Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I fädrens spår

"Gustav II Adolf före slaget vid Lützen" av Nils Forsberg.

Nils Forsberg ger en ny bild av det historiska måleriet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

"En målad historia"

Göteborgs konstmuseum

Till 28/9

Svenskar har ett komplicerat förhållande till sig själva. Å ena sidan en monumental självöverskattning (som går ut på att alla länder borde göra som Sverige), å andra sidan den blyga taffligheten (som gör att minsta notis om något svenskt i utländska medier blir en nyhet).

Karl XII var mycket svensk. Han var skygg, tafatt, skydde galant hovliv och ville helst ströva i skog och mark med Pompe. På samma gång som han tänkte att det här att invadera Ryssland, det är en helt rimlig idé.

Nu är Karl XII inte helt okomplicerad som nationell förebild, och idéer som har med det svenska att göra är inte direkt framträdande i medelklassens självförståelse. Man är intresserad av god design, ekologisk mat, DN Kultur, världsmusik, etikettspalter och resor till genuina destinationer eller New York. Inte av att vara svensk.

 

Vilket givetvis är mycket svenskt. Det är den senaste fasen i det svenska identitetsbygge som tog verklig fart under andra halvan av 1800-talet. Den tidens historiemåleri, som man nu kan se på Göteborgs konstmuseum, har länge ansetts storvulet teatralt och förljuget, helt passé och utan värde för moderna och upplysta människor.

Men titta på en av genrens mest kända verk, Gustaf Cederströms "Karl XII:s likfärd". Den döde konungen ligger på en bår och bakom honom sträcker sig den dystert tågande karolinerhären in i dimman. En jägare och hans son har stannat till och böjer huvudena för följet.

Den är en dramatiserad, iscensatt framställning av ett tragiskt skede i den svenska historien men det finns ingen hämndlystnad i den. Inget säger "vänta ni bara, era jävla norrbaggar" utan målningen talar om umbäranden och lidande. Den identifikation de förfrusna karolinerna inbjuder till är mer släkt med den av till exempel Karl-Oskars och Kristinas vedermödor.

 

Eller ta Carl Gustav Hellqvists "Valdemar Atterdag brandskattar Visby". Mannen i den förtvivlade familj, kanske är han hantverkare av något slag, som utgör den myllrande målningens centrum knyter näven och blänger tyst (mycket svenskt!) mot den danske kung Valdemar på sin tron efter att solidariskt ha bidragit till att fylla de tre stora tunnorna med silver för att rädda staden, men inte heller här är det främst revansch man tänker på.

I Nils Forsbergs (nej, vi är inte släkt) gigantiska "Gustav II Adolf före slaget vid Lützen" liknar kungen som vi vet snart ska stupa mer en fryntlig Lille Fridolf till häst än en nationell hjälte (eventuellt säger det också något om det svenska).

 

Jag är dålig på serbiskt historiemåleri, men jag föreställer mig att skildringar av slaget på Trastfältet 1389 har en annan stämning. Eller en ungersk målning med Trianonfördragets undertecknande som motiv.

Det är som att den nationalism som hämtar näring ur oförätter och nederlag i bästa fall leder till aggressivt gapig chauvinism. Det svenska historiemåleriet fram till 1900 berättar i dramatiserad men förvånansvärt återhållen och sansad form ögonblick ur historien om Sverige, om de sammanhang som format mentaliteten hos människorna som råkat leva just här.

De är lite konflikträdda men strävsamma och vill göra rätt för sig. Deras nationalism är än så länge huvudsakligen godartad och kommer mest till uttryck i sportsammanhang. Som världen ser ut i dag tror jag det är något att vara lite stolt över. Liksom historiemåleriet - som nyinflyttad skulle jag tycka det var ett bra sätt att förstå vad det är för land jag hamnat i.