I skogen härskar de vilda svinen

Vildsvin är inte särskilt omtyckta djur. De bökar och ödelägger våra fint odlade trädgårdar och tomter. 

På senare år har de blivit fler och fler, det talas om en okontrollerbar tillväxt. Till skillnad från älgen, som vi kallar Skogens konung – i alla fall innan vi dödar den – är vildsvinen inte heller särskilt populära som föda. 

Vildsvinskött anses torrt och trådigt. Vildsvin har kort sagt ingen positiv betydelse för människan; de invaderar, maroderar och förstör.

Det är tacksamt att som den finlandssvenska romandebutanten Hanna Lutz ta vildsvinet som utgångspunkt för att gestalta nutidsmänniskans komplicerade förhållande till naturen. 

Inom den nordiska lyriken har ekopoesin sedan flera år varit en stark strömning; en politiskt präglad dikt som problematiserar hur vi lever med naturen i klimatförändringarnas och miljöhotens tid.

LÄS MER: "Blybröllop" bjuder på giftig underhållning 

Modern ekoprosa med paradoxer

Några av de svenska poeter som brukar nämnas i sammanhanget är Jonas Gren, Joar Tiberg, Pernilla Berglund, Fredrik Nyberg och Agnes Gerner. 

Inom prosan finns det inte riktigt någon sådan enkelt urskiljbar tendens. Hanna Lutz prosalyriska roman ”Vildsvin” kanske kan sägas vara ett av de första renodlade exemplen på modern ekoprosa. 

I denna tunna lilla bok sprängs varje sida av de paradoxer som omger människa och natur i dag. 

"Det är krig. Den nya generationen är hämndlysten. Vi tog deras förfäder." Så säger Volt, som är så kallad skyddsjägare. 

Kriget han refererar till är mot vildsvinen, som har tagit över skogarna i den småländska trakt där romanen utspelar sig.

Här finns också filmaren Ritve, som utan agenda vill dokumentera vildsvinsflocken. Där finns även paret Glenn och Martina, som bokstavligen lever med vildsvinen runt knuten. 

Och slutligen, i de mest dunkla partierna; Mia som tar med sin senila morfar till hans gamla skola längst in i skogen, i hopp om att han ska börja berätta om det som varit.

LÄS MER: Den sista striden om den brittiska överklassen

Att läsa om och om igen

Hanna Lutz skildrar dessa personer i korta förtätade stycken, ofta med en drömsk atmosfär. 

Det är en koncentrerad prosa som lämpar sig sällsynt väl för närläsning, här går att lyfta ut fem rader här och fem rader där, att läsa om och om igen, rader som ibland säger lika mycket som en mer traditionellt berättad roman åstadkommer på tio sidor. 

Vildsvinen lever sina egna mystiska liv parallellt med människan, ofta bara som skuggor. Där finns ingen kontakt, mer än i det parti där Mia äntligen får sin morfar att minnas. 

Mest finns ensamhet och stumhet. Men också storhet. Filmaren Ritve säger:

”Jag trodde att den fuktiga och täta skogen skulle förbinda mig med allt levande, men jag har ingen känsla av att jag delar den här skogen med vildsvinen. Jag känner inte av deras rörelser, jag vet inte vad de vill." 

Vi kan leva i naturen, vi kan tukta den, men vi kan aldrig förstå den. 

Kanske är det ett positivt budskap.

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.