Hynek Pallas

Man har blundat för den svarta kulturen

The fifth dimension på Harlems legendariska kulturfestival 1969. Bild från dokumentären ”Summer of soul”.
Foto: www.album-online.com

Den vita medelklassens politiska revolt är väldokumenterad i diverse berättelser om Woodstock-festivalen.

Hynek Pallas påminner om den svarta kulturens historia och något annat som hände sommaren 1969 – fröet till ett annat USA. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURESSÄ. 2019, när Woodstock-festivalen fyllde 50 år, släpptes en svindyr box om 38 cd-skivor i 1969 exemplar. De 36 timmarna 21 minuterna och 52 sekunderna innehöll inte bara varje inspelad låt med artister som Janis Joplin och Jimi Hendrix, utan varje fågel som kvittrade, varje lerpöl som sörplade och varje varning om att det fanns dåligt LSD i omlopp.

Festivalen har sedan de där tre dagarna i augusti 1969 varit i allmänt medvetande. Oaktat ens populärkulturella intresse är det en av nittonhundratalets milstolpar. Någon skulle säga att det beror på att vi just då valde att dokumentära den vita amerikanska medelklassens konsumtionsmönster – kommodifieringen av den första besuttna tonårsgenerationens politiska revolt. 

Det stämmer, men bara delvis. Redan på 1960-talet dokumenterades andra delar av USA. Inte minst utvecklingen i det svarta Amerika, där popmusiken gick hand i hand med politiken. Där populärkulturens nya stjärnor hade ena foten i gospelkören och den andra på en bilfabrik i Detroit. Sångare som hade vaggats av släktingar som mindes slaveriet. 

Men till skillnad från Woodstock, till skillnad från vita brittiska rockbands version av svart musik och till skillnad från Bob Dylans varje andetag – häromveckan släpptes den 16e boxen i Nobelpristagarens ”bootlegserie” – har det inte betraktats som en del av en gemensam historia.

Boken påminner om att Simone, en av efterkrigstidens största artister, var praktiskt taget bortglömd av den vita medelklassen innan hon 'återupptäcktes' på 1990-talet.

Vad vi väljer att göra dokumentärfilm på och ge ut i alltmer påkostade utgåvor säger någon om kultur och samhälle. Men det är först när tomrummen börjar tala som vi på allvar förstår. När vi får syn på vad som lämnades i arkiven, för att det inte ansågs intressera folk.

”Det finns bättre användning för pengarna”. Den svarte mannen i Harlems Mount Morris park intervjuas i tv den 20 juli 1969 om den första rymdpromenaden. Åsikten delas av flera andra i parken den dagen. Svarta och puertoricaner som lever i Manhattans slummigare områden har mer handfasta åsikter om var statskassan behövs. Hela sommaren har de – hundratusentals besökare – haft särskild anledning att tänka på saken.  

Sly Stone uppträder på Harlems kulturfestival 1969.
Foto: Searchlight Pictures / TT NYHETSBYRÅN

Varje helg i sex veckors tid gick nämligen Harlems kulturfestival av stapeln just där. New Yorks borgmästare var värd, bakgrundssyftet att undvika upploppen som hade skakat städer sedan mordet på Martin Luther King året innan. 

Årets bästa populärkulturbok, poeten Hanif Abdurraqibs ”A little devil in America. In praise of black performance”, är en blandning av självbiografi och den svarta amerikanska kulturhistorien. Kultur som framförs och försvinner. Abdurraqib ger den liv, förklarar hur danser, Whitney Houstons frasering och Aretha Franklins åtta timmar långa begravning lever kvar i minnet. Är politiska. 

Tiden stannar – för just här borde USA ha börjat bygga nytt.

När jag först fick höra talas om filmen ”Summer of soul”, som dokumenterar Harlemfestivalen 1969, trodde jag att det var ett hallucinatoriskt stycke ur ”A little devil in America”. Ett skämt. En mockumentär som musikern Questlove hade satt samman för att producera kontrafaktisk historia om ett svart Woodstock.

Men den där sommaren, månaden innan de tre dagarna av lera och musik i norra New York, uppträdde faktiskt Stevie Wonder, Mahalia Jackson, Nina Simone, The 5th dimension, The staple singers, Gladys Knight & the Pips, Blinky Williams och Sly and the Family Stone i Harlem. Flera av dem på toppen av sin förmåga. Nina Simone brinner. 

Och det spelades in. Men trots att artisterna redan då sålde som smör, trots att publiken var enorm och betraktade festivalen som viktigare än månlandningen – så var ingen tv-station och inget skivbolag intresserat av att ge ut materialet. Det hamnade i producentens källare. 

Publik på Harlems legendariska kulturfestival.
Foto: Searchlight Pictures / TT NYHETSBYR¿N

I den nyligen publicerade boken ”Nina Simone's gum” tar musikern Warren Ellis avstamp i hur han efter en konsert av Nina Simone 1999 sparar hennes tuggummi. Ellis skriver om en omätbar, magisk kvalitet i konsten. Den som mastodontboxarna missar eftersom de kränger en buteljerad föreställning om 1960-talet. Boken påminner om att Simone, en av efterkrigstidens största artister, var praktiskt taget bortglömd av den vita medelklassen innan hon ”återupptäcktes” på 1990-talet. 

”Summer of soul” är förvisso ett historiskt dokument om politik och kultur. Dubbelt på grund av att denna skatt ansågs så ointressant att den lika gärna kunde få multna bort. 

Men det är större än så. Woodstock var ett föräldrauppror – ihärdigt bevarat genom decennierna som en dröm om ett bättre USA som aldrig blev – medan Harlemfestivalen hade rötter och kämpade för något påtagligt. Precis som i Abdurraqibs bok går den svarta historien som röd tråd på scenen. Efter att pastorn Jesse Jackson, som året dessförinnan bevittnade mordet på Martin Luther King, introducerar gospeldrottningen Mahalia Jackson och prinsessan Mavis Staples gör sångerskorna en version av Kings favoritgospel, ”Take my hand, precious lord”.   

Det är inte bara en omvälvande musikalisk upplevelse. Tiden stannar – för just här borde USA ha börjat bygga nytt. Något som landet i stället lämnade i en fuktig källare. I det ögonblicket är ”Summer of soul” som tuggummit Warren Ellis bär med sig. En talisman man inte vill släppa, för då kanske det inte har hänt. Och en påminnelse om att populärkulturhistorien i över 50 år har varit en överdimensionerad och överprissatt lögn. 


FOTNOT. ”Summer of soul” finns på Disney+ och visas på bio i Stockholm den 27 september. 


Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=96377&country_iso=s

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.