Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hynek Pallas

Professorer ska inte tysta kolleger som tänker fritt

INFEKTERAT BRÅK. En intern konflikt om namnet på en lokal på Konstfack har börjat debatteras på kultursidorna.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Sara Kristoffersson, professor på Konstfack.
Foto: Wikimedia Commons

Namnet på samlings- och utställningslokalen ”Vita havet” har utlöst bråk på Konstfack.

Hynek Pallas ger perspektiv på en debatt som riskerar att fastna i samtidsretuschering.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Det vita havet” är ett begrepp som myntats av ras- och kulturforskaren Sara Ahmed. En beskrivning av att ständigt befinna sig i sammanhang dominerade av vita kroppar. Detta vithetshav är en fenomenologisk upplevelse av ett socialt brus som signalerar vad som är normalt och formar makt. 

Ahmeds användbara uttryck har fått populärt genomslag. Vilket är en sannolik delförklaring till ett fel- och övertolkat gallerinamn på Konstfack – något som har lett till att en intern debatt nu har vandrat ut på kultursidorna. 

Det är trots flera debattvändor lite oklart vad som egentligen sker på skolan. Det började med att Sara Kristofferson, professor i designhistoria, menade att det anonyma konstkollektivet Brown island kräver en namnändring på gallerirummet ”Vita havet” (1/2 DN). Uppenbarligen har Kristoffersons försök att skapa debatt utanför huset inte uppskattats: En replik från 44 kolleger (12/2 DN) menar att detta är förtroendeskadande ”maktutövning” och etiskt tveksamt av henne.

Ändå är det som utanförstående på grund av två saker möjligt att kliva in i debatten. Dels utifrån vad som samtidigt sker internationellt, på amerikanska universitet och vid nordiska konsthögskolor. Och dels för att ingen har sagt emot eller diskuterat det Kristofferson först tog upp – att man inte bäst bekämpar rasismen genom absurda tolkningar av ett namn som inte har en rasistisk historia. I stället har kritikerna svarat med artiklar som undviker namnfrågan och saknar konkreta exempel på vad som sker i skolans arbete kring rasism (det finns i stället i en text av rektor Maria Lantz på Konstfacks hemsida 14/2) – samt med attacker på Kristofferson som visselblåsare.

Från Yale och Princeton till konsthögskolor i Köpenhamn och Oslo pågår en diskussion om förändringar bortom 'ytlig mångfald'.

Men Sara Kristofferson gör helt rätt: om en intern diskussionen på en institution som hänger ihop med och är relevant för samhället går in i absurditetens vägg då bör frågan vädras utåt. Än mer så om detta, som ju Kristoffersons kritiker menar, är en historisk förändring som gäller ”lärosäten runtom i världen”. 

För så är det – och liksom Konstfack är dessa inne i diskussioner och arbete kring ”rasism” som inte är okontroversiellt eller utan problem.  

Från Yale och Princeton till konsthögskolor i Köpenhamn och Oslo pågår en diskussion om förändringar bortom ”ytlig mångfald”. Man ska förändra strukturerna. För att citera lärarna på Konstfack: gå på ”djupet med de tanketraditioner och organisatoriska strukturer som skapar ojämlikhet i grunden”. Även detta påminner starkt om en inflytelserik text av just Ahmed, ”On being included” (2012) där hon visar hur institutioner kan omfamna ytans mångfald men för den sakens skull inte river ut orättvisor som sitter i väggarna. 

Problemet, en kritik som har lyfts mot Ahmed, är förstås att det är svårt att veta vad i väggarna som ”skapar ojämlikhet i grunden”. Och vem som ska bestämma det – en fråga som hänger samman med hur rasistbegreppet omformuleras och hur det ska användas. 

Att rekrytera brett och inkluderande är självklart. Desto knepigare att veta vad i historien som i dag utgör ojämlikhetens kryptonit. Är det Halloweenkostymer med sombreros – de som 2015 ledde till att en professor vid Yale som inte ansåg att de var något att förbjuda omringades av en mobb och sedan fick avsluta sin tjänst? Är det Carl von Linné? Eller är det ”Vita havet”?  

Det märks även hur man överdriver högskolorna som skådeplats för samhällets sociala orättvisa.

Det är också ironiskt att tala om förändringar på djupet – som naturligtvis tar tid och bäst sker i form av utbildning – men samtidigt jaga de snabba puckarnas samtidsretuschering. Just så har konstskolorna i Köpenhamn och Oslo nyligen skakats av liknande debatter – och skandaler. I Norge krävdes i kampen mot strukturell rasism att påstått provocerande konst skulle rensas ur lokalerna och i Danmark kastade en anonym konstgrupp tillsammans med en lärare skolans byst av Fredrik den femte i havet ”för att uppmärksamma kolonialism och slavhandel”. Båda skolornas rektorer har slutat. 

Som vanligt vore vi betjänta av mer kulturnyheter från våra grannländer. Då skulle vi kanske snabbare inse varför det är viktigt att Kristofferson lyfter saken utanför Konstfack. 

För visst är detta som hennes kritiker menar ”historiskt”, och just därför sådant som ska genomlysas och debatteras utan skygglappar för vilka konsekvenser goda syften kan få. I USA har detta äntligen skett. Läs exempelvis lingvisten James McWhorter i The Atlantic (29/1). Då blir det tydligt att jo: studenter kommer förstås med radikala förslag. Men: institutioner ska inte per automatik böja sig för dem och kalla det för ”demokrati”. Det märks även hur man överdriver högskolorna som skådeplats för samhällets sociala orättvisa. 

Högskolor är nämligen del av samhället de fostrar för.

I Sverige missar vi en viktig faktor när medie- och konstskolor får rasistkritik: det finns en anledning till att andra generationens invandrare hellre söker utbildningar som leder till trygga anställningar. (12/12-2014 Expressen). Exakt vad Kristofferson pekar på: om rasism som förklaring överskuggar allt – vilket också är slutsatsen i de senaste modeböckerna om rasism (Expressen 10/2) – så skymmer detta annan snedrekrytering. 

Då blir allt en fråga om hudfärg. Och det blir rimligt att ge sig på vithetssymboler i den progressiva kampen.

Det är svårsmält att gruppen som för motståndet mot Kristofferson klagar på att hon tagit detta till fel arena. Tror de på sina idéer bör de kunna argumentera för dem – det är det minsta man kan kräva av folk med professorstitlar. Inte att de gömmer sig i kollektiva formuleringar som straffar den som söker öppen, principiell diskussion. Inte att de förminskar med påståenden om att Kristofferson ”skruvar detaljer” och begår etikbrott. Menar dessa statligt anställda att vi här ser en viktig förändring som börjar på lärosäten – ja då måste de kunna ta debatten eftersom den rör oss alla. 

Högskolor är nämligen del av samhället de fostrar för. Och tron att historieförfalskning och tystande av fritänkande kolleger är lämpliga ingredienser i sådan fostran är klart tveksam.


Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=78997&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.