Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”I oktober visste vi inte om vi skulle överleva”

Anders Olsson gästar ”Kultur-Expressen”.

Efter att ha hanterat Svenska Akademiens värsta kris någonsin lämnar Anders Olsson idag tjänsten som ständig sekreterare.

Jens Liljestrand möter poeten och Ekelöf-forskaren som blev kultursveriges viktigaste makthavare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Svenska Akademien har överlevt sin värsta kris någonsin och Anders Olsson har städat ur sitt sekreterarrum, hans arbetsrum i Börshuset, och lämnar den 1 juni plats för nya ständige sekreteraren Mats Malm.

– Fast jag har inte så mycket att städa bort, jag har haft så mycket att göra under hela det här året, säger Olsson, som fyller 70 den 19 juni och därmed uppnår den siffra som enligt Svenska Akademiens stadgar utgör åldersgränsen för en ständig sekreterare.

Det har varit en omtumlande tid för Anders Olsson, som blev tillförordnad ständig sekreterare när Sara Danius den 12 april under dramatiska former tvingades bort från sin tjänst. Alla tidigare ständiga sekreterare har blivit avporträtterade, vackra tavlor som sedan dess hänger i sekreterarrummet, från 1700-talsmåleriets mättade färger och pudrade peruker till den impressionistiska tavlan av Lars Gyllensten med tidstypiskt smal slips.

Men något porträtt av Anders Olsson är inte beställt, inte heller av Danius. Under året som gått har den sortens traditioner fått stryka på foten. Men Akademien är på väg att bli fulltalig – för första gången på 30 år.

Anders Olsson i samtal med Expressens Jens Liljestrand. Foto: EXPRESSEN

Mitt starkaste minne från din tid som ständig sekreterare var högtidssammankomsten den 20 december 2018. När ni tågar in, sju personer, och kungafamiljen inte reser sig upp för att hälsa er välkomna, som traditionen bjuder. Hur upplevde du den stunden?

– Vi visste ju vad det handlade om. Det här var ett ögonblick som var kontroversiellt för många, ärkebiskopen kom inte heller. Vi var väldigt glada att vi överhuvudtaget kunde ha en högtidssammankomst. Det var en seger för oss. I början av oktober var den stora frågan: ”Kan vi gå vidare över huvudtaget?”

– Det viktiga var att vi fick till ett inval av nya ledamöter. När det blev klart fick vi också kungen med oss. Och sedan har det väl blivit lättare och lättare under våren, jag har inte känt samma press nu under senvåren.

Ni var sju män vid ett bord som är byggt för arton personer, det såg ganska ödsligt ut. Du beskrev er med lite galghumor som ”De sju samurajerna”.

– Enligt våra stadgar måste man vara sju i Akademin för att ta de viktiga besluten och vi lyckades alltid på något sätt bli sju. Men vi var precis på gränsen hälften av sammankomsterna. Många av våra äldre ledamöter gjorde en tapper insats när de tog sig till mötena och engagerade sig för Akademien. Det har varit mycket uppmärksamhet på att många har hoppat av, men det var också väldigt många som visade stark lojalitet.

Tomma stolar vid Svensk Akademiens högtidssammankomst den 20 december 2018. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Sex kvinnor lämnade Svenska Akademien under krisen. Kerstin Ekman, Lotta Lotass, Sara Stridsberg, Jayne Svenungsson, Sara Danius och Katarina Frostenson. Då ska man komma ihåg att det i hela Svenska Akademiens historia bara hade valts in totalt elva kvinnor. Majoriteten av alla kvinnor som någonsin varit ledamöter lämnade alltså under ditt ledarskap.

– Det ger ett väldigt skevt intryck när man säger så. Det som gjorde det möjligt för dem att lämna Akademien var ju den nya stadgan som kungen godkände, att man numera frivilligt kan avgå. Det var det som gjorde att Kerstin Ekman till exempel avgick, och Lotta Lotass hade ju bestämt sig tidigare, det hade ingenting med metoorörelsen eller det som hände efter november 2017 att göra.

Men de som lämnade var sex kvinnor, och bara en man, Klas Östergren. Varför lämnar kvinnorna Akademien?

– Av olika skäl. Det var ju också en schism mellan olika kvinnor, vilket har blivit uppenbart nu när Katarina Frostenson kommer ut med sin bok. Det fanns ju också flera kvinnor som slöt upp bakom Katarina, inte minst Jayne Svenungsson. Det var ju inte bara en konflikt mellan män och kvinnor.

Sara Danius och Sara Stridsberg lämnade båda Svenska Akademien under Anders Olssons tid som ständig sekreterare. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Så Jayne Svenungsson lämnade Akademien på grund av ert agerande mot Frostenson?

– Jag ska inte gå in i detalj på det, mer än att säga att Jayne naturligtvis var väldigt kritisk mot styret. Men det var så djupa, djupa svårigheter, djupa motsättningar som var svåra att tackla många gånger. Det krävdes på något sätt den här resolutionen i höstas, som innebar att vi uppmanade Katarina att lämna Akademien, det krävdes en sådan åtgärd för att vi överhuvudtaget skulle kunna välja in nya ledamöter och det var väl det ögonblicket som var avgörande för Svenungsson, hon tyckte att vi gick för långt. Det hade med villkoret för vår överlevnad att göra, för resolutionen var betingelsen för att avhopparna skulle ge sitt samtycke till att göra nya inval.

Horace Engdahl sa i Sveriges Television att ”jag vet inte om män passar bättre att sitta i den här typen av församlingar eller att de bättre tolererar den typ av påfrestningar som uppstår när maktkampen rasar.” Håller du med?

– Nej, jag håller inte alls med om det. Det där får han stå för.

Hur är din kontakt med Katarina Frostenson i dag?

– Vi har ingen kontakt just nu, vi har ju umgåtts via ombud nu under ett helt år. Det fyller mig med sorg, men det får vi väl ta. Det är en konsekvens av allt som har hänt i Akademien.

Även Katarina Frostenson har tvingats lämna Svenska Akademien. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN

Har du läst hennes nya bok, ”K”?

– Ja. Men jag har inget behov av att värdera den eller ha synpunkter på den. Jag tycker att det är bra att vi till slut får höra henne ge sin version av händelseförloppet, det har vi väntat på under lång tid. Men jag vill inte värdera den boken.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Katarina Frostensons bok får Fredrik Virtanens ”Utan nåd” att framstå som ett under av mognad och värdighet 

 

Hon beskriver flera gånger att du var en av dem som framträdde på Forum, som hon drev tillsammans med sin man, Jean-Claude Arnault. Hur upplevde du stämningen på Forum när du var där?

– Jag tyckte det var en väldigt fin scen, ett ganska unikt ställe inom kulturvärlden som jag hade stort utbyte av under perioder, jag var ju inte där hela tiden. Men jag var där ganska mycket efter millennieskiftet och talade särskilt om poesi, filosofi, exildikt och annat som jag sysslat med inom forskningen.

Blev du förvånad när du läste DN:s och Matilda Gustavssons stora granskning om den så kallade Kulturprofilen?

– Ja, jag var naturligtvis chockad över att det hade gått så långt. Jag hade ju inte den kunskapen heller om Jean-Claude, jag hade min dialog med Katarina Frostenson framför allt.

Du var för många svenskar en ganska anonym person när du fick den här rollen. I april 2018 var du direktör i Svenska Akademien, en position som roterar, alltså något som du råkade vara då helt enkelt. Plötsligt var du i fokus, det var du som fick träffa kungen för att förhandla om vägen framåt.

– Det kändes ganska självklart för mig att göra det, jag ifrågasatte det aldrig riktigt. Jag tog det faktiskt med jämnmod. Jag tyckte att det var djupt meningsfullt att ha den rollen. Jag såg att det här var den enda väg vi kunde gå.

Anders Olsson (med ryggen mot kameran) tillsammans med akademiledamöter den 20 december 2018. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vilken väg var det?

– Att hela tiden förhandla, med hovet, med Nobelstiftelsen, medierna, jag var hela tiden ute och förde samtal. Jag har aldrig haft en ledande befattning på universitetet, men det är väl så att man utvecklar vissa egenskaper under en sån här period.

– Jag har sett det här året väldigt annorlunda än många som jag som möter, som beskriver det som ett annus horribilis, ett hemskt år fyllt av kris och elände. Jag har inte riktigt upplevt det. Ja, vi har varit nere på botten. Under de första veckorna i oktober visste vi inte om vi skulle överleva. Men jag såg också hela tiden att om vi gör det här, om vi kommer till beslut, så öppnas också framtiden.

– Redan när jag tillträdde i april 2018 började vi förändra organisationen, göra den mindre toppstyrd och med mer makt åt de anställda, en mer demokratisk organisation med en ledningsgrupp där alla kommer till tals och den ständige sekreterarens roll blir mindre markerad. Det var en viktig sak, en annan att vi började ändra våra stadgar för att göra dem mer begripliga och tillämpbara i vår samtid, vi fick hjälp av jurister med det under sommaren. Och sen kom invalen som vi kunde genomföra på grund av resolutionen. Så, steg för steg. Jag såg hur det öppnades nya möjligheter att bygga upp Akademien på nytt.

Men det som fick det hela att eskalera var ju att du och majoriteten i april 2018 röstade mot en uteslutning av Frostenson och därefter avsatte Danius. Hade ni inte kunnat slippa den här våldsamma krisen om ni valt en annan väg redan där?

– Jag tror inte att krisen började där. När Matilda Gustavssons artikel publicerades var jag bortrest i Frankrike, och så fort jag fick höra talas om vad som sades i den här kommunikén som Sara Danius gick ut med förstod jag att ”det här stämmer inte”, det var någonting som inte jag kände igen. När jag pratade med personalen på kansliet kände de inte heller igen sig, de hade inte varit vittne till sexuella trakasserier eller övergrepp. Men det var då som Akademien öppnade upp sig för den här våldsamma kritiken som kom.

Sara Danius läser upp ett pressmeddelande från Svenska Akademien. Ett meddelande som Anders Olsson menar hade stora brister. Foto: VILHELM STOKSTAD/TT / TT NYHETSBYRÅN

Du menar att det som Sara Danius sa i kommunikén, som hon skrev tillsammans med Sara Stridsberg och Peter Englund, var osant?

– Det var överdrivet, ja, det var det. För vad som framkom under den här sammankomsten var att det fanns enskilda vittnesmål, kanske tre incidenter, som inte övriga Akademin kände till. Där kan jag tycka att det fanns en brist i Akademin, att man borde ju ha berättat om det här långt tidigare så att vi kunnat agera.

Expressen publicerade i slutet av 1990-talet, alltså för 20 år sedan, artiklar som handlade om sexuella trakasserier, övergrepp och ekonomiska oegentligheter på Forum. Där kvinnor hade hört av sig till din företrädare Sture Allén och vädjat om hans och Akademiens hjälp. Hur kan du då säga att det var något som ni inte kände till?

– Det första jag gjorde när jag blev tillförordnad sekreterare i april 2108, var att jag skrev till kvinnan som skrivit till Akademien, konstnären Anna-Karin Bylund, och bad om ursäkt, och det tackade hon mig sedan också för. Hade det tagits upp i Akademien hade vi kunnat lösa den här förbindelsen med Forum och sluta med det ekonomiska understödet. Jag gick till arkiven för jag ville verkligen undersöka det här, ”vad är det som har hänt egentligen?”. Och det fanns inte ett spår av detta, så det troliga är att ärendet lades åt sidan helt enkelt. Det är klart att det hade varit det bästa om man hade tagit upp det, då hade vi sluppit mycket av det här eländet.

Horace Engdahl ska vid ett möte ha siat om att ni i framtiden ska bli ihågkomna som ”Frostensons Akademi”. Så lär det väl kanske inte bli, men kommer ni bli ihågkomna som ”Olssons Akademi”?

– Det tror jag kanske inte, men jag vill inte alls bedöma det, det får eftervärlden se naturligtvis. Jag tror det som skedde under förra året kommer att intressera historikerna, men ännu har vi inte alla fakta på bordet. Vi har ju haft en helt annan upplevelse, en helt annan bild av det som har hänt än den som har varit ute i medierna. Jag tror att det har funnits en väldigt, väldigt svår konflikt mellan de två bilderna.

Men vad är det då vi i medierna har missförstått om Akademiens kris?

– Jag tror att man har överdrivit djupet av de här trakasserierna och övergreppen. Vi hade inte så mycket kunskap om dem i Akademin och absolut inte personalen, som man har gett sken av i medierna. Det har varit lite grann som att koka soppa på spik. Det har ju funnits saker som man kan uppröras över, och visst har vi kunnat vara mer hänsynslösa mot varandra, haft en rakare kommunikation, men jag tror att Akademien kommer att gå stärkt ur det här året. Och vi har inte varit något ”bunkergäng”, vi har försökt vända på alla stenar.

Anders Olsson lämnar Stockholms slott efter ännu ett möte med hovet. Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Du tycker att medierna borde ha varit snällare?

– Jag kan ta till mig kritik, men den ska också vara befogad. Det har inte alltid varit, jag tycker att man har gått för långt många gånger.

Till sist lite om poesi. Du är ju själv poet och har även disputerat i Gunnar Ekelöf. Har du haft någon hjälp av hans poesi i den här nya och ovana situationen?

– Det är svårt att säga, jag har hållit på med Ekelöfs dikter sedan 1970-talet ... det är klart att de betyder någonting. Framför allt hans erfarenhet av främlingskap och misstro mot makten. En djupare känsla av oberoende som han hämtade mycket ur österländskt tänkande. Det kan jag känna mig släkt med på något sätt. Det är väldigt viktigt i sådana här lägen av kris, turbulens, oro, att ha en sådan punkt av stillhet. Att komma till en punkt bortom motsatserna.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

 

FOTNOT. Artikelförfattaren har av Svenska Akademien tilldelats Axel Hirschs pris för 2019. Läs mer om priset här.