Vita väggar, grått golv och tolvtonsmusik. Den som vill göra sig lustig över samtida konst och modern musik har öppet mål på Bonniers konsthall. Det blir tretton rätt i fördomsformuläret.

Harry Martinsons "Aniara"

Skotska Susan Philipsz har gjort installationen ”Lost in space” utifrån Harry Martinsons folkhemstonade rymdepos ”Aniara” från 1956 och den tidstypiskt atonala opera som Karl-Birger Blomdahl komponerade ett par år senare. Den är faktiskt så utstuderat Svår och Smal att den borde kunna bli en succé, eftersom den också pekar på så grundläggande existentiella fakta.

Veckans nyhet från världsrymden var upptäckten av ett solsystem med antagligen beboeliga planeter i stjärnbilden Lyran, 40 ljusår från oss. Det tar alltså 40 år att åka dit om man färdas med ljusets hastighet, cirka 1000 miljoner km/h. Vilket, om det var möjligt (en ordinär rymdsond håller ca 60 000 km/h), ändå skulle medföra betydande konsekvenser som man måste läsa teoretisk fysik för att riktigt fatta.

Den är Ziggy

Rymden är så in i helvete stor. Den är inte en sagovärld som i ”Star Wars”, den är ångestskapande tom och iskall som i ”Gravity”. Den är Ziggy och spindlarna från Mars utan minsta glam och glitter, med en naken röst som kunde ha spelats in på ett mentalsjukhus. Rymden är en brusande radiopuls från en slocknad stjärna.

Den här ödsligheten är det som gestaltas i utställningen. Släpp all science fiction-romantik och ta in det, ni som klarar av det, och kom ihåg att i rymden kan ändå ingen höra dig klaga över tolvtonsmusiken.

 

Nils Forsberg är konstredaktör och kritiker på Expressens kultursida.