Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hynek Pallas

Vi måste prata om begreppet rasism

Hynek Pallas. Foto: OLLE SPORRONG
Jens Ganman.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

När Jens Ganman utsågs till Årets svensk skrev Sydsvenskans Moa Berglöf att rasisten tydligen var årets svensk. 

Hynek Pallas ser en offentlighet som är ointresserad av rasism-begreppets betydelse. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Vad är rasism? Att tidskriften Fokus utnämning av Årets svensk skulle landa i den frågan var inte givet. Men när Sydsvenskans Moa Berglöf (23/1) skrev en artikel om hur utnämningen illustrerar samhällsdebatten så brakade det loss i sociala medier. Berglöf twittrade nämligen ut texten med orden: ”2015 var volontären årets svensk. I år blev det tydligen rasisten”.

I en tävling om att missförstå gav sig samtalsaktivister, ledarskribenter och politiker ut på hetsjakt efter en kolumnist som de påstod hade kallat Jens Ganman för rasist. 

Det hade hon inte. 

Men det Berglöf beskriver, liksom reaktionerna, berättar om en allvarlig förskjutning. En som inkluderar förståelsen av begreppet rasism.

Svensk offentlighet har en ovilja mot att diskutera detta.

Den som var med på 1990-talet vet att detta inte är någon nyhet. Jag minns de upprörda känslorna kring ett torgmöte med Ny demokrati i Uppsala. Vi kritiker fick höra att det vore att devalvera begreppet rasism om det användes om Ian och Bert. Rasister var bara skinnskallarna som härjade i stan. 

När Sverigedemokraterna decennier senare skulle omvandla sig till antirasister gjorde de samma sak – genom att definiera rasism som ”rastänkande”. Rasism innebär då enbart att uttryckligen tillskriva en person essentiella egenskaper baserade på ras. Bakslaget mot den identitetspolitiska vänstern – med Ivar Arpis och Adam Cwejmans bok ”Så blev vi alla rasister” i spetsen – uttrycker detsamma om hudfärgsfixerade antirasister. 

Det finns en uppsjö litteratur som beskriver hur chocken efter Förintelsen gjorde att rasbiologin – tidigare vetenskaplig och politisk auktoritet i många länder – förlorade legitimitet. Men att det inte innebar att rasismen, ett långvarigt inslag i västerländsk ideologi, försvann. Den tog sig andra uttryck, ofta bakom ord som ”kultur” och ”etnicitet”. 

Svensk offentlighet har en ovilja mot att diskutera detta. Trots att samhället uppenbart skulle vara betjänt av att förstå varför decennier av forskning talar om strukturell och institutionell rasism eller varför FN använder begrepp som ”kulturrasism”. I stället ser vi att till och med ledarskribenter som skrivit böcker om r-ordet inte tycks intresserade av begreppet längre. 

Det är inte samma sak som att påstå att folk inte har rätt att vara missnöjda med politik eller att satiriker inte får driva med makten.

Att döma av facit var de mer ute efter en identitetspolitisk vänster än att förstå och använda ordet när det behövs. För samma debattörer som tjatar om dålig integration och invandring skyr ju detta akademiska verktyg – så fort det nämns ryter de sårat till om ”brunsmetning”. 

Vilket hade varit ett frågetecken om man inte såg hur användbart det är att återföra rasismen till en makt- och historielös rasbiologi. Dels, vilket nu sker i svenska och internationella ”demografidebatter”, kan man tala om ”omvänd rasism” där vita framställs som offer för mångkulturella samhällen. 

Och dels är svaret att om rasist-begreppet användes mer i linje med utvecklingen så hade politiker, opinionsbildare och årets svenskar tvingats ta en titt på de grumliga vatten där de fiskar röster, klick och Swish. Erkänna att det finns namn för vad som bubblar. Kanske till och med fått ifrågasätta de egna leden.  

Det är inte samma sak som att påstå att folk inte har rätt att vara missnöjda med politik eller att satiriker inte får driva med makten. Det är att påpeka att jagar man applåder genom att dela bilder där barn av mixad härkomst spelar fotboll tillsammans och påstår att det är som ett Frankenstein-experiment, något som vilar på rasistiska tankefigurer - ja då är det en del av rasismen. 

https://twitter.com/JensGanman/status/1148163523433893888

Moa Berglöf satte ord på detta. Och i stället för att fortsätta fixera oss vid en tidskrifts utnämning är det dags att ta stafettpinnen från henne. Att sent omsider och på allvar diskutera ett begrepp som kan hjälpa oss att förstå dagens Sverige.

 

 

 

Hynek Pallas är kritiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han är även fil.dr. i filmvetenskap och disputerade med avhandlingen ”Vithet i svensk spelfilm 1989-2010”.