Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hynek Pallas: Är SFI nöjda med sin studie?

Scen ur filmen "Gentlemen".Foto: Nadja Hallström

Hynek Pallas replikerar på Hjalmar Palmgren från Svenska Filminstitutet i debatten om representation i svensk film.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konsultbolaget Miklo kallar "studien" ”Svensk films representation av Sverige” kvantitativ och kvalitativ. Det tycks inte som varken de eller Hjalmar Palmgren på SFI vet vad detta betyder.

Det stämmer att de listat att 1 av 100 karaktärer i "En duva..." är av "annan sexualitet än heterosexuell".

Men inte vem.

Därför gick jag till det diagram där Miklo diskuterar de tre övriga filmer med vad som nu kallas "homo- eller bisexuella karaktärer". Samtliga filmer utom "En duva" diskuteras. (Här skrev jag felaktigt "karaktärer i stället för "filmer" i min ursprungstext).

Jag reagerade på detta och mystiken tätnade när "studien" ett par stycken längre ner gör ett längre nedslag i just "En duva" och Karl XII. Till och med i dennes "sexuella anspelningar". Utan att nämna "homosexualitet".

Det tycks märkligt i en studie där allt annat "normbrytande" tas upp, att inte med ett ord nämna sexualiteten efter att två sidor tidigare ondgjort sig över att "homosexualitet" kunde ha lyfts fram i fler filmer. Tvärtom: Karl XII placeras under rubriken "normetablerande".

Man lockas att påpeka att "analysen" luktar av exakt det slags osynliggörande upphovsmännen anklagar svensk film för.

 

Det här är ett litet exempel på en inte det minsta "provocerande" rapport - som SFI:s Hjalmar Palmgren vill få det till - utan på en uselt genomförd "studie" där filmanalyserna hade fått underkänt på en A-kurs i filmvetenskap. Dess brister och motsägelser är allt som är provocerande. De resultat Miklo får fram på den kvantitativa sidan (ja, representationen i svensk film är dålig - jag har aldrig hört någon säga emot) är ett räknande som Palmgren menar inte är "filmvetenskap".

Okej.

Men det som är väsentligt för ett kulturuttryck är något annat och det behöver man kompetenta analyser för att föra en vidare diskussionen om. Det – som Palmgren kallar ovetenskapliga "tolkningar" – är nämligen "filmvetenskap". Det "kvalitativa" i "studiens" titel och genomförande.

Som "pionjär" på fältet är jag väl medveten om att även sådana kvalitativa analyser "engagerar" och "provocerar". Men de ger också en stabil grund för vidare diskussion.

Inte minst om det Palmgren kallar för stereotyper. Mitt exempel med hur Miklo tolkat poeten i "Gentlemen" var till för att visa att de inte riktigt vet vad en stereotyp är.

 

Palmgrens svar är i skenet av detta inte bara politiskt nonsens (vem håller inte med om alla stora och goda ord i det?) men det besvarar inte grundfrågan: varför läggs jobbet ut på ett konsultbolag som inte är kompetent på fältet? SFI:s beslut att lägga uppdraget på Miklo underminerar ju det Palmgren kallar för "ett av våra viktigaste kulturuttryck" dubbelt upp eftersom SFI så uppenbart inte tar de yrkesverksamma inom fältet på allvar.

Är verkligen filminstitutets uppdrag att – för, som Palmgren påpekar, allas våra pengar – betala subjektiva "tolkningar" utförda av folk utan filmkompetens för att få fram "provocerande" resultat?

Jag upprepar och undrar: hur resonerar SFI när uppdrag av detta slag läggs ut? Och var de nöjda med resultatet?