Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I fallet med Ekoreportern är starka krafter i gång

SKRIVER REPLIK. Aftonbladet-kolumnisten och författaren Jan Guillou.
Foto: PETER KNUTSON / PIRATFÖRLAGET

Johan Lundberg kritiserade Jan Guillous beskrivning av sajten Doku som ”Säpokollaboratörer”.

Jan Guillou svarar att Säpo ”hämnas” och att starka krafter vill underminera Ekoreporterns granskningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK. Raseri är nog den del av vårt känsloliv som är viktigast att betsla när man skall dra ut i personangrepp. Annars är risken stor att man dumskallar sig.

På den punkten misslyckas styrelseledamoten i Doku.nu, Johan Lundberg, på denna sida (26/5). Felaktigt påstår han till en början att jag som fejk skulle ha avfärdat Dokus avslöjande att en journalist på Ekot umgåtts privat med sitt intervjuobjekt, den av Säpo på okända grunder terroriststämplade Raad al-Duhan.

Det har jag ingalunda ifrågasatt i sak, eftersom det är såväl väldokumenterat som professionellt olämpligt. Vad jag däremot skrev i en notis i Aftonbladet var:

”För övrigt anser jag att det är illavarslande att det var den med Säpo kollaborerande hatsajten Doku som lyckades skandalisera en reporter på Ekot med ett enda ord. 'Relation' med av Säpo misstänkt arab. Tvetydigheten var avsiktlig. Och fejk som alltför många gick på.”

Doku skrev inte ”personligt vänskapsförhållande”, ”privat umgänge” eller annat för vilket man kunde haft täckning. Man valde noga ordet ”relation” för att få läsarna att tro det man inte vågade skriva rakt ut.

Johan Lundberg drar sig inte för att ytterligare förstärka den underliggande insinuationen. Med hänvisning till DN:s uppgifter om att den misstänktes bil nattetid varit parkerad i närheten av Eko-reporterns bostad. Detta banbrytande avslöjande ”tycks dock inte röra Guillou i ryggen”, triumferar Lundberg.

Det är sant. För såvitt jag förstått hade Eko-reportern lånat ut sin bostad till den misstänkte utan att för den skull, som Doku insinuerade redan från början och Lundberg nu anser sig ha fått ovedersägliga bevis för, inleda någon kärleksaffär.

Privat umgänge mellan journalist och journalistiskt objekt är förvisso både besvärligt och olämpligt. Som Nyamko Sabunis fleråriga ”relation” med en programledare och politisk reporter på SVT.

Det upprörde dock ingen. Ingen journalist försökte leda förekomsten av sex i bevis. Men i fallet med Ekoreportern är starka krafter i gång för att skapa jätteskandal. Skillnaden är att Ekoreportern förtjänstfullt skildrat Säpos förföljelse mot Raad al-Duhan och andra där Säpo utan framgång försökt sätta fast dem för brott, men när det misslyckades övergick till taktiken ”hemliga bevis” för att få till terroriststämpling.

Då handlar det om ett rättsosäkert och med principen om likhet inför lagen föga överensstämmande undantagsförfarande som bara riktas mot utländska medborgare. Vi är blott en handfull journalister som tagit risken att ifrågasätta den ordningen, kritiserat Säpo och påpekat att sådana metoder enbart riktas mot oskyldiga muslimer. Eftersom det är oproblematiskt att ställa skyldiga muslimer inför rätta.

Säpos hämnd drabbade den minst etablerade och yngsta av oss. Med den vanliga rutinen att förse samarbetsvilliga journalister med underlag för ”avslöjande”. Säpo arbetar så sen decennier och det kan knappast vara okänt i medievärlden.

Låt mej i förbigående påpeka att det är fullt tillåtet att ha Säpo som hemlig källa. Ibland kan det rentav vara såväl journalistiskt som moraliskt godtagbart.

På Säpo har jag trogna läsare, på betald arbetstid.

När Lundberg vidare i galoscherna vill straffavslöja mej som, antar jag, islamistkramare, har han mycket text att sovra i, bland annat ett par tusen sidor ren åsiktsjournalistik. Men ”ett exempel kan räcka” hävdar Lundberg och hänvisar till en roman av mej för 14 år sen. Där förekommer tydligen en bifigur i form av en grönsakshandlare som trakasseras av Säpo, men som i själva verket, alltså i verkligheten enligt Lundberg, var terrorist och till och med ”al-Qaidas andreman i Irak” och än värre hade två söner ”som ska ha stridit för IS i Syrien”.

Alltså är författaren terroristsympatisör, vilket skulle bevisas. Med för Doku typisk bevisföring.

Jag får erkänna att jag inte kommer ihåg denna bifigur i en roman jag kan ha skrivit för femton år sen. Men arabiska eller kurdiska grönsakshandlare eller pizzabagare har under decennier trakasserats av Säpo, det bör finnas en del exempel i mina böcker.

Men vem lusläser 10 000 sidor romantext i jakt på politiskt misstänkt innehåll? Knappast litteraturhistorikern Johan Lundberg. Men på Säpo har jag trogna läsare, på betald arbetstid.

Lundberg rundar icke oväntat av sitt försök till karaktärsmord med den bland liberaler gängse anklagelsen att jag vore ”hemlig KGB-agent på 70-talet”.

Lundberg bortser då från att vi här har ett av få exempel på hur Säpo och jag är överens. Säpo följde genom angiveri detta misslyckade projekt och gjorde vid skilda tillfällen bedömningen att jag bara var journalist på avslöjarstråt och inte ”hemlig agent”. Ett mer överraskande exempel på hur Säpos kollaboratörer inte alltid håller med Säpo.


Av Jan Guillou

Jan Guillou är kolumnist i Aftonbladet och författare. 


Göran Greider: ”Känner främlingskap inför kultursidorna”

https://embed.radioplay.io?id=84809&country_iso=se"

Göran Greider gästar Expressens mediepodd och diskuterar Skuggefejden, Wolodarskis coronahantering och Måneskins ”snortande”. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.