Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I smöret – Liljestrand om Måns Zelmerlöw

Måns Zelmerlöw.
Foto: Sven Lindwall

Måns Zelmerlöw har surfat genom karriären på en räkmacka och står nu inför sitt livs stora genombrott.
Jens Liljestrand tecknar ett porträtt av en sångarbroder och medelklasspojke som vägrar be om ursäkt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vi kallar oss Sångarbröder. Jo, ordet används fortfarande – helt utan ironi – i manskörssammanhang, med samma självklarhet som män i andra kulturer kallar varandra för brushan eller homeboy. Det musikaliska brödraskapet är en vacker tanke, kollektivet som ett obrottsligt lojalt ackordsarbete där vi solidariskt bygger musiken tillsammans, lyfter fram varandras röster, skapar harmonier, dissonanser, klanger utan namn.

Måns Zelmerlöw gick med i Lunds studentsångare på hösten 2004 och sjöng där i åtminstone två terminer, fram till genombrottet i TV4:s "Idol" hösten 2005. Själv lämnade jag den anrika manskören flera år tidigare.

Liksom alla andra sångare, unga som gamla, har vi båda en stående inbjudan att medverka i den årliga tv-sända konserten på universitetstrappan den 1 maj. Liksom de flesta andra dyker vi aldrig upp; jag har alltså aldrig träffat honom.

Men en broder är alltid en broder.


Måns Zelmerlöw är den där schlagerartisten som ingen – handen på hjärtat – egentligen älskar. Jämfört med vår unisona dyrkan av Loreen, med småflickshysterin kring Eric Saade, respekten för Peter Jöback eller varför inte den nostalgiskimrande magin kring Carola, finns det ingen laddning, inget desperat begär i vårt förhållande till mannen som i kväll och sannolikt också på lördag bär upp de svenska färgerna i Wien.

I stället fick Zelmerlöw tidigt i sin karriär epitetet "Smöret från Lund", ett öknamn som betecknar ett artisteri baserat på billig kosmetika: ett tvålfagert ansikte, ett nästan tvångsmässigt flirtigt leende, smäktande men karaktärslös sång.

Till och med hans röstomfång är trist, han har varken en kraftig, manlig bas eller en luftigt svävande tenor, bara en habil baryton. I Studentsångarna sjöng han andratenor, en stämma så fantasilös att den kallades "kommunalstämman".


Men den likgiltighet – och ibland rena motvilja – som omger Zelmerlöw handlar inte bara om hans röst och utseende, utan om en person som tycks ha fått precis allting gratis. Med en mamma som är professor i logopedi vid Lunds universitet och en pappa som är kirurg är han stadigt rotad i den akademiska övre medelklassen. Uppvuxen i villa i exklusiva Professorsstaden (där utgångspriset ligger runt tio miljoner) talar han knappast gatans språk.

Nej, Zelmerlöws position är i stället ständigt gräddhyllans, punschverandans. Den belevade gentlemannen som efter några glas vin börjar svamla om homosexualitet som en "avvikelse". Underhållaren som flyger in naken, grenslande en stålkula à la Miley Cyrus på Gaygalan, med samma överlägsna småleende som när andra män i vår samhällsklass knyter slipsen runt pannan på kickoffen eller stoppar prinsesstårtans marsipanros i munnen bara för att de kan.


Och vad värre är: när Zelmerlöw väl försöker använda sin talang till att göra något innerligt, något som kan göra honom mörkare, mer autentisk, mer på riktigt, så möts han av axelryckningar.

Fjolårsalbumet "Barcelona sessions" beskrevs av kritikerna som platt och intetsägande, som "en mysig reskamrat i Volvo V70:n", för att citera Expressens Annah Björk. Så fort han slutar vara en klämkäck entertainer står Sverige och gäspar käken ur led. Det finns ingen som vill loda hans djup, utforska hans (eventuella) livsångest. Han blir aldrig mer än smörsångaren, goddagspilten, den bekräftelsetörstande Kendockan från Professorsstaden. Tråkmånsen.


Men i kvällens semifinal står han ändå där och sjunger "Heroes", sjunger gång på gång på att det är vi som är hjältarna, bara vi vågar dansa med demonerna inom oss. Medelklasspojken som vägrar be om ursäkt, kulturmannen som tänker fortsätta att både äta sin räkmacka och glida på den genom livet.

Och om ni undrar: den där rundmagade lilla streckgubben som tillgivet sätter sig intill honom för att trösta, förmana eller bara lyssna? Jodå. Det är jag.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.