Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I Jans liberala dröm är han flickan med flätorna

Liberalernas ledare Jan Björklund. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Jan Björklunds bidrag till Expressens kultursommar är en flickskulptur från hans egen arbetsplats.

Jens Liljestrand besökte Riksdagshusets kvinnorum på spaning efter den liberala drömmen om nyfikenhet och uppror.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | SVERIGEBILDER 4.

STOCKHOLM. Det är skulpturen av en smal flicka, drygt 1,20 hög, den sista retsamma sommaren innan hon får börja åka de stora bergochdalbanorna på Gröna Lund. Flätor, huvudet lätt på sned, kroppen lite nonchalant lutad åt höger, armarna stelt utåt i en barnslig gest av förväntan, lite som den gången min yngsta dotter med nyspritade händer tassade över vardagsrumsgolvet i andäktig tystnad när hon för första gången skulle se och vidröra sin nyfödda kusin, om jag blundar kan jag se hur hon på barns vis liksom simmade genom luften, läpparna sammanpressade, armar stela som pinnar.

"Stående flicka med flätor" av Lena Cronqvist i Riksdagshuset. Foto: EXPRESSEN

Jan Björklund har flera gånger berättat i medierna om sin längtan efter barn och kampen för att få adoptera. Ändå förvånades jag när jag fick höra om hans val. En liberal som fritt får välja ett konstnärligt verk som motsvarar hans vision om samhället, väljer en… bronsskulptur som står i anslutning till hans arbetsplats?

LENA CRONQVIST

Lena Cronqvist är född 1938 i Karlstad. Hon är en av Sveriges mest kända målare och skulptörer. Hennes första separatutställning ägde rum 1965.

Cronqvists konst är realistisk och avbildar gärna vardagliga miljöer. Särskilt kända är bilderna och skulpturerna som föreställer barn, ofta flickor.

"Stående flicka med flätor" tillhör en grupp skulpturer av flickor i lekfulla situationer, skapad 1998. Den har tillverkats i fyra numrerade exemplar.

Men jag ordnar med Liberalernas pressavdelning så att jag får komma in i Riksdagshuset och vistas i flickans närhet i en halvtimme, och på den korta stunden växer hon sig in i mig. Nyfiken. Förväntansfull. Orädd.

Kvinnorummet

Lena Cronqvists skulptur ”Stående flicka med flätor" från 1997 finns i flera, numrerade versioner, den här står utanför Kvinnorummet, ett centralt beläget genomgångsrum, formellt södra övergångsrummet i Riksdagshusets östra del. Kvinnorummet är en historia i sig, det kom till efter en riksdagsmotion 1989 som påpekade att alla porträtt i byggnaden föreställde män, och ledde fram till att ett särskilt rum inreddes som en permanent utställning för att påminna om riksdagens historia av kvinnligt politiskt ledarskap.

Ingången till Kvinnorummet, med Lena Cronqvists skulptur i bakgrunden. Foto: EXPRESSEN

På ena väggen hänger stora fotografier på Karin Kock (Sveriges första kvinnliga minister), Karin Söder (första kvinnliga partiledare) och Ingegerd Troedsson (första kvinnliga talman). På andra väggen är det karikatyrer av Gudrun Schyman, Margot Wallström, Marit Paulsen, en bildväv av Siri Derkert och andra grejer från Fogelstadgruppen, samt något slags antipatriarkalt modernistiskt konstverk som jag inte riktigt förstår.

Men det som bränner till är spegeln, med texten: Sveriges första kvinnliga statsminister. Kan det vara du?

Jag ser mig i spegeln och tänker på Mona Sahlin, på Anna Kinberg-Batra, på Birgitta Ohlsson, som utmanade Björklund och fick lämna politiken.

Jag tänker på Anna Lindh.

Alla gånger de gånger de gått genom det här rummet på väg till matsalen, plenisalen, presskonferensen, kanske tagit en titt i spegeln, mascaran, läppstiftet, luggen, sömnbristen. Och gått vidare.

Förbi flickan.

 

LÄS MER: Frukost och familjemys i Ebbas svenska paradis

Jan Björklunds vision

Hon står inte inne i Kvinnorummet, hon står utanför, så att hon liksom kikar in, curatorn har placerat henne som på måfå i gången bredvid öppningen in till rummet, ingen plakett, ingen sockel, inget som signalerar KONSTVERK utan bara skulpturen rakt upp och ner, som om nån bara har satt ner henne innan fikapausen och sen glömt henne där.

– Flickan kräver något av dig, säger konstvetaren och docenten Katarina Wadstein MacLeod, som disputerade på en avhandling om flickgestalter i den samtida konsten, med fokus på Lena Cronqvists arbeten.

– Cronqvists skulpturer är öppnare hennes målningar, mer lekfulla, de öppnar upp för fler tolkningar. Men tittar du på ansiktet så har hon en uppfordrande blick. Hon är ingen drömmare. Jag tolkar inte in en dröm i skulpturen.

PARTILEDAREN OM VERKET

Varje dag på väg till lunchen passerar jag flickan som tittar nyfiket mot framtiden. För mig symboliserar hon att alla barn har sina egna drömmar som de vill uppnå. Det är också kärnan i liberalismen; att ge alla flickor och pojkar möjlighet att ta sig dit de vill i livet och få sina drömmar att gå i uppfyllelse.

Det är oklart hur Björklund placerar skulpturen i sin vision om Sverige; motiveringen talar diffust om barns drömmar, om "kärnan i liberalismen". Det är i sig intressant: av de partiledare som har lämnat en motivering till sitt val av konstverk för denna artikelserie, är han den ende som nämner en ideologi, en ism.

Faktum är att han är den ende partiledare som regelbundet sätter ideologiska etiketter på sig själv. Om man pressar Sjöstedt kommer han bekänna sig till socialismen, liksom Åkesson till nationalismen eller socialkonservatismen, men det är inte det första de säger, det är inte en varudeklaration att rida på genom debatterna. Men Björklund är ivrig att presentera sig själv som liberal och har rentav genomdrivit ett namnbyte på sitt parti, från Folkpartiet till Liberalerna.

 

LÄS MER: Stefans psalm om frihet och gemenskap 

Pippi Långstrump

Så på vilket sätt är ”Stående flicka med flätor” ett liberalt konstverk? Det slår mig att Björklund, trots att han är den partiledare som suttit längst i riksdagen, aldrig agerar som att makten är hans. Efter sex år som skolminister och fyra år som vice statsminister fortsatte han envist att skylla den flummiga läroplanen på ”det pedagogiska etablissemanget”. 

En 56-årig politisk veteran och före detta yrkesmilitär som i sitt hjärta fortfarande är en kaxig ung flicka som vill göra motstånd. Som står utanför och lurpassar och sneglar in mot makten.

Jag sitter ensam i Kvinnorummet i en lång stund. Det är måndag morgon i Sveriges riksdag, och på måndagarna är ledamöterna av tradition hemma i sina distrikt; det är tomt och tyst, bara jag och städerskan. En gråhårig tjänsteman i kostym går förbi tillsammans med sin dotter, hon är jämnstor med statyn.

”Får jag klappa henne?”

”Ja, lite försiktigt.”

”Är det Pippi?”

”Nej, men hon har Pippi-flätor.”

Och barnet har förstås rätt, statyn som Jan Björklund har valt har en besynnerlig likhet med Astrid Lindgrens ikoniska barnboksfigur, och inte bara frisyren. Den kaxiga, frimodiga attityden, det på något sätt ofullbordade i hennes rörelse, det orädda ifrågasättandet.

I en intervju i DN, på frågan om vilken litterär figur han mest identifierar sig med, nämnde partiledaren just Pippi Långstrump, tillsammans med Emil i Lönneberga:

"Emil är lite motvalls och Pippi självständig och går sin egen väg. Jag hoppas att jag är en blandning av dem."

–Samtidigt ser man inte vem hon är eller var hon kommer ifrån, påpekar Katarina Wadstein MacLeod. Hon har inget namn, hon är bara en ”flicka med flätor”. Hon är omöjlig att identifiera som något annat.

– På så vis är hon fri.

 

LÄS MER: Ulfs utvandrare ger fingret åt den svenska överheten

Liberalism i brons

Pappan och barnet försvinner och jag går bort till skulpturen, rör försiktigt vid bronsytan, känner om hon går att rucka på men hon sitter armerad i golvet; den är inte så provisorisk som den ser ut.

"Stående flicka med flätor" av Lena Cronqvist i närbild. Foto: EXPRESSEN

För placeringen är förstås nyckeln till hur Björklund förstår verket. Hon står på ett sätt som gör att ingen kan gå förbi henne utan att snubbla över henne, om inte fysiskt så åtminstone mentalt. Alla politiker på riksnivå i Sverige, inbillar jag mig, tvingas någon gång passera genom Kvinnorummet och gå förbi Cronqvists flicka i brons, många gör det säkert flera gånger i veckan, och hon står här och pockar på vår uppmärksamhet medan vi går för att debattera betyg, läroplaner, pengar till förskolan, barnbidrag, asylfrågor, jämställdhet, barn som drunknar i Medelhavet, hedersvåld, tandvård, simskola, abortlagstiftning och hela tiden hela tiden går du förbi henne. 

Se mig. Glöm inte mig.

En liberalism som aldrig växer upp. Som alltid står lite utanför. Lite vid sidan av.

Och lite i vägen.

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Har du en Sverigebild? Mejla den till jens.liljestrand@expressen.se. Skriv "Sverigebilder" i ämnesraden.