Vad händer med Ukraina när kriget tar slut?

KULTURDEBATT. De kom tillbaka till ingenting. Grannar hade flyttat in i deras hem. Vännerna som lovat att ta hand om tillhörigheter hade sålt av eller övertagit allt. Ingen hade räknat med att de tjeckiska judarna skulle komma tillbaka, och de få som återkom behandlades illa. I den korruption som härjade i efterkrigstidens Tjeckoslovakien kom de, som inte hade familj, nätverk eller vänner kvar, sist i fördelningen av bostäder medan krigsprofitörer och medlöpare kunde smörja händer och få flotta våningar. 

Heda Margolius Koválys biografi ”Under a cruel star: A life i Prague 1941–1968” som publicerades första gången redan på 1970-talet har länge varit en av mina favoritböcker om 1900-talets hemskaste händelser. Inte bara för att Margolius Kovály – som överlevde både lägren och en make som avrättades i kommunisternas skådeprocesser – visar hur värdig överlevnad ser ut. Utan för att hon så exakt beskriver de mänskliga mekanismerna bakom valen som ledde till några av seklets katastrofer.

Nej, 1900-talet är inte ett facit till vår tid. Men människors beteende i kristid, och var det har lett samhällen, kan man dra lärdom av. Och oavsett vilka scenarion som väntar Ukraina finns anledning att reflektera över det Öst- och Centraleuropeiska 1900-tal som präglades av krig, folkmord och sovjetiskt kolonialförtryck. 

Sedan den 24 februari sjunger man på tjeckiska Ukraina-demonstrationer folkmusikern Karel Kryls mörkt poetiska ”Bratříčku, zavírej vrátka” (”Lillebror, stäng grinden”) – en låt som släpptes i mars 1969 förbjöds av dåtidens ockupanter. 

”Det är mörkt nu och regnet öser ner
Denna natt blir inte kort
Vargen har vittring på lammungen
Lillebror, är grinden låst?”

Raderna var en aning om vad som kunde komma, och med de fruktansvärda bilder vi har sett från Butja bekräftades farhågorna. En lång ockupation av Ukraina kommer bli mycket värre än den period som i Tjeckoslovakien följde på invasionen 1968 och kallas för ”normaliseringen”. Givet att vi nu vet hur rysk ”denazifiering” ser ut, att det är fullt möjligt att det i ockuperade städer pågår något som får betecknas som folkmord, skulle ett Europa som accepterar ockupationen både geografiskt och mentalt kliva in i en ny era. ”Kallt krig” skulle inte vara adekvat för att beteckna den.   

Den ställer i sin tur krav för att inte skapa andra murar och ärr i Europa.

En fred som följer på att den ryska invasionsstyrkan kastas ut och den fysiska och mentala återuppbyggnaden påbörjas, den ställer i sin tur krav för att inte skapa andra murar och ärr i Europa.  

De innebär – förutom Nürnbergrättegångar mot dagens ryska fascister – att så snabbt, effektivt och långt gående som möjligt inlemma Ukraina i västliga strukturer. Det kan låta självklart, men det är inte bara svenska debattörer som just nu ägnar sig åt whataboutism i de här frågorna. En nylig undersökning visar att hälften av fransmännen – och då särskilt vänstern och ytterhögern – tror på minst en rysk propagandateori. (Euractiv 29/3) 

Men påståenden utan verklighetsförankring kan i alla fall använda till bildande korrigering. Nej, Johan Croneman: Natos utvidgning efter 1990 var inte ”aggressiv” (29/3 DN). Tvärtom krävde den utvidgning som kom till stånd 1999 att östeuropeiska ledare som Václav Havel och Lech Walesa under flera års tid övertalade amerikanerna. Eftersom de ville säkerställa sina länders nyvunna suveränitet. 

Det före detta östblockets 1990-tal är överhuvudtaget ett populärt slagträ, särskilt vänsterut. Man har läst lite av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev (som påstår att östblocket tvingades imitera väst) och nu svänger man sig med svartvita påståenden och skriver checkar man inte har täckning för. Som när idéhistorikern Jenny Andersson i Aftonbladet beskriver 1989 som att det ”såg ut som en demokratins seger, men […] i stället för demokrati och mänskliga rättigheter satte Marknaden först, och […] drog Östeuropa in i finanskapitalismen”. (Aftonbladet kultur 29/3).

Begicks det fel efter 1989? Ja. Allt annat vore märkligt givet det härke som socialismen hade lämnat efter sig. Men felen berodde mindre på att väst var dumma rättighetshatare och att ”Marknaden” därför fick fri lejd. Den kleptokrati och politiska korruption man hittade i ruinerna av östblocket berodde nämligen på de inhemska eliternas medvetna misskötsel och isolering. Man ”imiterade” inte. ”Marknaden” var nämligen allt annat än fri under ett decennium där regeringschefer som Tjeckiens Václav Klaus lät sina vänner stjäla gemensamma tillgångar – och sedan benådade de få som råkade tas på bar gärning. 

De här strukturerna lever än: Tjeckiens president Miloš Zeman, en av de starka männen i politiken sedan 1989, benådade häromdagen en sådan figur. Eller se på Ungern. 

Och detta var värre innan EU-inträdet, sedan dess har unionen trots allt (även om man i Ungerns fall önskat mer och tidigare) trots allt slagit ner på misskötseln. 

Mänskliga rättigheter? Det var USA:s ambassad som först larmade om de tjeckiska romernas usla villkor på 1990-talet. Och utan EU:s krav i den frågan inför Tjeckiens inträde i unionen 2004 – och utan deras påföljande tryck på landets regeringar – hade romer segregerats i tjeckiska skolor än i dag. 

Hade man kunnat göra mer och göra bättre? Absolut. Men utan dessa mekanismer hade samtliga Östblocksländer varit mindre demokratiska. De hade haft mindre mänskliga rättigheter. Framför allt hade de varit mer knutna till skurkstater och deras ekonomier – till Kina och Ryssland – än vad delar av deras korrupta EU-hatande eliter är i dag.

Strukturer som överlever – befolkning som bittert ser på när korruption äter upp det gemensamma efter kriget eller efter murens fall – är något farligt.

1990-talet är också ett decennium som hjälper oss att förstå vikten av – och problemet med – den folkliga politikern som symbol. Mycket har gjorts av Volodomyr Zelenskyjs tv-bakgrund. Utan tvekan är hans förmåga att handskas med medier av största vikt just nu. Han går igenom rutan, där hemma och i väst. 

Det gjorde Václav Havel också. Och Tjeckien kom alltför länge att förknippas mer med sin filosofkung som drack öl med The Rolling Stones än med stölderna som gjorde det till ett av Europas mest korrupta länder. I den tjeckiska debatten är det sedan länge en sanning att det är ”den andre Václav” – den nationalkonservative EU-skeptikern Klaus – som satt mest prägel på landet. Men det var inte den image som väst valde att se. 

Sådant kommer bli viktigt att ha i minnet under den fred och återuppbyggnad vi förhoppningsvis får se väldigt snart i Ukraina. 

Strukturer som överlever – befolkning som bittert ser på när korruption äter upp det gemensamma efter kriget eller efter murens fall – är något farligt.  I dagens Europa har det bidragit till den grasserande populism och låga tillit som kommunismen redan hade sått.

Heda Margolius Kovaly beskriver hur det var att komma tillbaka utan ingenting 1945. Hur hon och maken var demokrater. Men hur de och många dem mot sina instinkter väljer kommunistpartiet. För det var ju demokratin – västmakterna i München 1938 – som hade övergivit dem. Och nu erbjöd Partiet enkla svar i en tid som inte bara var svår utan genomkorrupt. Dessutom: det var den demokratiska regeringen som hade lagt ner vapnen och kommunister som stridit mot nazismen.   

Finns det en jämförande ljusglimt så är det att Ukraina inte har lagt ner vapnen och att väst inte har vänt dem ryggen. Det kommer betyda allt när detta fruktansvärda krig är över – blir avgörande för var man under återuppbyggnaden kommer att vända sig. 

Från vår sida bör det då inte råda några som helst tvivel om att det är EU och demokratiska strukturer som tar emot. 

Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

LÄGG UT: Heeeeey, Will!

EXPRESSENS MEDIEPODD. Axel Björklund om Ericssons rekorddyra krishantering och Hornstulls mediegetto. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar svenska Will Smith-ögonblick och konsten att planka in på Expressens kulturfest.