Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I skuggan av grexit tynar humanismen

I "Displacement island" (2013) blandas bilder av Lampedusas stränder med skräckfilm.Foto: Marco Poloni
Greklands premiärminister Alexis Tsipras.
Båtflyktingar utanför Malta.
Kropparna efter drunknade flyktingar väntar på att begravas.Foto: Luca Bruno

Samtidigt som EU obändigt ligger på om Greklands skuld, backar unionen när medlemsländerna vägrar diskutera flyktingkvoter.

Hynek Pallas om hur humanismen riskerar att bli Europas nästa exit.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är 35 grader i Palma men i källaren på 1500-talsfästningen Sant Pere är det kylskåpskallt. Sedd som metafor är platsen, som hyser konstmuseet Es Baluard och den hyperaktuella utställningen "Mare medi terraneum", så passande att den blir klyschig: Utanför minglar solsvedda européer efter en dag på stranden. Här nere bildar tjugotalet konstverk ett korsbefruktande samtal om politik, kultur och ekonomi i Medelhavsregionen.

Även om det just dessa dagar är svårt att toppa aktualiteten i Yorgos Zois kortfilm "Casus belli" där greker köar för matransoner så är det verken som berör harragas, de som riskerar livet i flykten till Europa, som ger den verkliga kontrasten. Den fångas i Marco Polonis fotoserie "Displacement island" där Lampedusas undersköna stränder paras med bilder ur skräckfilmer med havstema.

Flyktingarna är närvarande genom frånvaro: Skuggor på infraröd film, röster som blandas med båtljud på kolsvarta videoinstallationer. Snart har deras Medelhav lagt en spökaura på näthinnan. Jag tittar på de hundratals vykorten med paradismotiv i Oriol Vilanovas "Sunsets from..." men får kalla kårar som om jag hade sett "Hajen" dagen innan.

 

Vilket är poängen. För i källaren pågår det samtal vi borde ha. Det öppnande, medmänskliga och förgrenande - som i Hervé Paraponaris kolteckning över ett tunnelbanenät mellan Nordafrika och Europa. Istället sluter sig Europa och förstärker den metaforiska klyschan. Jag besöker utställningen dagar efter att EU-länderna sagt nej till flyktingkvoter och i stället beslutat bygga enorma förvar i medelhavsländerna för att internera dem som får asylavslag.

Det är bisarrt. EU ligger obändigt på om Greklands skuld – en skuld som gärna omtalas i moraliska termer – men backar när länder som Polen, Tjeckien och Ungern vägrar diskutera kvoter med argumentet "båten är full".

Men för unionens framtid är dessa frågor om värderingar av lika allvarlig art. Den växande populismen i "öst" kommer inte kunna lösas med nödlån eller skuldavskrivningar. I dessa länder har det aldrig funnits seriösa debatter om flyktingar. Som en företrädare för polska Amnesty uttryckte saken: "Ingen har försökt förklara för polackerna att det är ett moraliskt och formellt åtagande för EU-länder att hjälpa dem på flykt." I stället underblåser EU farliga sentiment; häromdagen hetsade demonstranter i Prag mot flyktingar med galgar och hängsnaror i händerna.

 

Just som jag undrar hur många av dessa fegisar som lapar drinkar i solen utanför så hamnar jag framför Bouchra Khalilis video "Mapping Journeys #4". En somalisk tonårsflicka berättar om sin flykt från Mogadishu till Rom. Medan hon ritar upp sträckan på en karta fastnar mitt hjärta i halsen.

Vi motar de modiga, de som likt den namnlösa flickan borde vara Europas framtid, och överlåter den åt fegisarna. Vi förpassar de livsnödvändiga samtalen till fästningarnas källare medan vi från solstolarna på toppen ser människor dö i kanten på vykortsvyn.

Nästa europeiska exit, humanismens, har vi krattat för på egen hand.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.