Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I Oates fördolda lurar våld, synd och brott

MODERN KLASSIKER. Joyce Carol Oates räknas som en av USA:s främsta nu levande författare och har i många år varit omnämnd som en tänkbar vinnare av Nobelpriset i litteratur.Foto: Ulla Montan
"Det förlorade landskapet":
Amanda Svensson.Foto: Ludvig Thunman

Joyce Carol Oates författarskap har formats av ett samhälle där tragedin ofta lurade bakom de alldagliga fasaderna.
Amanda Svensson läser hennes självbiografiska berättelser om ett liv i skuggan av en hemlighetskultur.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEMOARER

JOYCE CAROL OATES
Det förlorade landskapet: En författares uppväxt
Översättning Ulla Danielsson
Albert Bonniers, 356 s.

Vissa författarskap tycks springa ur en enda händelse, ett slags konkret eller symbolisk urscen, oftast från barndomens mytomspunna landskap. Att en sådan finns i Joyce Carol Oates liv och verk har jag länge antagit, och när jag läser den självbiografiska textsamlingen "Det förlorade landskapet" får jag syn på den.

Det är slutet av 1940-talet i de norra delarna av delstaten New York, barnet Joyce Carol bor med sin pappa som arbetar inom verkstadsindustrin och sin mamma som är hemmafru på morföräldrarnas bondgård.

Familjen är förhållandevis fattig men förhållandevis lycklig och om söndagarna åker de som alla amerikanska familjer på söndagsutflykter med bilen. Det är under en sådan utfärd som mamman Carolina plötsligt pekar på ett hus och utan vidare förklaring, liksom i en bisats, säger: "I det där huset hände det en gång någonting fruktansvärt."

Hemlighetshus och mörkade brott

Något förenklat kretsar allt som Joyce Carol Oates skrivit kring detta hus av hemligheter. Familjer i sönderfall, mörkade brott och synder som inte sonats är med få undantag det bärande temat i hennes romaner och noveller.

 

Läs även recensionen av "Änkans bok".

 

I "Det förlorade landskapet" berättar hon mängder av sådana historier hämtade från verkligheten, de flesta om familjer som hon har kommit i kontakt med under sin barndom, vissa direkt från hennes egen familjehistoria.

Oates har skrivit relativt få självbiografiska texter vid sidan av den mycket personliga sorgeboken "Änkans bok". De texter som hon samlat och reviderat i "Det förlorade landskapet" får därför en extra tyngd som nycklar till det omfattande författarskapet.

Det mest privata

Den hemlighetskultur som format Oates uppväxt och fött hennes författarskap har också skapat en hemlighetsfull och mycket privat sida hos henne själv, som hon inte ens när hon tappert försöker lyckas bryta igenom. När hon skriver om det mest privata, som främlingskänslan inför den syster som hennes mamma födde sent i livet och som visade sig vara så gravt autistisk att föräldrarna inte kunde behålla henne hemma, är hon som minst personlig, som minst närvarande.

 

Läs även recensionen av "En fager mö".

 

Och i de många texterna om hennes barndoms ljusa sidor - kärleken till föräldrarna, den nära relationen till farmodern Blanche, upptäckten av böckernas magiska värld och lyckan över att börja skolan - är anslaget glättigt och ganska ytligt.

Våld och självmord

Det är i stället i berättelserna om andra som Oates på riktigt säger något om sig själv, sin barndom och sitt författarskap. Som ett mörkt nav i "Det förlorade landskapet" finns historien om grannfamiljen Judd, som splittrades efter att pappan försökt bränna ner huset där resten av familjen sov.

En annan handlar om Joyce Carols cyniska väninna från övre medelklassen, Cynthia, som lider av ett sådant självförakt att hon till slut tar sitt liv genom att dricka rengöringsmedel.

Det är berättelser som är stranger than fiction och som kastar ett förklarande ljus över Oates livslånga upptagenhet med människans våldsamma skuggsida och de nordamerikanska industrilandskap, förlorade men inte bortglömda, där det fruktansvärda kunde göra sig påmint under en helt vanlig söndagsutflykt.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.