Hynek Pallas
KRÖNIKA. Jag hann inte ens avboka flyget själv – Tjeckiens gränser var stängda innan jag hunnit reflektera över om den resa jag varannan månad gör till Prag skulle genomföras. Corona-utvecklingen i Centraleuropa har sedan dess gått så fort att mina vänner och släktingar nu inte ens får åka till stugan.
Det bidrog till den arsenal av skämt i tjeckiska sociala medier om att tomma butikshyllor och långa köer, för att inte tala om stängda gränser, var något man ju redan hade viss erfarenhet av sedan kommuniståren.
Samtidigt i Sverige, där vi ännu har inrikesresandet under eget ansvar, hördes helt andra tongångar i sociala medier.
Båda förde mig tillbaka till en uppväxt i Kalla krigets Europa, där svenskars hemvändarsemestrar var en särskild källa till förundran för mig eftersom min egen familj inte kunde åka ”hem”.
Under Kalla kriget befann sig mina föräldrar mindre än två flygtimmar från släkt och vänner.
Vi reste överhuvudtaget sällan i Sverige och kunde ju fram för allt inte sätta foten i östblockets Tjeckoslovakien. Mobiliteten hos de svenska grannarna var desto större. De okända ortsnamnen jag förlorade vännerna till varje lov gjorde att jag en gång trodde ”eldstaden” var ännu ett Järvsö och deppade över att kompisarna skulle försvinna igen. Tills jag snubblade över deras korvgrillning.
Nu, när löpsedlar och hetlevrade trådar i sociala medier svallar om känslor kring hemvändare och storstadsbor med fritidshus på Österlen, går tankarna till den vall som skilde mig och de ”etniskt” svenska vännerna. Den som har fortsatt att utgöra en skillnad mellan oss i vuxen ålder, där rötternas torp och stugor ärvs eller finns tillgängliga i familjen.
När jag häromåret skrev boken ”Ex: Migrationsmemoar” om exil och migration var det sådant jag ville komma åt: att det finns och har funnits många nysvenska familjer med ett andra hem, ibland på rätt nära håll, som de inte kan eller får komma till. Detta skapar känslor, drömmar och erfarenheter som är svåra att sätta sig in i. Under Kalla kriget befann sig mina föräldrar mindre än två flygtimmar från släkt och vänner men visste att de antingen inte skulle släppas in i Tjeckoslovakien. Och att om de ändå reste in, då skulle de kastas i fängelse. Rädslan för att barn skulle tas ifrån de familjer som ändå på nåder fick besöka någon äldre släkting var verklig. Även om vi hade fått tillåtelse att resa in hade det inte skett.
Men jag råder er därför att ta den här möjligheten att reflektera över denna erfarenhet.
De flesta flyktingar förblev då som nu utanför möjligheten att ha en fysisk relation till sitt ursprung, och fick leva med vetskapen att deras föräldrar skulle dö utan dem.
Hur lätt är det att förstå sådant?
Jag lider med alla som inte kan resa bort i påsk. Om så från en rädsla de känner i storstaden eller hem till en äldre släkting. Men jag råder er därför att ta den här möjligheten att reflektera över denna erfarenhet som ingen ska behöva ha. För i en global värld av migration är detta ofta normen – och del i många medsvenskars erfarenhet och känsloliv.
Hynek Pallas är medarbetare på Expressens kultursida och författare.