Hynek Pallas
KULTURDEBATT. Har Ryssland ”låtit sig provoceras” till att anfalla Ukraina? Det är ett magstarkt påstående för många av oss. Men så låter det när Kommunistiska partiets tidning Proletären i en kommentar ska förklara vad som är ”sant i mediestormen runt Butja” (5/4).
Istället lyckas man redan med rubriken sätta nytt osmaklighetsrekord för den folkmordsrelativiserande vänstern.
Det har varit ovanligt tyst från detta håll sedan den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari. Liksom hos den extremhöger som länge varit Putin-narrativets främsta fanbärare i väst har man anat en chock.
Men strategierna har varit lite olika. Ytterhögern med vittring på makt har i panik bränt upp de selfies med Putin man tidigare var så stolt över. Försökt städa undan uppdragen åt ryska RT. Talat sig varma för Nato (eller bytt hållning fram och tillbaka i frågan, som Sverigedemokraterna).
Vänstern har tydligen mest suttit på händerna och bidat sin tid. Tills de inte kunde hålla sig längre. För när man nu återvänder är ”men USA då?!”-budskapet exakt detsamma som det har varit sedan man sålde Vietnambulletinen – fast tajmningen det värsta jag sett sedan Angela Davis på 1970-talet skrev hyllningar till de ”antifascistiska” vakterna på Berlinmuren.
Och nu ger sig Ekis Ekman på att misskreditera den med hela det bekanta artilleriet.
För det är inte bara Proletären som antyder att liken i Butja är avrättade av Ukrainas armé. Som påstår att vi befinner oss i en bombmatta av västpropaganda. Att allt egentligen handlar om lika goda kålsupare (Nato-provokationerna ni vet).
Nej, en ledartext i söndagens Dagens ETC – en definitivt mer respekterad vänstertidning än Proletären – signerad Kajsa Ekis Ekman är inne på liknande spår. Under rubriken ”Varför accepteras Kyiv Independent nazistkopplingar?” och vinkeln att ”journalister som utbildats av USA” är politiskt suspekta, misstänkliggörs hela den rapportering som vi får från Ukraina.
Denna gång ska det se lite mer intellektuellt och ”efterforskande” ut när man ska rubba på det som kablas ut av respekterade medier i väst. Det hela börjar, förstås, med Azovbataljonen. En profilerad journalist som skriver för tidningen Kyiv Independent har hängt med soldaterna och skrivit något deppigt när en av dem dött. Men bataljonen är ju nazister så han måste vara nazist. Typ.
Att sanningen om Azov är en annan än den enkla koppling till nazism som numera görs på ren slentrian är det första problemet. Kvartal publicerade nyligen (5/4) en översatt text av Anton Sjechovtsov, en ansedd ukrainsk expert på högerextremism. Hans detaljerade förklaring om Azovs historia, och varför det är fel och farligt att förknippa bataljonen med nazism i dag, är viktig läsning. Som blir rejält besvärande för dem som bara sätter likhetstecken mellan Azov och nazism i syfte att brunsmeta alla som haft samröre med bataljonen.
Men det är Dagens ETC-textens andra halva som på allvar tar priset. Den engelskspråkiga tidning som journalisten skriver för, Kyiv Independent, är en viktig källa för många medier i väst.
Och nu ger sig Ekis Ekman på att misskreditera den med hela det bekanta artilleriet.
Redaktionen har nämligen fått bidrag av Kanadas regering! Av europeiska demokratiinitiativ! Deras journalister har haft praktikplatser i USA! Man har utbildats i korruption och minoriteters rättigheter!
”USA [har] pumpat in pengar i länder som Ukraina, genom att specifikt fånga upp unga människor och engagera dem i olika utbildningsprojekt.”
Ve och fasa.
För att omvandla något som ser rätt positivt ut till propagandaverkstad bjuds det på väl valda adjektiv och glidningar i Ekis Ekmans text.
Som påståendet att utbildning ska ha skett i utbyte mot att ”avancera amerikanska intressen”. Vilket, vet den som följt sådana dokument ett tag, inte är lingo för att ge en hjälpande hand när CIA torterar mörkhyade, utan just att ”avancera” liberal demokrati.
De här styckena i Ekis Ekmans text är inte bara enormt försåtliga. De känns igen. Från dem som tvingade sina kolonier att vägra Marshall-hjälpen efter andra världskriget. Från dem som misstänkliggjorde hjälpen till östblockets dissidenter. Från dem som hackade på USA:s ambassader och EU när de under 1990-talet krävde insatser för romers rättigheter i utbyte mot bidrag i Centraleuropa. Från dagens ungerska regim och dess oligarkmedier när de stämplar rättighetsorganisationer som ”Soros-lakejer” och ”utländska agenter”.
Det känns igen från dem som ständigt envisas med att vara på fel sida av historien.
Det sägs att vi är på väg mot ett nytt kallt krig. Det är tyvärr mer än den nya geopolitiska verkligheten som tyder på den saken.
Hynek Pallas är kritiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.