Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hynek Pallas

Porrens gräns går vid penetrationen

Ur filmen ”Pleasure”.
Foto: Film i Väst
Hynek Pallas.
Foto: OLLE SPORRONG

I en debattartikel om Ninja Thybergs film ”Pleasure” skriver Saga Cavallin i DN att ”offentlig nakenhet alltid är en uppoffring”.

Hynek Pallas ser hur moralism ställer sig över spelfilmens möjligheter att locka publiken till tänkande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Nyligen klagade jag under ett panelsamtal på filmkulturens ställning i Sverige. Med Ninja Thybergs film ”Pleasure” som exempel undrade jag om en internationellt omsusad bok med ett kontroversiellt ämne i centrum på samma sätt hade passerat kultursidorna utan debatt. Så jag bör väl vara glad över den bredsida Saga Cavallin i veckan gav ”Pleasure” i DN (1/12)

Men textens ton och den slutkläm där ett Lukas Moodysson-citat utgör Cavallins utropstecken mot Ninja Thyberg förbryllar mig. Konstnären sägs ha ett moraliskt ansvar för världen, och Thyberg påstås förvalta det uselt.

Det är en artikel som, för ovanlighetens skull i kulturdebatten, diskuterar med filmspråket. Men också en där moralism ställer sig över spelfilmens möjligheter att, utan regissörens tydliga ställningstaganden, locka publiken till tänkande.

Med det argumentet skulle mer fiktion än så här underkännas.

I Cavallins tes är det faktum att Thyberg alls skildrar nakna människor som arbetar med pornografi fel. Det är ”asymmetriskt” och det rätta vore att regissören själv agerade för att inte objektifiera en annan kvinna. (Exakt hur svårt det kan vara att bygga konstkritik på sådana antaganden visade Ninja Thyberg i sitt utmärkta svar till Cavallin, 13/12 DN). 

Med det argumentet skulle mer fiktion än så här underkännas – för att den använder skådespelare. Men porr tycks vara en så röd flagg att det sker kortslutning på väg till argumentet. För Cavallin menar att Thyberg har producerat ”ännu en porrfilm” – med tillägget ”penetrationen undantaget”. 

Skådespelaren Sofia Kappel och regissören Ninja Thyberg.
Foto: Anders Wiklund/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: Privat / Saga Cavallin

Ett sätt att betrakta ”Pleasures” användning av det autentiska – som i det här fallet är porrgenrens stapelvaror – är i sammanhang av dagens bildflöde. I 2020-talets post-sanning är oron kring det dokumentära narrativet och den fotografiska bilden konkret. Sociala medier dränker oss inte bara i ett digitalt bildflöde med verklighetsanspråk. Allt fler blir, genom att vi bemästrar dessa verktyg, medvetna om manipulationen. Samtidigt som möjligheterna förskjuts varje dag, som med Deepfake, att återskapa verkliga personer i rörlig bild. Att se Barack Obama komma till liv rubbar den ingrodda tron som funnits på fotografi och film som det visuella evidensbaserade. Därmed är slaget kring den dokumentära lögnen, och makten över det autentiska som vapen eller kassako, en annan.

Det är i brist på bättre ord det köttsliga som räknas här.

Det illustreras i ”Pleasure”. Filmen är inspelad i Los Angeles porrindustri och dess stjärnor medverkar. Filmen visar objekt och händelser som markerar porren som porr – som den erigerade penisen – och avgör dess gräns till andra genrer. Samtidigt är ”Pleasure” fiktion som skildrar det konstlade bakom betalpornografi. Från miljöerna till övergreppen till injektionerna i penisen. 

Det är i brist på bättre ord det köttsliga som räknas här. I samma stund som dessa scener skulle beskäras på ett annat vis – eller som i mycket modern dokumentärfilm om trauman: animeras – för att bespara oss eller skådespelarna något så vore ”Pleasure” mindre trovärdig. 

Man kan inflika att det sedan länge finns alternativ pornografi med syfte att underminera mainstreamporr. Det vill säga att även om någon med Cavallins ord producerar ”ännu en porrfilm” så underkänner det inte automatiskt filmen moraliskt. Men här är påståendet alltså ohederligt: Thyberg skildrar iscensättandet av de ”pornografiska” scenerna. Ramen är uppenbart kritisk. Och hon drar gränsen mot det centrala i betalporren som skildras – penetrationen. 

Lukas Moodyssons ”Lilja 4-ever”.
Foto: PER-ANDERS JÖRGENSEN / FILMBOLAG

Cavallin menar att vi, kritiker som publik, bör känna oss manipulerade. Att vi inte gör det beror måhända på att vi inte behöver regissörer som skriker ut de korrekta lärdomarna av deras filmer. Är verkligen det bästa sättet att vara ”lojal” med sitt verk att förklara det i P1? Risken med det tankesättet är, för att fortsätta använda Lukas Moodysson som referens, att man börjar regissera förutsägbar världsförbättrarfilm. Fördelen med ”Mammut” var väl att ingen behövde få dess pekpinnar förklarade i radio.

Det finns något ytterst selektivt i den här analysen som påminner om de moraliska pekpinnar Cavallin drar fram när hon kritiserar Finlands statsminister för att ha festat med kändisar (DN 9/12). Sanna Marin är en ”klicktorsk” medan vi i Sverige har varit ”förskonade från offentligt celebritetsrövslickeri”. Som om det funnits har skötts ”diskret”. Det är en så ohistorisk analys utan lokal insikt – eller minsta medvetande om att det funnits en värld före Facebook – att den helt missar hur svensk makt ser ut och vad den har för konsekvenser. Det S-märkta nätverkande där Harry Schein – gift med en av våra mest kända aktriser – spelade tennis med Olof Palme varje vecka. Där mingel med SAP-kretsen hällde bidrag över Staffan Hildebrand. Där Bindefelds födelsedagsfester – klickmonster par excellence – drar sittande ministrar, tidigare ministrar och framtida ministrar.

Här tycks varken finnas ansvar eller ett som förvaltats ”uselt” av konstnärerna.

Att en nykonservativ kultursyn seglar med dubbel flagg – och med bekant slagsida mot filmens särskilda skadlighet och ansvar – överraskar inte. Men det är verkligt intressant att ställa den hypermoralism som debattinlägget om ”Pleasure” levereras med intill en annan diskussion där autenticitet och komplexa förhållanden mellan verklighet och dikt är i hetluften. När jag klickar mig igenom Cavallins inlägg om så kallad gangsterrap hittar jag inte en enda moralism. Snarare motsatsen. Det trots att även grova bilder ingår i hur musikerna – rejält klicktorskhöga – marknadsför sig i sociala medier. 

Här tycks varken finnas ansvar eller ett som förvaltats ”uselt” av konstnärerna. Nej, ställd inför den röda tråden mellan musiker och gängkriminalitet valde Cavallin med ett underhållande grepp att överföra sådan ”retorik” på de medverkande i ”Så mycket bättre” (DN 11/10/21). Gott så. Men att skildra naket, könsorgan, pornografi – och att sedan ha mage att uttrycka sig ”luddigt” om sitt verk! Fly mig luktsaltet!


Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



”Risken att dö hade varit större i ett annat land”

KULTURKRIGET. Är det rimligt att än en gång anpassa det vardagliga samhällslivet efter covid-19? Skulle inte vaccinen rädda oss? Det diskuterar journalisterna och författarna Johan Anderberg och Lisa Bjurwald i nya avsnittet av ”Kulturkriget”.