Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I heterosexualitetens Hades kan ingen höra dig skrika

Hanna Johansson. Foto: PRIVAT
"Barnvagnsblues."

I Ester Roxbergs nya roman går den nyblivna mamman runt med barnvagn och lider av tristess. Hanna Johansson läser en berättelse som lika gärna hade kunnat publiceras på sajten Mammabekännelser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det är en bisarrt kort period i en kvinnas liv mellan det att graviditet först presenteras som något hemskt som kan drabba en, sedan övergår i att betraktas som en självklarhet, något fullkomligt nödvändigt. 

Plötsligt uppstår en mängd logistiska problem – hur man ska pussla ihop barnalstrande med karriär, hur man ska bo – men också frågor av mer existentiell natur. Vad händer med ens kärleksrelation när den utökas med en tredje person som rent objektivt är viktigare, alldeles hjälplös? 

Förlossningsdepression

Vem är man när man inte identifieras främst utifrån sitt förnamn, sin ålder eller sitt arbete, utan som någons mamma?

Med dessa frågor brottas Agnes, antihjältinnan i Ester Roxbergs nya roman Barnvagnsblues. Hon är nybliven småbarnsmor och tycks lida av odiagnostiserad förlossningsdepression där hon drar sin vagn mellan den kvava lägenheten i Hägersten, BVC:n, tråkiga middagar hos tråkiga vänner och kväljande tonfisksallader med mammagruppen. 

Ester Roxberg. Foto: LINA ALRIKSSON / W&W

Dessutom är hon maniskt orolig för plast och gifter, tidstypiskt besatt av ekologiskt. Vid ett tillfälle låter Roxberg träffsäkert Agnes jämföra det egna underlivet med klimatkrisen: ”Något är förstört och omöjligt att rätta till. Det kommer bara att bli värre. Att knipa är som att sopsortera, det ska ge mig en känsla av att något hjälper.”

 

LÄS MER – Hanna Johansson: Hos Linna Johansson tar kvinnor makten över sina egna historier 

Medelklassens skamkänslor

Men Agnes heterosexuella hopplöshet är alldeles för allmänt skildrad för att bli särskilt engagerande. Det är generell klimatångest, det är medelklassiga skamkänslor och kroppskomplex, sånt man pratar om med sina kompisar över en flaska vin för att snabbt och fåfängt lägga till ”fast nu låter jag kanske kokett”. 

Reflektionerna kring moderskapet är av den karaktären att man skulle kunna hitta dem på sajten Mammabekännelser. Både Agnes och romanens övriga aktörer förblir vaga, något som skulle kunna vara kongenialt med Agnes avtrubbade känslotillstånd men snarare känns som slarvig gestaltning. 

Mer grått än blues.

 

LÄS MER – Äntligen får Marie-Louise Ekmans konst stå i centrum

 

ROMAN

ESTER ROXBERG

Barnvagnsblues

Wahlström & Widstrand, 217 s.

 

Hanna Johansson är kulturskribent och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!