Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hynek Pallas

Den svenska filmen måste bli fri – på riktigt

Svenska Filminstitutets tillträdande vd Anette Novak.
Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES
Filmhuset i Stockholm.
Foto: Wikimedia Commons

En viktig del av Kinas planer för att öka sin makt är filmkonsten, en gammal modell för att sprida värderingar och världsbilder. 

Vad har egentligen Europa att sätta emot? 

Hynek Pallas går i dialog med de nya åtgärderna som Svenska Filminstitutet vidtar för att säkra den konstnärliga friheten. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I höstas lanserade det kinesiska kommunistpartiet en femårsplan för filmen. Diktaturen vill bygga ut antalet kinesiska biodukar till 100 000. Ett visst antal filmer bör bli kassakor, andra kritikerframgångar. Relationen till festivaler som Cannes ska stärkas (Variety 16/11). Kina hymlar inte med målet: Första meningen i planen klargör att film är en ideologisk front. En del av Kinas ”mjuka makt” för att sprida värderingar och världsbild. Den som spärrar in någon miljon muslimer i koncentrationsläger, alltså. 

I ekonomiska termer är Kina redan världens största filmland. Men att prångla ut propaganda till internationell publik är man än så länge sämre på. Årets nationalistiska historieförfalskning, landets dyraste film någonsin, heter ”The battle at Lake Changjin” och skildrar Koreakriget på sätt som får ”Pearl Harbor” att framstå som en lågmäld historiedokumentär.

Lenin, som visste värdet av bra propaganda, betraktade filmen som den viktigaste konstformen. Kinas nya femårsplan är version 2.0. Här läggs inte bara tonvikt vid festivalernas kritikerfilmer, utan på att förbättra tekniken för effekter av den sort som alltid dragit storpublik. Och på science fiction. 

Det är ett smart drag: Frant Gwos sci-fi ”The wandering earth” möttes efter Netflix-premiären 2019 av beundrande applåder. Som jag skriver i den färska bokessän ”Camera Futura. När filmen föreställde sig framtiden” så har genren alltid varit en plats där utopier formas och samhällsmodeller marknadsförs. Och, viktigt för ”den ideologiska fronten”, det är ett sätt att förpacka totalitära värderingar på lättsmälta vis.

I stället för att fastna i eviga frågor om klyftan mellan det kommersiella och det konstnärliga betonades det lokala mötet som ett kretslopp där man kan förena filmkulturens alla delar.

Frågan vad Europa har att sätta emot masskulturens stormakter är inte ny. Hollywoods dominans har lärt oss vikten av ekonomiska samproduktioner. Men också att anonym eurofilm fungerar illa, medan lokal prägel är ett starkt konst- och försäljningsargument. Se på Köpenhamn i Thomas Vinterberg Oscarvinnare ”En runda till” eller Oslo i Joachim Triers ”Världens värsta människa”. 

Vikten av det lokala hamnade också i fokus på en paneldebatt som jag i höstas ledde under Stockholms filmfestival, samtidigt med att Kinas kommunistparti avtäckte sina nya planer. Temat för den årligt återkommande panelen var ”Visioner”; hur vi föreställer oss filmen vid nästa decennieskifte. Bland deltagarna fanns några av landets främsta filmskapare, producenter och chefer från Sveriges Television. I publiken bransch och registudenter. 

I stället för att fastna i eviga frågor om klyftan mellan det kommersiella och det konstnärliga betonades det lokala mötet som ett kretslopp där man kan förena filmkulturens alla delar. Som numera också inkluderar en ny global kraft, strömningstjänsterna. Dessa företag med behov av ”innehåll” pumpar lokal produktion över hela världen. De breddar svenskt drama, men borde de inte också medfinansiera vårt filmskapande? Är nationell produktion bara värd något så länge dessa tjänster behöver vara konkurrenskraftiga? Och hur kan man fokusera på det lokala i kulturen utan att fastna i den högerpopulistiska kulturpolitik som drar åt nationsnostalgi? 

Regissören Lisa Langseth.
Foto: LISA MATTISSON EXP / LISA MATTISSON EXP

Perspektiven är på tapeten: Regissören Lisa Langseth avslöjade under samtalet planer på ett nytt nav i Stockholm som ska sammanföra stadens filmkultur organiskt. Ledningen för den Berlinbaserade Europeiska filmakademin berättade nyligen att de ska satsa på filmkultur runtom hela Europa, skapa möten kring branschen lokalt. 

Men vikten av mötet nämndes under panelen också som kommentar till att elefanten i rummet var frånvarande. Efter att Svenska Filminstitutets dåvarande vd Anna Serner under fjolårets panel hade fått kritik ställde SFI nämligen ett ultimatum för framtiden: De måste få medverka i val av moderator och deltagare. När årets panel presenterades hoppade de redan bokade SFI-representanterna av.

Ändå är det väl just SFI – länge kritiserade för en instrumentell konstsyn – som bör medverka när filmskapare talar om vilken kultur som behövs för att skapa visioner? Det har varit väldigt tyst från institutet om rapporten ”Så fri är konsten” som Myndigheten för kulturanalys släppte i somras. Där framkom att svensk filmkultur betraktas som en ofri plats eftersom ”bidragsgivarna premierar vissa ämnen och perspektiv”. Nära hälften av sökande till SFI uppger att de anpassat innehållet. Ännu fler att de har avstått från att söka på grund av ”konflikt med konstnärlig frihet”. 

Jag anser inte att europeisk filmkultur ska formuleras i relation till Kinas mjuka makt.

Det är därför tacksamt att regeringens nya styrdokument för 2022 som publicerades häromveckan inkluderar riktlinjer där Filminstitutet ska redovisa vilka åtgärder man vidtar för att säkra den konstnärliga friheten. Efter år av kritik mot SFI är det en viktig markering. Men den får inte stanna vid att ord byts ut i styrdokument.  

Så vad – om något – SFI:s nya vd Anette Novak tänker göra åt detta får vi förhoppningsvis veta när hon tillträder i vår. Men att det har valts ännu en vd utan bakgrund i filmbranschen har redan lett till kritik (12/11 DN). Det vore därför behövligt att höra från dem som fördelar pengar till kreatörerna – vars förtroende man uppenbarligen inte har. Ska man gemensamt skapa visioner i en kostsam kulturform är det grundläggande.

Jag anser inte att europeisk filmkultur ska formuleras i relation till Kinas mjuka makt. Men den globala filmutvecklingen sätter lokala frågor i relief. Och de närmaste decennierna kommer alltmer att handla om Kina. 

Så varför ska nationell europeisk film överleva? Finns det en unik inneboende kvalitet? Jag vill hävda att den rundgång av lyhördhet som demokratin möjliggör i konsten – att vi inte har femårsplaner som stipulerar science fiction – faktiskt är en sådan kärna. Ett egenvärde.

Att Filminstitutet väljer att ställa sig över de här sammanhangen är därmed ingen bra utgångspunkt för svensk film – eller dess visioner.


Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.