Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hynek Pallas

Nu måste svensk film räddas från flosklerna

Anna Serner.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY

Den svenska filmvärlden lider under filmchefernas instrumentella konstsyn. 

Hynek Pallas välkomnar kritiken mot de sociala ingenjörerna på SFI.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. För 60 år sedan eftersökte Bo Widerberg visioner i svensk film. 2020 är det dags att röja undan ett decennium av trubbig identitetspolitik innan kritiker och kreatörer kan formulera nya visioner.   

1962 publicerade Bo Widerberg debattboken ”Visionen i svensk film”. Den blivande regissören var kritisk mot svensk film, särskilt Ingmar Bergman som han kallade ”vår andes dalahäst i världen”. Bergmans filmer betraktade Widerberg som ”en exportvara fylld av ohöljd exotism”. 

2020 finns – förlåt Ruben Östlund! – ingen regissör vars svenskhet fyller dalahästdräkten. Den rollen tillfaller i stället Filminstitutets VD Anna Serner, som efter ett decennium på posten gjort sig ett internationellt namn på jämställdhetskrav. Projektet ”50/50 by 2020”, sjösatt tillsammans med dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke i Cannes 2016, har gett Serner spaltmeter i branschpress men tagit syre från andra behov i svensk film.

Nu har, som filmkritikern Jon Asp skriver i en bra analys (POVfilm.se 17/9), så även Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad ”tagit bladet från munnen” i den här frågan. Vilket lär få betydelse. 

Den stora frågan i industrin nu är att produktionsincitament saknades i höstbudgeten.

Efter år av mestadels tystnad kring de häpnadsväckande turerna med ytlig ”mångfaldspolicy” på SFI (som dessa sidor återkommande skildrat) var Lindblads fräna beskrivning av Serners ledning som ”ett enfrågeparti” (17/9) nog välkommen i branschen. Filmarbetare, rädda för att hängas ut som motståndare till progressiva mål och goda intentioner, har länge hållit kritiken mellan skål och vägg. 

På senare tid har dock allt fler släppt på anonymiteten när de ifrågasatt jargong och styrmedel från ledningen på Gärdet. Påfallande ofta har dessa kritiker – ”Gräns”-regissören Ali Abbasi beskriver styret som ”nordkoreanskt” med ”ideologisk tvångströja” – utbildning och fot i andra filmländer. 

Lindblad skriver att filmsamtalet är i ”skriande brist av visioner när det gäller såväl innehåll som form och tilltal”. Det kan man lugnt säga. Ett sätt att bryta detta tidigare hade varit om filmskribenter lyssnat mer på kreatörernas invändningar och mindre på makten. Kanske en försiktig undersökning av varför det blivit tyst – om det måhända kunde göra med att det kom enkelspåriga och ytliga krav från dem som höll i pengarna?

Serner är inte synonym med svensk film och samtalet måste röra sig kring fler maktpoler – från festivaler till biografägande och strömningsjättar. Den stora frågan i industrin nu är att produktionsincitament saknades i höstbudgeten. Skatterabatterna som ska locka produktioner att stanna i Sverige är främst en gåva till dyra filmer, men innehåller också identitetsaspekter som förklarar varför det kan bli fler onödiga nyinspelningar av filmer som ”Utvandrarna”. 

Anna Serner.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT NYHETSBYRÅN

Rabatten – som lär komma vad det lider – är nämligen ett EU-undantag som ska stimulera nationell särart. Redan nu är det bara undantagsvis film på annat språk än svenska som kan komma i fråga för SFI:s stöd. På ytan förståeligt, men med några av de främsta regissörerna verksamma utanför gränserna – Guldbaggevinnande Magnus von Horn som var uttagen till årets Cannes-tävlan är verksam i Polen – och en värld präglad av migration och övernationella liv ställer det ju frågor kring vilket ”Sverige” som kommer skildras.  

Att regeln dessutom är en present till framtida sverigedemokratiskt styre, som har samma instrumentella syn på kulturens roll i själslig ingenjörskonst som nuvarande SFI-ledning, är inte särskilt lugnande. 

Efter ett decennium av denna filmkultur är det första steget mot nya visioner att konstnärerna kommer till tals utan att deras arbete är del i samhällsnytta eller varumärkesbyggande. 

Filmkritiker bör skaffa sig samma självförtroende som en gång Widerberg och ta del i samtalet - ett föredömligt steg tas i Pov:s nya podd där det utifrån att vara kvinna och regissör diskuteras filmskapande och verkligt mångfald bortom 50/50-visionen - för vilka andra är likabevandrade i filmens historia och samtid?

1962 ville Bo Widerberg frigöra filmen från stela borgerliga interiörer – ut på gatan. 

2020 får visionen börja med att vädra ut flosklerna. 


Hynek Pallas är författare och doktor i filmvetenskap, med avhandlingen ”Vithet i svensk spelfilm 1989 - 2010”. Hans senaste bok är ”Ex: migrationsmemoar 1977-2018”. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io/?id=73105&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.