Vänstern känner inte igen den ryska propagandan

KULTURDEBATT. Häromdagen delade BBC:s Prag-korrespondent Rob Cameron ett mem på Twitter. Den vänstra bilden är en teckning av antika greker i diskussion. Den högra en kvinna, ett litet barn och en pekleksak. Överskriften lyder (på engelska): ”Att förklara rysk imperialism”. I bilden till vänster: ”För östeuropéer”. Till höger: ”För västeuropéer”.

Det är roligt för att det är sant.

Det betyder inte att det forna östblocket är fritt från propagandaspridning. Tvärtom. Men kunskap i kombination med levd erfarenhet betyder också något mer existentiellt i samhället. Ett reportage i tjeckiska dagstidningen Denik Ns handlade häromveckan om hur kriget i Ukraina klyver tjeckiska familjer. Högskoleutbildade tjecker, ofta först i släkten att göra en klass- och bildningsresa, beskriver hur deras släkt där hemma radikaliseras. Det började med antivaxxeri, något man ändå kunde överbygga. Men när släkten tog klivet till att sprida rysk propaganda och svartmåla Ukraina med lögner gick det inte längre. 

Man förstår när man läser citat som denna utsaga av en ung kvinna:

”Det har varit en öppen hemlighet i släkten att morbrors mormor som barn våldtogs av ryssarna 1945. Därför gör hans stöd till Putin så ont”.

Självfallet betyder det något i ett samhälle när man 80 år senare läser om samma bestialiteter. Det är varken en emotionell eller hysterisk reaktion, utan den realism som många debattörer i väst saknar. Personer och samhällen som i grunden har en närmare förståelse för imperialismen än vad svensken och Sverige har.

Jag har ett klipp i mitt hemarkiv som jag tänkte på när jag i helgen läste Kajsa Ekis Ekmans numera ökända krönika i Dagens ETC (11/4). Det kommer ur något tjeckoslovakiskt statsorgan från tidigt 1980-tal. På fotografierna syns mina unga föräldrar och en av deras tjeckiska vänner som var i norsk exil. Rubriken lyder ”Om en av upprorscentralerna”. Det var dåtidens begrepp för ”terrorcell”, och mina föräldrars dissidentkrets misstänkliggörs av bladet som trotskistiska terrorister. Det kanske måste förklaras i dag: Där och då betydde trotskist ungefär samma sak som ”fascist”, den ryska imperialismens mer seglivade smutskastning.

Det är ett verktyg med långa anor. Man smutskastar dissidenter och journalister, ser till att omvandla utbildning i västlig regi, vänskaper och kontakter till något belastande. Som att det under bilden på pappa förklaras att han är ”reaktionär”. Att det under bilden på mamma nämns samröre med ”CIA-agenten” Pavel Tigrid. Tigrid överlevde säkerhetstjänstens attentatsförsök och blev senare Tjeckiens kulturminister. Detsamma med en annan omnämnd, Jiri Pelikan, som överlevde brevbomber och blev Europaparlamentariker. 

Det var tuffare att leva med samtalen från Säpo, de som varnade mina föräldrar och bad dem hålla ett extra öga på oss barn.

Smutskastning hade konsekvenser. Inte bara för att Sovjetunionen och dess kolonier hade otrevliga säkerhetstjänster. Utan för att propagandan hamnade i vänsterpressen i väst.  Man kunde förstås bara gissa varför grannen i Uppsala, han med stalinistiska böjelser, blängde lite extra på oss ibland och tryckte ner fler flygblad i brevlådan. Sådant fick man leva med. Det var tuffare att leva med samtalen från Säpo, de som varnade mina föräldrar och bad dem hålla ett extra öga på oss barn. 

Det var inte bara namn som flöt runt. Ordet ”narrativ” börjar vi redan tröttna på, men det fångar vad som sker. Det skapas ett sammanhang och krokar som journalisterna behöver för att kunna skriva en text med tes. Nazister och fascister är poppis. Men inget nytt. 

En annan sak i mitt arkiv är en bok med titeln ”On events in Czechoslovakia”. Den gavs ut 1968 av ”Press group of Soviet journalists”. Skriften är på engelska men tryckt i Moskva. Språket och bilderna om hur ockupanterna skyddar tjeckerna från nazister och Nato hade ju fem decennier senare kunnat skrattas bort. Om det inte vore för historiens bumerang. Bildtexterna under fotografierna på hakkors och vapen förklarar vilka trupperna är där för att skydda dem emot. Under en annan bild talas om hotet från ”Sudettyskar” och ”västtyska revanschister” som ville rucka på gränserna. 

Sovjet pepprade västvänstern med boken. Den enda skillnaden är att pepprandet i dag går snabbare, är mer subtilt och effektivt.

Jag är alltså inte ovan vid den ryska imperialismens verktyg. Och kan möjligen bättre än de flesta som läser den här texten – eller skriver ”grävande” ledartexter om ukrainska journalister – se den tendentiösa brunsmetningen. Det som redaktörer i Dagens ETC (11/4) och Aftonbladet (12/4) kallar för ”problematiseringen” av Kyiv Independent. I klartext: att misstänkliggöra att en ukrainare är utbildad med amerikanska biståndspengar. 

Den som har följt debatten sedan Kajsa Ekis Ekman fick lämna sitt uppdrag för Dagens ETC kanske tycker att det alltför mycket har blivit en diskussion om redaktörskap. Jag tycker tvärtom att för lite fokus har hamnat på hur ETC-redaktören Andreas Gustavssons hanterande hänger ihop med propagandafrågan och spridandet av desinformation.

En redaktör kan inte sedan länge – och absolut inte efter den 24 februari – stå utan kunskap om det jag berättar om här. Det duger inte att vara det lilla barnet i memet, ha grund kunskap om hur propagandaverktyg har sett ut. Det räcker inte att nämna att man har läst Peter Pomerantsevs ”Ingenting är sant och allting är möjligt”. 

Att göra sig till nyttig idiot gäller nu verkligen inte bara vänstern. Ytterhögern, med Sverigedemokraterna i spetsen, är de värsta arvtagarna till ryskt spinn. Men kanske har det därför blivit enkelt för den breda vänstern att bara peka finger mot dem och inte rensa i eget led. Det hänger ihop med vänsterns missuppfattning om att diktaturmedlöperi är en historisk företeelse och i dag enbart är en fråga om några få extremister. Det är dags att på allvar göra upp med den villfarelsen.

Man förstår nämligen varför Aftonbladet kultur var snabba till försvar av Ekis Ekman. Inte bara för att hon skriver även där. Gustavssons ursäkt för att bryta kontraktet var ju vad Ekis Ekman tyckt i sociala medier – därmed faller skugga över alla platser hon publiceras på. Nej: Det är nämligen inte många år sedan som deras tidigare redaktör Åsa Linderborg, som upprepade gånger publicerade dubiösa texter om Ryssland, på basis av rysk desinformation pekade ut forskaren Martin Kragh som medarbetare till brittisk säkerhetstjänst och en säkerhetsrisk. 

Vi behöver ha högt i tak i medierna. Vi behöver en kör av röster. Det är demokrati.

Men jag håller med alla fyra (eller om de nu är fler) texter som i Aftonbladet dragit sabel mot den ansvarige redaktören på Dagens ETC. Jag har varit i den sits som Anna Björklund beskriver i sin krönika (12/4), och anser att fega redaktörer är ett demokratihot. 

Men något saknas i alla fina ord om vad en redaktör som står stadigt faktiskt är. Hen ska inte bara stå pall efter publicering. Hen måste ju ha blick på vad som publiceras. På sammanhang. Kommer en skribent med grävande om hur redaktionen på en ansedd ukrainsk tidning är nära på nazister, då ska man kanske ställa några frågor. 

Efter det att Ekis Ekmans svartmålning av Kyiv Independent publicerats började en artikel från sajten Mint Press med besvärande likheter cirkulera (8/4). Mint Press är en Rysslandsvänlig amerikansk vänstersajt som stöder Syriens Assad och sprider antisemitism. Enligt redaktören på Dagens ETC inkom Ekis Ekmans text innan artikeln i Mint Press publicerades. Och det nöjer han sig med. Men att flera medier (inte bara dessa två artiklar) spred ungefär samma information om redaktionen på Kyiv Independent under samma period borde ha fått varningsklockor att ringa. 

Visst kan det vara en slump. Men våren 2022 är det ett större bekymmer att inte ha snappat upp ovanstående, än om samma skribent i en Instagram-kommentar menar att den statliga ryska propagandakanalen RT är samma sak som CNN (även om sakerna onekligen hänger ihop). Redaktören måste ha koll på vad som sker i vänstermediernas fält, eftersom det tyvärr är så det ser ut där. Den ryska propagandans lögner och whataboutism har fått fäste på flera håll, det är därför även Dagens ETC nu befinner sig i den här situationen. 

Efter att EU blockerade RT diskuterades detta ur yttrandefrihetsperspektiv. Vi svenskar måste tydligen ha tillgång till statlig rysk propaganda – med undertonen att vi minsann inte är idioter som låter oss påverkas. Jag menade i den debatten att alltför många svenska publicister gravt överskattar sin förmåga att känna igen, förstå och bemöta desinformationen (GP Kultur 14/3). Varsågod för bevis.

Vi behöver ha högt i tak i medierna. Vi behöver en kör av röster. Det är demokrati. Och som Peter Kadhammar skriver ryms även de politiska idioterna i den (Aftonbladet 12/4). 

Men – alldeles särskilt under ett europeiskt krig där den angripande parten i mer än ett halvt sekel har varit hybridkrigsföringens mästare – kräver ett sådant medielandskap kunniga och modiga redaktörer för att inte drunkna i relativism. 

Ett minimikrav är att de känner igen rysk propaganda – om så på Aftonbladet kultur eller i Dagens ETC. 

Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Månens sällskap: Det porlande tillståndet

PODCAST. Om att oduschad åka satanstaxi till Expressens redaktion för att prata renhet. Och att tina upp en bottenfrusen livsande. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa.