Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hynek Pallas

Inga snabba cash

De flesta kulturarbetare har, olikt Joel Kinnaman, svårt att försörja sig.
Foto: Amelie Herbertsson

Hynek Pallas ser en representationskultur med problem.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag kring millennieskiftet ägnade mig åt integrationsstudier granskade vi svenskar med utländsk bakgrund - invandrare och deras barn - på högskolor. Vilka utbildade sig till vad? Iranier och bosnier var välrepresenterade bland de då 14 procent nyantagna och gick yrkesinriktade utbildningar. För tio år sedan hade till exempel 35 procent tandläkarstudenter iransk bakgrund.

Min glädje var stor när jag häromdagen såg att Statistiska centralbyråns senaste sammanställning visar att siffrorna fortsätter uppåt: 2012/2013 var andelen med utländsk bakgrund totalt 19 procent.


Men när P1:s Kulturnytt tog tag i frågan (10/12) var det inte för att korka upp champagnen. På konstnärliga utbildningar har nämligen inget hänt sedan 2003, där ligger siffran kvar på 11 procent.

I P1 kopplas problemet till representation: vem syns i film, på teater och utställningar? Vore de som inte heter Sven och Pernilla fler, då skulle väl de med utländsk bakgrund söka utbildningarna? Nja. Kulturnytts vinkel kan tyckas självklar i representationsdiskursens tidevarv. Men den saknar en viktig dimension.

I min ymniga bekantskapskrets av kulturutövare finns få som kan leva stabilt. På konstutbildningarna är andelen studenter med två högskoleutbildade föräldrar 44 procent. Av flera skäl, ett är vikten av etablerade nätverk och kulturellt kapital. Tro mig, som invandrare i kultur- och journalistsektorn får man lära sig mycket som kommer med bröstmjölken för andra.

Högutbildade invandrares barn går däremot utbildningar som leder till stabila jobb. Att kultur (och humaniora) hamnar i botten på deras lista är inte konstigt - det är områden som i offentligheten ifrågasätts för att lönsamheten är svårtolkad.

Inte direkt jackpot i familjer som började om ekonomiskt en generation tillbaka.


Naturligtvis ska kulturen spegla samhället. Särskilt om tandläkarbarnen ska vilja göra samma modiga/dumdristiga val som Sven och Pernilla. Men prata då också om detta: hur ska vi skapa ett samhälle där kulturutövande går att leva på? Där kultur tas på allvar och frilansare tryggas bättre?

Siffrornas eftersmak är bitter. Men det är inte smaken av diskriminering - det är konsekvenserna av ett samhälle som har slutat att värdesätta kultur.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.