Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I kön till försvarets arbetsförmedling

På marsch. En GMU-pluton genomför skyddsvaktsutbildning. Foto: ANNA NORÉN/COMBAT CAMERA/FÖRSVARSMAKTEN
Uppställning i korridoren på AMF1. Foto: JOHAN LUNDAHL/COMBAT CAMERA/FÖRSVARSMAKTEN
Stridutrustad rekryt springer i trappa. Foto: JOHAN LUNDAHL/COMBAT CAMERA/FÖRSVARSMAKTEN
LIvet på luckan. Två rekryter vid arméns jägarbataljon bäddar sängen. Foto: JIMMY CROONA/COMBAT CAMERA/FÖRSVARSMAKTEN

I dag är det fem år sedan den allmänna värnplikten i fredstid försvann till förmån för ett yrkesförsvar.

Björn Barr spolar ner frisedeln och ger sig ut på jakt efter ett nytt jobb.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

– God morgon! Då tar vi och placerar oss i en prydlig halvcirkel här.

Klockan är någon minut över åtta när tjugoen par fötter snabbt hasar över den grågröna linoleummattan och letar sig fram till en ledig plats. Två bredaxlade män i M90-kläder står i manöverposition - axelbred fotställning och händerna bakom ryggen - och betraktar oss under tystnad. Och vad ser de? Ett gäng nybakade studenter, ingen mer än tjugonånting. Och så jag då, hopplöst äldst med mina snart 30. Alla är vi här för att försöka bli deras kolleger.

Kanske är det en slump att mitt besök på Rekryteringsmyndigheten sammanfaller med nyheten om att Ryssland ämnar förstärka sin kärnvapenarsenal med 40 nya interkontinentala missiler. Men jag tror inte det.

Det är snarare så här det börjar.

Freden, tryggheten, ungdomens axelryckande ansvarslöshet - allt det där man har kunnat ta för givet under en uppväxt där domedagsklockans minutvisare ständigt vridits tillbaka - framstår inte som lika självklara längre. Det är som om världen ömsar skinn; hur den nya tiden blir är ännu höljt i dunkel. Kanske kändes det likadant precis före de stora krigen? En sugande oro i magtrakten parade sig med en plötsligt uppflammade vilja att göra något, och så stod man där på inskrivningskontoret en dag med mössan i hand.

Eller så är Försvarsmakten bara sällsynt duktig på marknadsföring. Bilder på sammanbitna soldater flimrar ständigt förbi, såväl i bioreklamen som i Facebookflödet. Här stirrar kamouflagemålade män och kvinnor stint ner på oss från lokalens väggar. Deras tysta fråga ringer i våra öron: Har DU vad som krävs?

Vi ska se.

Uppställda rekryter i korridoren på AMF1. Foto: JOHAN LUNDAHL/COMBAT CAMERA/FÖRSVARSMAKTEN

Någon timme senare i en närbelägen datorsal: Har inte känt mig så här tröstlös sedan jag tvingades gå Arbetsförmedlingens introduktionskurs två gånger i rad. På skärmen fladdrar ord och talserier förbi i snabb takt. Det gäller att gallra bort det som inte passar in. En pedagogisk röst förklarar samtidigt att försvaret ställer höga krav på sina anställda, därav detta "Fem myror" för vuxna. Det är svårt, på gränsen till omöjligt under de moment där man ska lista ut hur en tärning ser ut i olika vinklar.

En efter en hänger av sig hörlurarna och slinker ut ur lokalen. Till slut är det bara jag och en storvuxen kille kvar nere i ena hörnet. Våra växelvisa suckar har redan bildat stridspar.

I väntrummet utanför har antalet rekryter redan decimerats med en handfull personer. Skriver man för lågt på det första provet tar resan slut direkt. Vi som är kvar börjar trevande söka kontakt; först några ord om hur svårt det var, sedan mer om oss själva. Den storvuxne killen jobbar på förskola men vill bli jägarsoldat, en av de mest krävande befattningarna i hela försvaret. "Det är min dröm, jag gillar riktiga utmaningar", förklarar han. Jag glömmer direkt bort vad han heter, döper honom till Jägarn för mitt inre. En tjej vid bordet bredvid vill mest göra grundutbildningen för äventyrets skull, hon längtar efter något annorlunda nu efter studenten.

Och du då, frågar de. Varför är du här?

Ja, varför är jag det?

 

LÄS OCKSÅ: Nils Schwartz om när leken tog slut

 

Min årskull var bland de sista som gjorde värnplikt, men invasionsförsvaret höll redan på att monteras ned. Ville man inte plikta så slapp man. Jag skickade in mitt glasögonrecept och fick frisedel med vändande post. Då kändes det som en seger, inte ville jag krypa runt i snömodd eller stå och huttra i någon vaktkur under nio månader. Men de senaste åren har något hänt. Kanske är det samma insikt som drabbade Bengt Ohlsson (DN 26/10-14): "Så länge vi har kunnat välja mellan ont och gott har det funnits människor som stövlat över gränsen och sagt: jag vill ha det som är ditt. [...] Vad gör vi då? Bloggar ihjäl dem? Avhyser dem med en spetsig tweet?"

Någon måste ju snöra på sig kängorna och stå som en sista garant för alla de fri- och rättigheter vi tar för givna, ett ansvar som borde delas av betydligt fler än i dag. Framförallt av oss som inte tycker att ett Nato-medlemskap känns som någon framkomlig väg.

Men här finns också något annat. Kanske är det drömmen om att ge upp en del av sig själv, få försvinna bland gradbeteckningarna i en hierarkisk organisation?

Tanken på att stå i stram givakt och lyda order känns helt enkelt inte så främmande längre. Det ter sig närmast befriande ställt i relation till ett arbetsliv som tar sig mer och mer abstrakta uttryck. Försvaret verkar däremot excellera i konkretion: Gå dit, håll den här dungen, nedkämpa den lede fi.

Om detta säger jag dock inget. I stället får mina bordskamrater höra något om ansvar, att jag till slut känner mig mogen för en grundläggande militär utbildning. Också sant förstås, men kanske inte hela sanningen. En av M90-männen lutar sig in över bordet, klappar mig på armen och säger att det alltid är några som vaknar sent.

Logementsliv för två rekryter vid arméns jägarbataljon. Foto: JIMMY CROONA/COMBAT CAMERA/FÖRSVARSMAKTEN

En våning ner syns silhuetterna av två män som putsar en Finlandfärjas väldiga fönster ute i Värtahamnen om man tittar ordentligt till höger. Deras skrapor sveper fram albatrossvingar i skummet. Jag borde förstås titta rakt fram, på Försvarsmaktens psykolog som sitter och väntar på ett svar, men orden vill inte leta sig ut på tungan. Hennes fråga fordrar en viss betänketid:

"Hur tänker du kring de svåra situationer man kan uppleva som soldat i konflikthärdar?"

Det är en elegant piruett runt pudelns egentliga kärna: Är du beredd att med kropp och gevär försvara idén om Sverige, att i yttersta fall dö eller dödas - om än i enlighet med krigets formaliserade regelverk?

Jag vet ärligt talat inte.

"Det är förstås en utmaning, men det ingår ju så att säga i uppdragets roll", säger jag till slut. Ett icke-svar, men det verkar räcka. Hon nickar och fortsätter att beta av frågeformuläret: Testat droger? (ja), dömd för brott? (nej), trivts i skolan? (ja), hamnat i slagsmål? (ja, om det räknas att ha blivit misshandlad, annars inte). När utfrågningen är klar får jag vänta utanför medan hon bedömer min lämplighet enligt någon standardiserad mall. Från dörren bredvid hörs Jägarn svara programmatiskt på samma frågor. Herregud, han är som gjord för det här. Slinter aldrig på orden, berättar rakt och redigt om sina drömmar om stål och lera.

Ett par minuter senare får jag komma in på kontoret igen. Domen kommer i en skala mellan 1-9, ju högre desto bättre.

Vill du gissa vad du fick på intelligenstestet, frågar hon.

– En femma kanske, det kändes inget vidare, säger jag.

Ett illmarigt leende drar in över hennes ansikte.

Nio. En jävla nia.

Läs mer

"Krigets färger: Ett vittnesmål" av Arkadij Babtjenko (Ersatz)

"På västfronten intet nytt" av Erich Maria Remarque (Ponto pocket)

"Okänd soldat" av Väinö Linna (Alfabeta)

"De nakna och de döda" av Norman Mailer (Natur och kultur)

Tävlingsinstinkten slickar sig med ens girigt om läpparna. Nu gäller det att gå för max på de sista proven också. Eventuella moraliska invändningar mot att lösa in pennan mot ett svärd förpassas snabbt till hjärnans bakgård.

Styrketestet är det alla snackar om när vi träffas i pausen. Jägarn, som nyss maxade, förklarar tekniken för oss andra: Man måste puta ordentligt med rumpan, och se till att kraften kommer från benen. Annars blir det för tungt. Själva maskinen ser ut som en blandning av en giljotin och piskställning och manövreras vant av en mild sjuksköterska. Det är också hon som undersöker syn, hörsel och ser till att ryggrad och knän är i tillräckligt gott skick. Försvaret försöker i möjligaste mån undvika andrasorteringen.

På borden i väntrummet ligger högar med broschyrer. De lockar till läsning med titlar som "Värt att försvara" och "1 000 möjligheter". På väggarna tv-skärmar som visar militärer och sjömän som skjuter automatkarbin och röjer minor. Det är Försvarsmaktens egen Youtubekanal som rullar oavbrutet, en ren uppvisning i psykologisk krigföring. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att alla nedlagda regementen har ersatts av en väldig reklamstab.

De två kamouflageklädda männen som följt oss under dagen visar sig fylla en liknande funktion. De är utkommenderade att försöka säkra yrkesförsvarets tillväxt med rappa svar som enda beväpning - ett nog så viktigt uppdrag då omkring en femtedel av alla rekryter lämnar det militära livet efter grundutbildningen: Dålig lön som soldat, säger du? Nej, inte med alla tillägg. Långa övningar? Men tänk på all komp du kan ta ut sen, själv har jag 16 veckors ledigt i år!

Försvarsmaktens skrala ekonomi framstår plötsligt i en annan dager, med nära 20 000 heltidsanställda är det inte konstigt att miljarderna tar slut så snabbt.

 

LÄS OCKSÅ: Carl Bergqvists krönikor om försvaret

 

Efter en halvtimmes väntan ropas mitt namn upp på nytt. Det är dagens sista hälsokontroll och borde vara snabbt undanstökat efter en nia i styrka och en sjua på konditionstestet. Nu är bara frågan om jag får ett A eller ett B i tjänstbarhet av läkaren. Med det förra står alla dörrar öppna för en intressant GMU.

– I din hälsodeklaration står det att du har vintereksem på ena handen. Det innebär att jägartjänst är uteslutet. Dessutom har du angett att du upplevt hjärtklappning vid hård ansträngning, det gör att vi måste tacka nej. Det blir ett avslag i dag, säger han lugnt.

Det är som att stanna upp mitt i språnget, för mitt inre stod jag redan i fören på en stridsbåt 90 och spejade efter fientlig trupp. Nu: Förflyttad till realådan på militärens överskottslager. Kanske är det för allas bästa, kroniska tvivlare gör sig sällan bra i skarpa situationer. Sveriges okränkbarhet får värnas av alla dessa äventyrslystna tjugoåringar i stället. Själv ska jag smörja hydrokortison på ett fnasigt ringfinger medan bomberna faller.

Borta i omklädningsrummet sitter Jägarn ensam kvar och knyter skorna. Det blev ingen jägarsoldat av honom heller, datortestet var för svårt. Han får försvara en flygplats i stället.

– Det blir säkert en utmaning det också, försöker jag.

Han nickar tyst och försvinner ut genom dörren.

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!