Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hynek Pallas

Anne Ramberg är fast i Kalla kriget

Sovjetunionens fall. Barrikader byggdes runt det ryska parlamentet i Moskva 1991.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Hynek Pallas.
Foto: OLLE SPORRONG

Levd erfarenhet av sovjetiskt förtryck väger fortfarande lätt i Sverige. 

Hynek Pallas om en omvärldsförstående som inte uppdaterats sedan proggtiden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Den här texten kunde handla om när moster födde tvillingar under invasionens elavbrott. Hur det kändes att hon, även när vi pratade om det många decennier efter 1968, inte hade ord för ljudet av larvfötter mot kullersten eller det fladdrande skenet från fotogenlampan. 

Den kunde handla om hur svårt det är att passa in offer för vissa förtryck i en övergripande historia i dagens Sverige.  

2022 finns det fortfarande en klyfta i historien och hur den kan användas i våra spalter. Att personligt skildra min judiska släkts erfarenheter och hur den präglat livet över generationer är en självklarhet om man talar antisemitism och nazism. Att luta upplevelser av rasism i Stockholm på 2020-talet mot händelser i Nordamerika för sekel sedan likaså. En samtida författares skildring av klassfrågan i Nordfrankrike omvandlas utan problem till att omfamnas som existentiella villkor för svensk arbetarklass.

Det vore vansinne att tro att de individuella historierna och vittnesmålen inte spelar roll.

Så är det inte med den central- och östeuropeiska erfarenheten av Sovjetunionen och decennierna av kommunism. 

Jag är ingen varm anhängare av känslor som debattens oinskränkta slagträ. Anser inte att argument som utgår ifrån starka personcentrerade berättelser vinner. De trumfar inte forskning eller journalistik. Men det vore vansinne att tro att de individuella historierna och vittnesmålen inte spelar roll.

Putin.
Foto: ALEXEI NIKOLSKY / AP TT NYHETSBYRÅN

Som den så kallade flyktingkrisens år visade så behövde vi – ”väst” – förstå hur länder som varit ockuperade, isolerade diktaturer kunde uppleva en existentiell rädsla. Det betyder inte att rädslan är rationell eller ”korrekt”. Men när vi inte förstod den kunde vi heller inte mötas i lösningar om flyktingmottagande. Vinnarna blev populister, förlorarna människor i nöd. Samt den ”humanism” som Europa betraktar som ett grundvärde. 

Det var långt ifrån enda gången som Europa behövde kunna kommunicera bättre för att hålla ihop. Sällan är dessa saker lika påtagliga för någon med rötter i Centraleuropas svarta 1900-tal som i svenska diskussioner om kommunism. Reaktionerna delar fortfarande upp sig i vänster-höger-block om man kritiserar att Ung vänster stolt kallar sig för kommunister (Expressen 24/2/21). 30 år efter murens fall väljer svensk offentlighet aktiv okunnighet i frågan. 

Jag häpnar över det återkommande antagandet att vi inte försöker förstå hur Ryssland resonerar.

Det hänger samman med det andra tillfälle då saken blir påtaglig: Varför levd erfarenhet av sovjetiskt förtryck väger så lätt hos oss. Kalla kriget sågs som något balanserande. Särskilt för inhemska åsikter. Baltikum? USA var ju lika dumma i Vietnam! Så är det än i dag. Lätt att aktivera i krönikor när man vill kontra allt negativt elände om Ryssland: Johan Croneman tryckte på den bekanta knappen om hur USA mördat och torterat sig fram i Sydamerika (DN 18/1). Och målade upp ett inringat Ryssland. 

Förutom det felaktiga i Cronemans text (Expressen ledare 19/1) så häpnar jag över det återkommande antagandet att vi inte försöker förstå hur Ryssland resonerar. Det är på senare år svårt att hitta en mer initierad bokflora än om den saken: Pröva Shaun Walkers ”Putins nya Ryssland och det förflutnas skuggor” (2020).

En staty av Stalin rivs under Ungernrevolten 1956.
Foto: Folke Hellberg/DN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Budapest 1 november 1956.
Foto: TT NYHETSBYRÅN

Vi kan inte klaga på okunskap om Kremls handlingar, bevekelsegrund och historiesyn. Kanske hade det hjälpt om vi tvingat igenom begrepp som kolonialism om Sovjet och nykolonialism om Putin? Hade Sverige förstått bättre? Hade moster, Tjeckoslovakien och Baltikum då kunnat passas in i förståelsemönster i dag? 

I USA pågår en kamp om landets demokrati. I Ryssland drömmer den ende ledaren om Sovjetimperiet. Det är en stor skillnad.

Det finns en skala mellan stukade demokratier och auktoritära stater som inte bör suddas ut. För att det är cyniskt och för att det är farligt. Att till exempel ge upp hoppet om USA som militär kraft i världen – till och med motarbeta det – i stället för att kritisera deras felaktiga krig och se skillnaden mot deras goda insatser är knappast en bra idé. 

I USA pågår en kamp om landets demokrati. I Ryssland drömmer den ende ledaren om Sovjetimperiet. Det är en stor skillnad. Särskilt när vi lever i en tid då gangsterregimer, inte minst Kina, flyttar fram positionerna på allas vår bekostnad. 

Allas? Kanske att alla inte känner så. Och här klämmer skon: För många är det bara samvetet som kommer ömma när gasen importeras från Ryssland. Att för den sakens skull ge dem ett land i vad som knappt ens kan kallas för Europa, vad spelar det för roll egentligen? Och apropå skor: de kommer ju inte vara lika billiga om de inte sys av muslimska koncentrationslägersbarn i Xinjiang. 

Anne Ramberg.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Berlinmuren blev en symbol för kalla kriget.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Berlinmurens fall 1989.
Foto: Martin Cejie Hegardt / TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag ska inte överdriva impulsen att agera godare på andra platser än hos oss. Men jag känner igen den desperata tonen i en text som Sofi Oksanen skrev på dessa sidor redan 2014 (21/3). När hon under rubriken ”Svik oss inte igen” avslutar med den retoriska frågan om våra reaktioner skulle vara desamma om britterna försökte återinföra kolonialismen? Om dagens Tyskland skulle styras av människor tränade av Gestapo och fick för sig hylla Hitler – återuppliva sin ”storhetstid”? Annektera Sudetlandet kanske? Hur mycket kålsupande skulle det bli i spalterna då?

Det är mot bakgrund av dubbel moralisk bokföring man måste se reaktioner i det gamla Östeuropa. Man upplever sedan 1990 att Bryssel och Västeuropa har behandlat en som andra klassens nationer. Sant eller falsk har det spätt på i upplevelsen av att vara monteringshallar med låga löner. Att sämre livsmedel har dumpats på dessa länder har varit en katastrof (”Östeuropa får sämre mat” 24/6/19 SvD). 

När samtal med Putin riskerar att bli eftergifter – och att eftergiften kan bli ett land i öst – är historiens ekon nära till hands. Det ska möjligen till en svensk intellektuell för att förvånas över att USA då upplevs som en tryggare hand att hålla i.

Europa kan och bör inte bara förlita sig på USA.

Här reduceras kunskap och förståelse om utvecklingen efter 1989 av tunga offentliga personer. När Uppsala universitets styrelseordförande Anne Ramberg på Twitter förklarar hur Nato ”medvetet militariserat de forna öststaterna” ser det ut som en kvarglömd spelkula från de teoretiska bakgårdslekarna i kalla krigets Sverige. Som om Baltikum eller Tjeckien, av goda anledningar, inte gjort mycket medvetna val i den saken. 

Europa kan och bör inte bara förlita sig på USA. Men ett EU med självförtroende nog att bygga nödvändig allians mot de auktoritära kan inte uppstå utan en gedigen, inkännande kunskap om hela kontinentens historia. Det kan inte byggas utan att lyssna på och förstå erfarenheter som människor och nationer, tungköpt, bär på. Och varför dessa känslor så ofta fortfarande är svåra att benämna bortom en nervös, existentiell oro. 

Eller så fortsätter vi att bygga vår omvärldsförståelse på halvsekelgamla svenska proggprojiceringar.


Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.




”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta”, säger Horace Engdahl.