Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hynek Pallas

Invandrarna på SVT var städare allihop

Uppropet mot rasistiska strukturer på Sveriges Radio har lett till stor debatt.
Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL

Mottagandet av två nya böcker speglar den låga nivån på det offentliga samtalet om rasism.

Hynek Pallas tycker inte att svenska medier ska svälja vilken medicin som helst.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Kritisk rasteori har återinfört segregering”. Tweeten (sänd 28/1) fick sin beskärda del av uppmärksamhet. Men som ofta är fallet nuförtiden bara i vissa läger. Avsändaren, matematikern James Lindsay (@ConceptualJames), har nämligen gjort sig ett namn på att vara anti-woke och utmana dagens antirasism. 

Men hur politiskt radikal Lindsay än må vara – eller hur halvtaffligt hans bok ”Cynical theories” än må behandla dessa frågor – så länkade tweeten till en verklig konsekvens av teorier inom dagens antirasism. Brentwood, en skola i Los Angeles, hade kallat till samtal. Schemat låg på deras hemsida. Inbjudningarna var uppdelade efter ras: Tiderna avsatta för ”svarta föräldrar och barn”, ”vita föräldrar”, ”svarta anställda”, ”vita anställda”. Nästa dag judar, latinx och asiater, sedan personer från Mellanöstern. 

Att skolan efter att det rusat trafik till hemsidan underströk att ”vem som helst är välkommen att medverka på vilken punkt som helst” är ointressant. Uppdelningen är gjord, tanken att detta är ett rimligt sätt att sköta en skola, rimliga signaler att skicka till barn och deras familjer finns där. Att det inte är ”segregering” i amerikansk historisk betydelse eftersom det är frivilligt, är en avgörande skillnad. Men inte tillräckligt för att inte diskutera och protestera.   

Att rasism och antirasism har blivit stekheta frågor förvånar inte. Samhället, varken det amerikanska eller det svenska, är i närheten av att ha grundläggande insikter som har funnits i forskningen om rasism sedan 1990-talet. Att konfronteras med normfrågor om vithet skrämmer och upprör fortfarande. Men innebär tidigare misslyckanden, eller en i mångas ögon alltför långsam förändring, att vilken medicin mot rasism som helst ska sväljas? 

Att böckerna har väckt massiv amerikansk kritik, även bland forskare och i vänstern, är som bortblåst när Dagens Nyheters kultursida intervjuar dem.

Trots den stora skillnaden mot USA så har den frågan uppstått även i Sverige i och med översättningen och mottagandet av två böcker som varit instrumentala i omvandling av amerikansk antirasism. Och inte till det bättre. 

Faktum är att svenska kultursidesläsare till stor del inte har fått grundläggande information om Ibram X. Kendis ”Så blir du en antirasist” eller Robin DiAngelos ”Vit skörhet”. Att böckerna har väckt massiv amerikansk kritik, även bland forskare och i vänstern, är som bortblåst när Dagens Nyheters kultursida intervjuar dem. Att Kendi har föreslagit ett tankeministerium rakt ur George Orwells ”1984” som ska ha total vetorätt i samhället i fråga om ”antirasism” nämns inte. I stället får han bre ut sig om hur demokratisk han är (DN 15/1). Att DiAngelos bok, som jag påpekade i min recension (GP Kultur 26/1) innefattar att judar inte har erfarenhet av rasism eller att individualism, resonemang och diskussion hör till vit kultur och är mobbning av icke-vita saknas (DN 30/1). Fascinerande för sidor där antisemitism annars är en fråga man har bra blick på.

Detta är inga skitsaker: sociologiprofessor Karin Stögner har varnat för de antisemitiska tendenserna i Svenska kommittén mot antisemitisms nyhetsbrev (10/2020). Efter att DiAngelos teser i somras publicerades på det Washingtonbaserade afroamerikanska historiemuseet hemsida blev det också enorma rabalder.

Ibram X. Kendi och Robin DiAngelo.
Ibram X. Kendi
Foto: Jeff Watts / Natur och kultur
Robin DiAngelo.
Foto: Gabriel Solis / Natur och kultur

Den som letar efter komplicerande diskussioner av dessa illiberala, odemokratiska och rasistiska tankar i recensionen av böckerna i Aftonbladet (27/1) och Svenska Dagbladet (24/1) kan glömma saken. Man får intryck av att Kendi och DiAngelo – vars metoder Valerie Kyeyune Backström på dessa sidor passande beskrev som självgod gnällighet, mental späkelse och onani (6/2) – skulle kunna föreslå en repris av kulturevolutionen och det skulle sväljas för att syftet är gott. 

Men det grövsta klavertrampet finns i Sveriges Radios ”Filosofiska rummet” (P1 31/1). Programmet syftar till att fördjupa ämnen. Och dessa frågor kräver verkligen det. Döm därför om min förvåning när man har bjudit in böckernas redaktör. Att Lawen Mohtadi är kunnig i dessa ämnen vet jag, och hon talade för all del bra och oberoende av Kendi och DiAngelo. Ändå var det bara den första märkligheten. För Mohtadis motpart, sociologen Bo Isenberg hade inte läst böckerna.

Att Isenberg hade goda principiella invändningar spelar ingen roll: att bygga program om böcker med personen vars jobb det är att sälja dem och någon som inte har läst dem är under all kritik. Det är inte första gången SR hamnar där. Man tycks ha panik över att söka ”balans” i dessa frågor, men misslyckas ändå ständigt med att bjuda in personer som har läst kontroversiella böcker i kontroversiella frågor. (Se till exempel när Douglas Murrays islamofoba ”The strange death of Europe” diskuterades i ”Studio Ett” 2019). 

Extra mörker sänker sig eftersom detta speglar problem som i dag finns rent praktiskt på Sveriges Radio. Det som har resulterat i ett uppmärksammat upprop.

Men att frågan om rasism är infekterad innebär inte att vilka åtgärder som helst kan tas till.

Jag har själv arbetat på public service, på SVT Kultur. På den tiden var nästan alla som hade utländsk bakgrund där städare. Att jag hade ägnat åratal åt studier kring rasism och invandring gjorde mig och mitt namn till en udda fågel i den solida klass som hade nätverkat med varandra i decennier eller delade släktband. 

Att det skulle komma ett uppror mot detta var väntat. För hur ska en sådan institution rekrytera personer med rätt kompetens – oavsett deras bakgrund? Då har ändå detta varit med i public service-uppdraget sedan 1984 då en utredning kom fram till att det behövdes: ”Bättre rapportering från invandrarnas ursprungsländer och av utbildning i invandrarfrågor av Sveriges Radios personal samt på vikten av att anställa journalister ur olika minoritetsgrupper.”

Men att frågan om rasism är infekterad innebär inte att vilka åtgärder som helst kan tas till. Man kan tycka att institutioner är fejkat färgblinda. Man kan tycka att det går för långsamt. Men en ny hudfärgsbesatthet riskerar – precis som med skolan i Los Angeles – att leda till andra problem. Som skapar nya oönskvärda uppdelningar i samhällsblicken. 

I ett öppet brev som följde på SR-uppropet (DN 9/29-2020) tyckte man att SR ska omfamna kritik och inte nagelfara den. Frågan är också vilken definition av rasism man tycker att svensk public service ska ha? Kendi och DiAngelo är båda mycket problematiska (om än sinsemellan olika) men har alltså fått stort inflytande. Att mena att vissa personer ska sitta ner och hålla käften på grund av sin hudfärg kan inte ”omfamnas” av någon journalistik. 

Så att inte ens ett program i Sveriges Radio förmår gräva djupare i den här saken är beklagligt – men symptomatiskt. 


Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=78997&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.