Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I det här folkhemmet finns ingen plats för utsvävningar

Lena Andersson. Foto: HENRIC LINDSTEN / POLARIS
"Sveas son – en berättelse om folkhemmet".
Nina Lekander. Foto: YLWA YNGVESSON

I sin nya roman skildrar Lena Andersson folkhemmets uppgång och fall genom en ovanligt vanlig man.

Nina Lekander gläds åt att den fyrkantiga huvudpersonen till slut får måla befrielsens blommor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. I intervjuer inför ”Sveas son” säger Lena Andersson att hon inte gör research. Men nog borde hon ha tagit reda på att Vällingby inte ligger ”nordväst om Stockholm” utan är en del av Stockholm, precis som det Tensta där Andersson växte upp. Därtill ”grundades” inte Vällingby 1954, utan det var då dess centrum invigdes.

Med det gnället avklarat bör direkt sägas att här får vi en stram och fängslande historia om Sverige, Stockholm, klassamhället, folkhemmet och moderniteten med avstamp i början av förra seklet. Samt av dess människor:

Ragnar Johansson, son till Svea. Han född i första hälften av 1900-talet, mor Svea precis i början av det. En fattigunge ”som haft oturen att vara ung i en era som vördade de äldre och bli gammal i en era som dyrkade ungdomen”. 

Kakor i folkhemmet

Bägge har sett folkhemmet födas och i princip fullbordas – för att sedan om inte förintas så splittras i individualistiska skärvor. I en av dessa finns Elsa, i Lena Anderssons egen ålder. 

Elsa rekommenderar sin far Ragnar som informant för ett etnologiskt forskningsprojekt, detta i kraft av sin vanlighet. Sin ovanligt extrema vanlighet, skulle man kunna säga, en man med vanligheten som dygd. Med rationalitet och kollektiva beslut, samt idrotten – och föreningslivet – som samhällets ryggrad. I stället för mor Sveas hembakta kakor och Ragnars frankofila hustru Elisabets matlagning ”från grunden”: pulvermos.

Låter tråkigt? Alls inte, det är diskret humoristiskt och väldigt underhållande. Var och en, utom kanske Svea, genomgår sitt frigörelseprojekt. Eller tubbas till det av tidsandan, samtidens långsamma men obönhörliga vindar. Av en stat som styr, nästan stalkar, sina medborgare.

 

LÄS MER – Nils Schwartz: Romanerna om Ester Nilsson kommer att bli klassiker

Turkiet och Grekland

Varken jantelagen eller ”bli vid din läst” benämns, men nog anas de återkommande. Den unge, konstnärligt begåvade Ragnar har inte ens tanken på att gå längre än att bli finsnickare och träslöjdslärare, och när han erbjuds tjänsten som studiorektor tackar han nej.

Då har han ändå redan dabbat sig genom att i början av 1970-talet författa en skrivelse till Stockholms politiker tillsammans med kollegerna på det högstadium i Vällingby där han tjänstgör. 

De oroas över att en alltför stor andel utländska ”inflyttare” från bland annat Turkiet, Grekland och Chile orsakar ”alienation och stök” i skolan. Hur ska lärarna kunna ”bedriva fullgod undervisning i klassrum där barn till analfabeter skulle erbjudas samma möjligheter att nå skolresultat som de elever vars föräldrar levt på svensk mark i århundraden med gemensamma seder och folkskola för alla i hundratrettio år”? Politikerna svarar med att varna lärarna för främlingsfientlighet.

Horace Engdahl

Förlåt om jag refererar för mycket, men här finns mångahanda som berör såväl dået som nuet. Tycka vad man sedan vill om de anderssonska åsiktsnära iakttagelser som kortfattat och välformulerat ligger som glipor i berättelsen.

Den så kallade och numera av många urskillnings- och nyanslöst utskåpade postmodernismen – Hu för Horace & co, men samtidigt heja? – dyker inte oväntat också upp. Ragnar vill sannerligen inte veta av ”upptäckten av det sublima” eller prat om språkets primat före verkligheten. Det ryms inte i vanligheten, den verkliga vanligheten eller den vanliga gamla verkligheten.

Rörande är hursomhelst Ragnars relation till sina barn. Framför allt till dottern Elsa, vars skidkarriär falnar i takt med intresset för läsning av Kafka och andra för fadern svårbegripliga författare.

Gripande – och härligt motsägelsefullt – är även hur Ragnar med tiden finner lindring och nöje i att bejaka ”idén att man är det man säger och känner att man är, och att allt är subjektivt och relativt”. Så målar Ragnar slutligen blommor på sina geometriska snickerier.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Lena Andersson skonar ingen i "Egenmäktigt förfarande"

 

 

ROMAN

LENA ANDERSSON

Sveas son

Polaris, 256 s.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Nina och Simone – ett feministiskt drömspel".

Läs fler texter av Nina Lekander här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!