Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I det här kriget blir varenda människa sliten i stycken

Duraid Al-Khamisi.Foto: BOKFÖRLAGET ATLAS / BOKFÖRLAGET ATLAS
"Mellan floderna".
Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.Foto: JENNIE SMITH / JENNIE SMITH/PRESSBILD

Duraid Al-Khamisi tar med läsaren på en mardrömsvandring genom Irak.

Annina Rabe får ändå syn på glimtar av hopp i skildringen av ett krigshärjat land.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. I Tvåflodslandet Mesopotamien föddes en gång världens första civilisation, det sumeriska riket, 3200–2000 före Kristus. I dag heter landet Irak och vad har det blivit av civilisationen? Duraid Al-Khamisi tar med oss på en fruktansvärd vandring genom ett skövlat land där människor mördar och mördas, torterar och torteras. 

Ingen skonas; inte barn, inte kvinnor. Inte någon annan heller. Inte den sentimentale hemvändaren, han som en gång flydde därifrån men nu har återvänt och snart hamnar i massgraven med alla de andra. 

 

LÄS MER – Duraid Al-Khamisi: Sverige är ett land av hycklare

 

Duraid Al-Khamisi berättar i korta kompromisslösa stycken, varje parti en liten mininovell som ofta börjar i ett vardagligt skeende och lika ofta slutar i ohygglig terror och död. Hans romanfigurer nämns aldrig vid namn, utan kallas genomgående saker som Kryddhandlaren, Sadisten, Fåraherden, Drömtydaren. Endast en är försedd med ett namn; ängeln Gabriel. Det är han som är vår ciceron genom allt detta fasansfulla.

Gud har tröttnat

Gabriel är nedsänd till jorden av Gud för att kolla läget där i det som en gång var civilisationens vagga. Gud har nämligen tröttnat på alla förtvivlade böner från det irakiska folket som håller honom vaken om nätterna och vill veta vad som pågår. 

I tre dagar vandrar Gabriel omkring i det krigshärjade Irak. Änglar som vandrar på jorden och bekymrar sig över läget är inte något nytt; ett av de mest kända exemplen är förstås Wim Wenders film ”Himmel över Berlin”. 

Men Al-Khamisis Gabriel är intressant för att vi inte vet riktigt var vi har honom. Så värst änglalik är han inte heller. Han är tvärtom en rätt hårdkokt sort, som med svart humor betraktar skeendena på jorden, och till och med imponeras när människorna har hittat på någon extra innovativ metod för att förgöra varandra.

Ett monotont helvete

Man kan inte beskylla Duraid Al-Khamisi för att ha gjort det lätt för sig. ”Mellan floderna” är en mycket ambitiös och välskriven roman. Till sin karaktär skiljer den sig en hel del från debuten, den självbiografiska ”Regnet luktar inte här”. 

 

LÄS MER  – Sven Olov Karlsson läser "Regnet luktar inte här"

 

Den kompromisslösa hållningen från debutboken känner jag dock igen. Den är både en styrka och en svaghet hos författaren. ”Mellan floderna” är en stark bok, en bok som lever på denna sin styrka, men det är svårt att upprätthålla samma intensitet genom hela romanen. 

Känslan jag får efter att ha läst den är till sist utmattning; och skall sägas, tyvärr också en viss avtrubbning. Det är något med de där korta brutala styckena som blir monotont till sist, även om Al-Khamisi i några glimtar också låter oss se lite, lite hopp. Vardagslivet som pågår trots allt. Men det är väl just så det är att leva i krig: ett monotont helvete med små glimtar av hopp och vardag däremellan. 

 

 

ROMAN

DURAID AL-KHAMISI

Mellan floderna

Atlas, 332 s.

 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Annina Rabe här.

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om Googles gynnande av extremt innehåll med Malin Ekman och Jonathan Lundqvist. Kultur-Expressen finns även som podcast.