Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hyllningen till Proust är lik en självhjälpsbok

Carl-Johan Malmberg.
Foto: Johanna Hanno / Wahlström & Widstrand

Hundra år efter Marcel Prousts död ger Carl-Johan Malmberg ut en bortemot 600 sidor lång hyllningsdikt till ”På spaning efter den tid som flytt”.

Ulf Olsson finner en generös bok som lovsjunger läsningens kraft och skrivandets lycka.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Dags nu att baka madeleinekakorna, sätta på vattnet till lindblomsteet, och försvinna in i den roman där den mytiska kakan spelar en sådan roll, ”På spaning efter den tid som flytt”: det är hundra år sedan romanens författare, Marcel Proust, gick bort. Men inget jubileum utan högtidstal, hyllningar och omvärderingar.

Foto: Wahlström & Widstrand

Först ut är Carl-Johan Malmberg med ”Lyckans gåta”, resultatet av femtio års umgänge med Prousts roman men skriven nu, under tre år. Malmbergs bok är ett kärleksbrev, ett beundrarbrev, en hyllningsdikt om bortemot sexhundra sidor, fördelade på fyrtiotre långa och korta kapitel.

Först som sist: detta är en generös bok. Malmberg anlägger en rad olika perspektiv på romanen, fogar in den i olika litterära sammanhang, kommenterar forskarnas förståelse av den. Och han rör sig vigt och smidigt genom litteratur- och konsthistorien, samtidigt som han noga läser Prousts vindlande prosa. ”Lyckans gåta” är fylld med fina iakttagelser, och framför allt fylld med en stor mängd långa citat ur romanen. Det är väldigt lyckat: man läser dem och häpnar över den liksom sakliga fastheten i satsfogningen, auktoriteten, det självklara i dessa långa och så bildrika meningar.

”Lyckans gåta” innehåller alltså en rikedom av uppslag. Här finns intressanta och tankeväckande avsnitt om maximerna, som ibland blir slutsatsen i Prousts meningsfogningar, om renässansmålaren Mantegnas betydelse, om Wagners Parsifal. Det är en ibland lite disträ Malmberg, som det synes, som gör dessa utvikningar, och som verkar älska att göra dem – men de är ofta intressanta. Ibland blir han den trygge läraren, som godmodigt tar med sina elever i innantilläsningens konst till nya texter, nya bilder att grubbla på och tolka, och då infoga i våra egna liv. 

Marcel Proust.
Foto: HERITAGE AUCTION GALLERIES / HERITAGE TT NYHETSBYRÅN

Rikedom, alltså, men kanske kan man ändå våga sammanfatta Malmbergs syn på vad romanen sätter på spel i två delar: å ena sidan strävan efter den lycka som titeln talar om, och om lyckans gåta inte kan lösas så finns det ändå en nyckel till den: läsningen. Malmbergs bok är egentligen, både i förhållande till Proust och i alla dess utflykter i det skönas historia, en lovsång till läsningen och dess omformande kraft, dess förmåga att göra läsaren till en Annan, och till skrivandets lycka: ”Den kortaste karaktäristiken av På spaning är: ett lyckobudskap”.

Denna betoning av lyckan är egentligen utmanande i den olyckans dystra tid som nu råder. Men Malmberg citerar också flera gånger den finska författaren Mirjam Tuominens beskrivning av Prousts stil: ”sorgsen och ändå oberörd”.

Jag tycker nog att Malmberg själv hamnar betänkligt nära den genren.

Malmbergs andra huvudpoäng är att Proust skriver en roman som ”handlar om en man som söker sitt autentiska jag och hittar det genom att förvandla sig till en bok”, och vars projekt är att ”fördjupa och utvidga det egna jaget”. Och genom att Proust gör detta, så blir han också läsaren behjälplig: bland alla de superlativ Malmberg använder för att fastslå romanens storhet – som om det är något som behövdes? – finns exempelvis tanken att romanen är ”världslitteraturens insiktsfullaste guide till alla möjliga resor: i konsten, i kärleken, i umgänget, i vårt inre: hjälpmedel till att navigera där”. Och då har han ändå begått vad som nästan är ett polemiskt övergrepp mot en yngre litteraturforskare och hävdat att dennes Proust-läsning liknar ”vilken populär självhjälpshandbok som helst”. 

Jag tycker nog att Malmberg själv hamnar betänkligt nära den genren. Finns det verkligen ”autentiska jag”? Eller är detta jag bara identiskt med en belåten, eller rentav självbelåten, läsare? Malmberg anför den tyske kritikern Walter Benjamins läsning av romanen, men för denne handlar romanen om jaget som ”attrapp”, och den värld av förklädnader och maskspel som aristokrater och borgare väver. En annan av Malmbergs referenser, Samuel Beckett, menar att Prousts iakttagelseförmåga har ”kamerans grymma precision”. Och Malmberg talar själv om hur Proust ”röntgenfotograferar” sin omgivning. Här, i genomskådandet, snarare än i jag-formandet, finns för mig romanens styrka och beskhet.

”Show, don't tell” – ett bortglömt men likafullt gott råd här.

Malmberg kunde nog ha prövat sina idéer hårdare, och då skalat bort en del retorik, liksom en hel del upprepningar. Jag tröttnar lite på festtalet till denna ”encyklopediska roman”, denna ”totalbok”, med dess konstkritik ”på högsta nivå”, denna ”romankonstens allra mest genretrotsande skapelse”, ”1900-talets stora upplysningsroman”.

”Show, don't tell” – ett bortglömt men likafullt gott råd här.

Och om man nu inte gillar söta kakor uppblötta i blaskigt te, utan i stället kanske föredrar en espresso kan man också fördjupa sig i James Joyces verk: hans ”Ulysses” fyller också hundra år. Jag tänker mig att Proust var en slutpunkt, en fulländning – medan Joyce representerar något nytt, en början.


SAKPROSA

CARL-JOHAN MALMBERG

Lyckans gåta. Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt

Wahlström & Widstrand, 568 s


Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.



”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta”, säger Horace Engdahl.