Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I exil från rasismen i USA fann de sin form

Art Ensemble of Chicago i Köpenhamn 2017.Foto: TORE SÆTRE / WIKIMEDIA COMMONS
Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET
Art ensemble of Chicago 1978. Lester Bowie (t.v.), "Famoudou Don Moye (delvis täckt i mitten) samt Roscoe Mitchell (t.h)Foto: MICHAEL HOEFNER / WIKIMEDIEA COMMONS

Art Ensemble of Chicago kommer nästa vecka till Sverige för att öppna Stockholms jazzfestival den 11 oktober.

Ulf Olsson ger en introduktion ett legendariskt kollektiv och dess betydelse även utanför musiken. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. ”En fanfar för krigarna” – för dem som slagits för ”vårt folks frihet”. Om orden som reciteras på skivan ”Fanfare for the Warriors”, 1973, kunde tyckas vara enkla slagord, var musiken något helt annat. Den musik Art Ensemble of Chicago spelar är vacker och ful, lugn och våldsam, hela tiden medveten om sig själv, komplex och hybridartad: musikerna är krigare, förkämpar för vad som kan kallas en ”afrikansk-amerikansk klassisk musik”.

I osannolika femtio år har Art Ensemble of Chicago berikat världen med sin gränslösa konst. De spelar inte ”jazz” – men jazzen ingår i ljudarsenalen. Där finns också modern klassisk musik, upphittade ljud, rock och funk, rap och blues, folkmusik från olika hörn av världen. Vad som skulle kunnat falla isär som ett eklektiskt misch-masch har blivit till en triumfatorisk identitet: ”Great Black Music”.

Exilen som ett sätt att undkomma det rasistiska USA, om än också Paris skulle visa sig ha sina sidor.

Femtio år. Fortfarande är det en musik som vill något, som vänder sig bakåt i tiden inte för att förvalta traditioner, utan för att skapa en framtid. Det var från Chicago musikerna kom, men det var i Paris som bandet hittade sin form. Exilen som ett sätt att undkomma det rasistiska USA, om än också Paris skulle visa sig ha sina sidor. Men man hittade sina vilopunkter: först på en sinnessjukanstalt, där man kunde repetera mitt i en pågående psykiatrisk verksamhet, sedan flyttade man ut på landet för att få råd med de stora lokaler som krävdes för den enorma instrumentsamlingen.

Alla blåsinstrumenten – saxofoner, trumpeter, flöjter, klarinetter - samsades på scenen med slagverk, små som stora, med hemmagjorda instrument. Allt infogades i en kompositorisk helhet: komposition har alltid varit (minst) lika viktigt för Art Ensemble som improvisation.

Scenframträdandena blev berömda också för deras karnevaliska teatralitet: trumpetaren Lester Bowie ofta i vit läkarrock, basisten Malachi Favors i en dräkt som ett skelett, alla i olika former av bemålade förklädnader. Ibland spelades rena teaterscener upp, men oftast var det musiken som fick dräkterna att gunga och betyda. ”Urban Bushmen” heter en av skivorna: man flyttade in afrikanska element i den moderna amerikanska storstaden. Och man gjorde det med lätthet och humor, i musikaliska lekar på fullaste allvar.

Bakgrunden var nog ytterst de amerikanska storstädernas sönderfall, segregeringen, bristen på bra skolor för svarta barn och ungdomar.

”Schyssta snubbar” eller? Så hette Art Ensembles första skiva på det tyska skivbolaget ECM: ”Nice Guys”, 1979. Man hade ögonblick av framgång, kontrakt med stora skivbolag. Men egentligen byggde allt på självorganisering. Art Ensemble var och är en aktiv del av ett kollektiv, AACM - Association for the Advancement of Creative Musicians.

Bakgrunden var nog ytterst de amerikanska storstädernas sönderfall, segregeringen, bristen på bra skolor för svarta barn och ungdomar. Och därmed nödvändigheten att ta saker i egna händer, organisera sig.

AACM grundades 1965 i ett samhällsklimat som alltmer präglades av svåra motsättningar, demonstrationer, upplopp, kriget i Vietnam. Året efter bildades Black Panther Party, som kom att bli den svarta rörelsens militanta del – och för vilka Art Ensemble gjorde några stödkonserter.

Men politisk retorik var inte vad AACM handlade om utan om självformering, om utbildning, vidareutbildning av unga begåvningar, musiken som helt central del i självförståelsens och identitetens formande. Det kollektiva delade man också med hippies, och Art Ensemble blev ett band som kunde föra samman väldigt olika publiker.

Själva markerade Art Ensemble jubileet genom att igen spela en akut samtida musik med blicken riktad mot framtiden

När man nu turnerar som femtioårs-jubileum är det för att hedra avlidna medlemmar. Bara två av fem originalmedlemmar finns kvar, saxofonisten Roscoe Mitchell och slagverkaren Famoudou Don Moye. Men man förblir ett centrum för kreativ musik.

Skivbolaget ECM gav i fjol ut en box om tjugoen cd-skivor för att markera femtioårsjubileet. Men boxen innehåller då inte bara Art Ensemble, utan också ”Associated Ensembles”, tillfälliga eller mer långvariga konstellationer där bandets musiker deltagit. Där finns Lester Bowies brassband med tuba, Roscoe Mitchells vindlande verk av komposition och improvisation, och tydligt framträder musikens montagekaraktär, hur väldigt olika musik förbinds med varandra och fås att tala med varann. Boxen är en trollerilåda av ljud.

Själva markerade Art Ensemble jubileet genom att igen spela en akut samtida musik med blicken riktad mot framtiden. På ”We Are on the Edge” har den unga kvinnliga poeten Moor Mother en viktig roll, hon reciterar själv sin dikt till bandets musik: ”We are on the edge of victory” – segern över de historiska villkor som förtryckt ett folk. Och musiken börjar med en ensam trumpet, en sorts sorgsen fanfar, stråkar kommer in, slagverk och bas, musiken får puls, blir elegiskt vacker, hypnotiskt sakta gungande: vi är nära segern… men vi minns slaveriet, plantagerna, lynchningarna. Och så rösten: påstridig, stolt.

Med vilken röst Art Ensemble of Chicago kommer att låta i Stockholm vet ingen. Men den kommer att vara rik och sammansatt: de två originalmedlemmarna är förstärkta med sju musiker, med slagverk, trumpet, cello och piano. Vi är nära…

 

Ulf Olsson är kritiker på Expressens kultursida. 

Art Ensemble of Chicago spelar på Dansens hus i Stockholm den 11 oktober.

Expressen kultur på bokmässan. Lars Lerin berättar om sin barnbok.