Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I Älvsbyn har man inget ben alls att stå på just nu

Foto: JENS ÖKVIST / TT / TT NYHETSBYRÅN
Tomas Egmark i Aktuellt SVT.Foto: SVT Aktuellt.

Branden i Älvsbyn förvandlade kommunalrådet till hjälpsökande.

Gunilla Brodrej tänker på Polarbröd som nödvändighet och nostalgi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

POLARBRÖD. Älvsbyns kommunalråd står så sammanbiten i Aktuellt. Rökpelaren i bakgrunden. Tomas Egmark (s) borde ingjuta mod i kommuninvånarna, men ser ut som han sålt smöret och tappat pengarna. 

Säkert är det för att han inser att han når kapitalet i Stockholm. Branden är en riksnyhet. Han når fram till den ända av landet som suger resurser från norr. 

”Det här motsvarar 30 000 jobb i Stockholm”, säger han. Och ”Inget företag har råd att stå med löner hur länge som helst när man inte har nån inkomst”. ”Vi behöver ju hjälp”.

Han kommer att behöva stöd från statsmakten. Men han inser säkert också att han pratar inför en privilegierad medelklass som inte har en aning om hur det är att vara bunden till en fysisk produktionslinje. Som har jobbet i sin laptop. Och som antagligen är mer passionerad kring Älvsbyns vildmark än dess industri.

Men i Älvsbyn har den fysiska arbetsplatsen brunnit upp och därmed möjligheten att försörja sin familj. Klart Egmark är bitter.

Runda kakorna.Foto: POLARBRÖD

Jag tillhör väl den där privilegierade medelklassen och tänker på Polarbröd i lite mer bitterljuva termer. När en del av Polarbröd hade sin produktion i Omne i Nordingrå där vi har vår lilla stuga. De hade bageriförsäljning vid lastkajen när barnen var små. Varma tuber med bröd som ångade under plasten. Sen fick de inte sälja vid dörren längre på grund av de nya livsmedelsreglerna. Vi trodde det berodde på att Ica inte ville ha konkurrens. Vi bar solidariskt en rygga från Polarbröd på utflykterna.

Men det färska brödet måste frysas direkt. Och det fick inte vara nåt spring i bageriet.

Så vi fick åka till Ica, två kilometer bort, och köpa deras upptinade tuber i stället. Men det var inte samma grej.

Polarbröd stannade hela 30 år i Omne innan produktionen blev olönsam och man ville satsa hårdare på Bredbyn och Älvsbyn i stället. Nu bakar de kanelbullar samt fortfarande en del matbröd till Polarbröds storhushållning. 

23 fast anställda. ”Det är bra att ha två ben att stå på”, säger AnnBritt Nordin som är platschef på Omnebröd, när jag ringer upp henne. Två ben. Kanelbullar och matbröd. 

I Älvsbyn har man inget ben alls att stå på just nu. Medan vi här i Stockholm trots allt föredrar vår avocadomacka på levain när vi tar en paus på hemmakontoret. För trots att vi ser tuberna i mataffärerna sträcker vi våra handspritade fingrar mot det som är butiksbakat. Och kanske fortfarande lite varmt.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.