Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hynek Pallas

Johan Rencks plundring av Nobelpristagarens verk

Svenska filmregissören Johan Renck. Foto: BUCHAN/VARIETY/REX/SHUTTERSTOCK
Från HBO:s miniserie ”Chernobyl” Foto: LIAM DANIEL / STELLA PICTURES/AVALON.RED B66

Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl” fångade vittnesmål från kärnkraftskatastrofen när ingen etablerad berättelse fanns.

Hynek Pallas skriver om mottagandet av HBO-succén ”Chernobyl” och Johan Rencks plundring av Nobelpristagarens banbrytande skildring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Den starkaste biten i Svetlana Aleksijevitjs bok ”Bön för Tjernobyl” från 1997 är den unga änkan Ljudmila Ignatenkos berättelse om vad som hände dagarna och veckorna efter katastrofen 1986. Ljudmilas öde är bärande i Johan Rencks miniserie om Tjernobyl-katastrofen som nyligen avslutades på HBO.

Att döma av sociala medier har jag inte varit ensam om att kallsvettas framför ”Chernobyl” de här veckorna. Det är en ypperlig serie: Rencks grå Roy Andersson-estetik har fått entusiastiska ryssar och ukrainare att tweeta om hur exakt den fångar 1980-talet. Stellan Skarsgård gör sin bästa roll på många år som kommunistpampen Boris Shcherbina. När Boris i sista avsnittet böjde på huvudet, talade om sin egen obetydlighet och hur den var orsak till att han alls fått Tjernobyl-ärendet i knäet – och sedan petade på en liten tusenfoting – kunde Stellan börja fila på tacktalet för den Emmy han kommer att få.

Desto dystrare är det att denna dundersuccé också kommer med stora, blinda fläckar.  

Den ena står alltså produktionen själv för. Den andra är bemötandet på svenska kultursidor. 

Jag växte själv upp nära Forsmark och som barn var vuxenvärldens reaktioner de där dagarna av ett slag får mig att rysa än i dag.

Att ”Chernobyl” i dessa tider av klimatdiskussioner skulle bli föremål för en kärnkraftsdebatt var en lågoddsare. Senast var det Sven-Eric Liedman som använde serien som trampolin för att förklara att kärnkraften ”har blivit en snuttefilt” (DN 3/6). Jag var heller inte särskilt förvånad över krönikor som är personliga utsagor om dåtidens svenska rädsla – jag växte själv upp nära Forsmark och som barn var vuxenvärldens reaktioner de där dagarna av ett slag får mig att rysa än i dag. 

Men jag minns också något annat. Något som hänger samman med en medvetet viktig ingrediens i Rencks berättelse. En som ändå har fått stå tillbaka i svenska diskussioner, recensioner och analyser. 

Radioaktivt nedfall

De där dagarna i april 1986, när vi hade fått veta att en katastrof inträffat, ringde min moster från Prag. Hon var orolig för oss eftersom det hade rapporterats om radioaktivt nedfall över Sverige. Mamma fick berätta hur det låg till. 

I det ockuperade Tjeckoslovakien, nästgårds med Ukraina, hade kommunistpressen nämligen underlåtit att publicera var nedfallet kom ifrån. 

I Kiev, tio mil från Tjernobyl, lät man 1 maj-tåget vandra fem dagar efter katastrofen. Många politiker var frånvarande. 

'Chernobyl' är bättre än de flesta filmer och serier – och jag har ett sjukligt intresse för genren.

Det var inte bara så att Tjernobyl-katastrofen var en konsekvens av det sovjetiska samhället (vilket gör den mindre lämplig i slagträsdebatter om kärnkraft). Det var också en händelse som blottade cynismen och snabbade på diktaturens fall. Vad som är helt säkert är att ”Chernobyl” bättre än de flesta filmer och serier – och jag har ett sjukligt intresse för genren – fångar hur detta system fungerade. Hur den korrupta socialismen efter decennier och åter decennier satt i kropp och själ på människorna. Dialogen och de mänskliga relationerna som framträder i Rencks skapelse – särskilt i hierarkierna och deras farlighet - visar vad ett system som vilar på en utopisk idé leder till. 

”Varför vara orolig för något som inte kommer att ske?” frågar KGB-chefen retoriskt forskaren Valery Legasov (Jared Harris) som han just har belagt med munkavle.  

”Det citatet borde tryckas på våra sedlar”, svarar Legasov.

Om ”sanningen” och mänsklighetens mål redan är huggna i diktaturens sten, om så i form av paradisets oskulder eller arbetarnas paradis, då skapar det ett cyniskt samhälle av nickedockor som inte vågar ifrågasätta. Där egna initiativ är livsfarliga. Där man genast identifierar auktoritetsfiguren för sin egen säkerhets skull.

Svetlana Aleksijevitj. Foto: CHRISTINE OLSSON/SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN

En av samtidens främsta journalister på området, Masha Gessen, är mer kritisk till ”Chernobyl” på grund av fiktionaliseringen (New Yorker 5/6). Som filmkritiker är jag luttrad på den fronten, men håller med Gessen om att det är onödigt mycket hot om nackskott i serien. Det är nämligen viktigt att förstå hur rädsla och lydnad kunde fortplanta sig mellan människor – eller snarare för andra människor – utan vapenhot. 

Ingen som ser ”Chernobyl” kan väl missa vad serien handlar om? Kommunismen är knappast ett sidospår. Det genomsyrar allt. Varför var materialet billigare i reaktorn? Vad berodde den mänskliga faktorn på? Varför kan inte sanningen få komma ut – trots att ett dussin reaktorer riskerar samma katastrof? 

Sista avsnittets rättegång är för säkerhets skull en citatfest om lögn och sanning. 

Givet de senaste årens intresse för Vladimir Putins Ryssland, fake news och Viktor Orbáns Ungern kunde man också tro att kultursidorna hade öppet mål. 

De utnyttjar detta till att skriva om – Donald Trump

Inte det som ”Chernobyl” berör direkt: hur de forna kommunistländerna skadades under fyra decenniers ockupation och vad detta har odlat. 

Nedfallet från diktaturen

Jag levde aldrig själv i kommunismen annat än som litet barn. Men nedfallet från diktaturen var intakt när vi återvände till Prag 1990. Jag har vadat i det i tre decenniers tid. Det är knappast borttvättat. 

Ändå saknas detta i analyserna. Texter om Centraleuropa innebär att skribenten skriver några rader om förkrigstidens nationalism. ”Chernobyl” erbjuder en bild av ett annat slags nedfall som en radioaktiv diktatur lämnade efter sig och som sögs upp i magarna. Jag tänker ofta på vad mosters generation ”lärde” sig när jag ser ännu en skandal brisera i den Centraleuropeiska politiken. 

Rädsla, korruption, lögner – inget av det är nytt. Häxbrygden av nationalism och marxism som den sovjetiska ockupationen var ansvarig för berör idag hela EU. Visst bör vi tala om den politiska kultur som odlas under Trump – men varför saknar vi analyser av malörten i vårt närområde?

Den som har läst ”Bön för Tjernobyl” hör bokens röster i tv-seriens dialoger.

Den moderna författare som bäst har skildrat hur detta präglar den ”röda människan” är just Svetlana Aleksijevitj vars dokumentärromansvit heter ”Utopins röster - Historien om den röda människan”. Men hon kunde ha fått Nobelpriset enkom för ”Bön för Tjernobyl” – för att den fångade vittnesmål där ingen etablerad berättelse fanns. 

Och detta är den andra blinda fläcken. Den som har läst ”Bön för Tjernobyl” hör bokens röster i tv-seriens dialoger. Även om änkan Ljudmilas historia är tydligast, så finns Aleksijevitjs beskrivningar i hundarna som jagar bussarna och i många andra små iakttagelser. Utan dessa hade ”Chernobyl” aldrig haft den levande trovärdighet som Renck nu hyllas för.

Att då upptäcka att Svetlana Aleksijevitjs namn saknas i seriens förteckning över upphovspersoner – där Craig Mazin, manusförfattare till ”Baksmällan 2”, tronar i ensamt majestät – är mer än en trist stöld. Produktionsbolaget bakom ”Chernobyl” äger nämligen vissa rättigheter till ”Bön för Tjernobyl”.

Jared Harris och Stellan Skarsgård i ”Chernobyl”. Foto: STELLA PICTURES/AVALON

Tjusigt med Nobelpristagarnamn

Att HBO efter kritiken meddelar att Aleksijevitj ska kreddas i framtiden är förstås utmärkt. Men när Aleksijevitj inte har nämnts på officiella platser ger det intryck av att rättigheterna har säkrats för att kunna plocka ur hennes verk utan att råka ut för en stämning.

Kanske beror det på en vanlig missuppfattning om dokumentära verk? Ljudmila har ju funnits (till och med blivit föremål för den hyllade svenska dokumentärfilmen ”Ljudmilas röst” 2001). Hade hon varit en fiktiv karaktär hade detta svårligen kunnat hända. 

I DN:s intervju säger Johan Renck att han velat ”se till att dessa människors röster blir hörda. Att låta den här historiska händelsen ta plats i vårt kollektiva minne.” Men sanningen är att varken Ljudmila eller berättelsen om Tjernobyl hade funnits på det här viset utan den modiga vitryska författarens förmåga till samtal – eller hennes penna.  

Detta – och Johan Rencks höga svansföring kring sin politiska medvetenhet i DN-intervjun – får en bitter eftersmak när Svetlana Aleksijevitjs kritiska reaktioner på den uteblivna kredden framkommit.

Men den som läser svenska kultursidor kan ju konstatera att det inte är första gången som vittnesmålen och erfarenheterna från öst osynliggörs av västerländska uttolkare.

 

Hynek Pallas är kulturjournalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.