Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I teatersalongen var Benny Fredriksson allas bästa vän

Benny Fredriksson blev 58 år. Foto: / DN / TT NYHETSBYRÅN
Benny Fredriksson. Foto: JAN DÜSING
Gunilla Brodrej. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Foto: JAN E CARLSSON / CARLSSON JAN E DN PRESSENS BILD

 

Kulturhuset Stadsteaterns förre vd Benny Fredriksson har avlidit.

Gunilla Brodrej minns en teaterman som satte publiken framför allt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM | BENNY FREDRIKSSON. Döden kommer aldrig lägligt, men nu kommer den som ett knytnävsslag. Sent under lördagen nåddes vi av nyheten om att den tidigare vd:n för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Benny Fredriksson, har gått bort vid en ålder av 58 år.

Det är säkert många som bläddrar tillbaka i sina huvuden för att försöka minnas vad det sista var som de sa om honom, skrev om honom. Jag minns att jag liknade honom vid en despot, men också att jag skrev om hans klassresa, den som han pratade om i Sveriges Radios söndagsintervju i P1 för två år sedan och som möjligen gav en sorts förklaring till varför han senare i livet inte lyssnade på kritik. 

Den brådmogna arbetarkillen Benny drog som tioåring slutsatsen att det var bäst att bo kvar hos sin pappa när föräldrarna skilde sig, trots att det var sin alkoholiserade mamma han stod närmast. Vidare norpade han Sartres "Existentialismen är en humanism" från skolbiblioteket för att förstå sig själv lite bättre. Och i samma intervju sa han också att han tyckte att det var fantastiskt att vara chef: "en oerhörd möjlighet att fördjupa kunskapen om sig själv."

Det var inte så här det skulle sluta. Nu är det för sent för den där texten som jag hoppades skulle komma. Den där han förklarade. Gav sin bild, sin sanning. 

Staffan Valdemar Holm kallsvettades

Benny Fredriksson var länge huvudpersonen i en framgångssaga. Ja, det var han som skrev den. När Staffan Valdemar Holm förmodligen hade skäl att kallsvettas på Dramaten nere vid Nybroplan i Stockholm var svettpärlorna angenämare och anslaget lättsammare på Stockholms stadsteater uppe vid Sergels torg. Man förlängde och förkortade speltider efter publiktryck, ämnena var aktuella och klassikerna humoristiskt uppdaterade. Smalt på de små scenerna, brett på den stora.

Innan Birgitta Svendén tillträdde som chef för Kungliga Operan önskedrömde jag faktiskt om att Fredriksson skulle bli chef där och utnyttja det huset till bristningsgränsen, med sångare, dansare och musiker i gång i vartenda prång. Vad jag inte visste var att många på Operan bävade för precis detta scenario. De kände till hur personalen kämpade på Stadsteatern.

Den sista tiden av sitt liv var Benny Fredriksson som bekant huvudperson i en helt annan berättelse, den som utspelade sig bakom scenen. Då spelade han den tvivelaktiga rollen som chefen som missköter sig och inte kan vara kvar på sitt jobb. Epilogen, som vi skrev i den här tidningen, var att han uppbar hög lön efter att han hade slutat.

Benny Fredriksson inne på sin stadsteater. Foto: / DN / TT NYHETSBYRÅN

Fallskärmen över huvudet

Vi vet att näringslivet kryllar av ledare som gör olika fatala misstag, sparkas och singlar i väg i sina fallskärmar. Och på nåt underligt sätt landar de alltid mjukt, borstar av sig och dyker upp på nya jobb. Men gör man bort sig i kulturvärlden så kommer man att ha den där fallskärmen över huvudet för gott. Förbrukad och osynlig. Kanske beror det på att människor som håller på med kultur förmodas besitta särskilt hög moral, att den som leder en teater förväntas vara mer intresserad av konsten och skådespelarna än av intäkterna. 

Vad man än anser om Benny Fredriksson, och hur man än känt sig i hans personal, är det oerhört ledsamt att det sista Benny Fredriksson upplevde var ett sluttande plan av nederlag, kritik, mediebevakning och (som jag förmodar) en telefon som har slutat ringa.

Byggde upp något fantastiskt 

Att ha byggt upp någonting fantastiskt mitt i huvudstaden, en teater för alla stockholmare med ett dynamiskt växelbruk mellan gungor och karuseller, ett pärlband av Alexander Mørk-Eidem-succéer som för alltid ligger som ett skratt innanför hjärtat och varenda liten sidoscen på högvarv – allt det där hade inte längre något värde när vittnesmål efter vittnesmål avslöjade att den framgången hade en ful baksida. Inte alla hade upplevt det, men tillräckligt många.

Det viktigaste Benny Fredriksson gjorde gällde publikarbetet – att göra teatern till allas teater. Alla i salongen skulle känna sig välkomna och ingen skulle känna sig mindre värd. Det såg arbetarkillen Benny till och det tackar vi honom för.

 

Gunilla Brodrej är scenkonstredaktör på Expressens kultursida. 

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Gunilla Brodrej och Margareta Sörenson om teatermannen Benny Fredriksson. Programmet finns också som podcast.