Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I det skoningslösa mot det meningsfulla

Tom Malmquist.
Foto: Dan Hansson / Svd / Scanpix
"I varje ögonblick är vi fortfarandet vid liv".
<p>Thomas Malmquist vid OS i Los Angeles 1984.</p>
Foto: Hasse Persson
Tom Malmquist vid ett musikframträdande 2009.
Foto: Laura Canedo Pouso

Hanna Nordenhök läser Tom Malmquists drabbande sorgeskildring "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hur ska man egentligen läsa Tom Malmquists bok "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv", vars en smula bleka, om än logiska, titel inte gör det akuta innehållet rättvisa? Frågan om läsart inställer sig ofta när det kommer till böcker som så explicit förhåller sig till en så kallat levd verklighet.

Läser man den här typen av texter som litteratur? Eller måste frågan snarare lyda: i form av vad drabbar denna till synes konstlösa - men, ska det visa sig, egentligen lågmält raffinerade - sorgeprosa?

Men kanske är det också en fråga som inte alltid måste besvaras. Kanske räcker det med Tom Malmquists förrädiskt enkla språk, precis så ogestiskt som, föreställer jag mig, sorgen har krävt. Ibland blommar det plötsligt ut ur sin egen anspråkslöshet och blir till lava, en brinnande flod, omöjlig att värja sig mot.

Som i det långa, utdragna, till sist nästan outhärdliga inledningsstycket om den döende Karin, berättaren Toms höggravida hustru som hastigt och chockartat insjuknar i en akut skenande leukemi. Och som efter att barnet Livia förlösts med kejsarsnitt, en och en halv månad för tidigt, sedan aldrig vaknar upp igen.


Det finns så mycket man skulle vilja säga om de fina linjer, veck och korrespondenser som mejslas fram i den här boken, hur de bildar ett nät av bilder och relationer för att hålla samman det obegripliga, få en fullkomligt skoningslös erfarenhet att hänga samman, avkräva den mening:

Den sensibla kompositionen, tidshoppen, hoppen mellan bilder och minnen. De skarpt iakttagna detaljerna. Porträttet av Karin, dess stora respekt, lojalitet, den älskande blicken. Relationen med pappan, den legendariske sportjournalisten på Expressen Thomas Malmquist, vars död i tarmcancer bara månader efter Karins utgör katastrofens andra pol. Den självrannsakande närstudien av maskulinitetens inre strukturer, ett motiv Malmquist som poet redan har upptagits mycket av. Klasskildringen.


Och så, inte minst, barnets ljus, dess flämtande, insisterande styrka, som ger överlevnaden som gåva, som överskott, nåd.

Det finns så mycket mänsklighet i den här boken. Lika dråplig och alldaglig som meningsmättad. Lika skitig som vacker.