Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I mossigaste laget

Ur programboken till Trollflöjten: Monostatos (Jonas Duran) böjer sig över Pamina (Elisabeth Meyer).

Gunilla Brodrej häpnar över Trollflöjtens obearbetade fördomar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

TROLLFLÖJTEN | Wolfgang Amadeus Mozart musik och Emmanuel Schikaneder text | Regi Tamás Ascher | Malmö opera | Speltid 3.20 t

"Trollflöjten" innehåller fördomar som nästan alla regissörer nuförtiden förhåller sig till. Meningar som "Utan mannen tar sig kvinnan för stora friheter" och "Varför får jag inte älska, är det för att jag är svart?" kan ju inte bara sägas rakt upp och ner. Många väljer att stryka partier ur den långa talade dialogen. Malmöoperan tar med allt. Det är som att de dukar upp hela härligheten och ser vad som händer. En del fin musik händer under Leif Segerstams gravitetiska ledning. Joachim Bäckströms Tamino håller porträttet av Pamina tätt intill sig, öppnar munnen och låter som en skön, tenoral arketyp från en trattgrammofon. Elisabeth Meyers Pamina, i porslinsdockeaktig herdinneklänning, sjunger en jättesorglig och känslig version av "Ach ich fühls". Sen blir det problem.

Mozarts opera hyllar, förutom kärleken, upplysnings-idéerna. Den är en resa från mörker till ljus, från enväldig makt till upplyst förståelse och jämlikhet. Malmöoperan har tagit in ett ungerskt team med Tamás Ascher i spetsen. De använder den tyska urtexten från "Nya Mozartutgåvan". Det är förstås fint att få den sorts kontakt med originalmusiken som man får genom att höra hur den gifter sig med originaltexten. Det är inte lika underbart att höra långa talade, och rätt humorlösa, partier på tyska.

Genom att spela verket så lojalt går man ironiskt nog tvärtemot Mozarts goda tanke om en opera för folket på folkets språk. Det är som att sitta med på den akademiska redovisningen av en opera som någon just tagit upp från arkiven. Visserligen har man en enastående Nattens drottning i Erika Miklósa, som leker fram sina koloraturer med nästan överjordisk lätthet. Basen Reinhard Hagen gjuter liv långt ner i djupet av sina arior. Och Carl Ackerfeldt har rollen som den lekfulla Papageno uppvärmd och klar från Kungliga operans "Trollflöjten". Men så kommer moren Monostatos in på scenen, han är slav hos Sarastro och lägger an på Pamina med en musik som förmedlar till åhörarna att man får skratta åt hans anspråk att få älska en vit.

Regissörer brukar oftast göra listiga lösningar för att markera distans mot denna, verkets inneboende, rasism. Ole Anders Tandberg lät Monostatos vara en katolsk svartrock på Kungliga operan i höstas och en gruvarbetare på Göteborgsoperan 1999.

I Hans Neuenfels uppsättning på Komische oper i Berlin 2006 spelades Monostatos av en sångare som var teatersminkad med blackface som Al Jolson. Det kritiska förhållningssättet gick inte att ta miste på.


Aldrig har jag sett Monostatos så utstuderat maskerad som på Malmöoperan. Jonas Duran (en lysande karaktärstenor) föreställer en liten hårig, fet, svart gubbe, som hämtad från Kurrekurredutt-ön, fast utan ett enda försonande drag. I första scenen är han och hans kumpaner utrustade med skurborstar så att kopplingen till städare/slav inte ska gå att ta miste på. Den koloniala blicken på denne mor är möjligen en satir. Jag tycker inte bara det är mossigt, det är stötande.

Där jag sitter i den gentrifierade operapubliken och tittar på "infödingen" som hotfullt böjer sig över den blonda Pamina kan jag bara känna sorg över att Malmöoperan framstår som totalt verklighetsfrånvänd.