Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hur ska vi kunna göra så här – och känna oss goda?

Amy Adams i filmen ”Arrival” (2016), där hon spelar en lingvist som försöker kommunicera med utomjordingar. Foto: Everett Collection / Copyright © ©Paramount/Cour
Foto: OLLE SPORRONG
Den tyska sjökaptenen Carola Rackete riskerar att dömas till fängelse efter att ha fört 42 flyktingar ombord på en båt i italiensk hamn. Foto: PASQUALE CLAUDIO MONTANA LAMPO / EPA / T / EPA TT NYHETSBYRÅN

Varför upphävs den universella moralen just när världen på riktigt kopplas samman? Isobel Hadley-Kamptz söker svaren hos Richard J. Bernstein och Bettina Stangneth.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Är alla människor verkligen lika mycket värda? Frågan är mer än retorisk i en tid när vi, som Kenan Malik beskrev tidigare i sommar, kommit att betrakta massdöd av bruna barn som ett olyckligt men acceptabelt pris för vår valda migrationspolitik.

Det är förvisso en tydlig moralisk skillnad mellan att själv aktivt döda barn och att bara rösta eller argumentera för en politik som leder till att de dör, men skillnaden är inte lika stor som vi i den rika världen helst vill tänka. Kravet att inte döda någon annan är absolut, i nästan alla moralsystem. Kravet att hjälpa den som lider, att rädda den som drunknar, är inte lika entydigt.

Adam Smith, vars ”Teori om de moraliska känslorna” nyligen kommit ut i svensk nyutgåva, delar exempelvis upp det i det som krävs för att inte vara en ond människa, det vill säga att inte döda, och det som krävs för att vara god, att hjälpa andra när man kan. Att vi i Europa fängslar personer som räddar människor som annars hade drunknat är dock en bit ut åt det otänkbara.

Problemet är förstås att den moral jag lutar mig mot är universell, och gäller alla människor, i alla tider, överallt. Det finns olika versioner av sådan moral, den kan utgå från Gud, från naturen, från förnuftet, från den maximala nyttan. Den kan vara absolut och utan undantag, som hos Kant, den kan vara mer kontextuell och säga att det är fel att stjäla, men mindre fel om man stjäl bröd till sina hungriga barn. Den universella moralen kan ha väldigt olika innehåll, med likvärdigt generella anspråk. Upplysningen gav oss tanken att alla människor föds som likar, och då måste också moralen gälla lika för alla. 

Moralen i det här fallet är alltså teoretisk. Alla vet att rätten att slippa tortyr inte alltid har respekterats överallt, eller ens gör det i dag, men tortyr är fortfarande ett absolut ont. 

Hur ska vi kunna fortsätta göra så här och ändå känna oss som goda människor?

Den universella moralen klarar dock inte av mötet med en verklighet där alltför många både är i nöd och skulle kunna räddas. Detta har Hannah Arendt skrivit om förut, om hur idén om mänskliga rättigheter kollapsade i mötet med de judar som under 30-talet öppet och aktivt förvägrades rättigheter och som ingen ändå brydde sig om. Som Richard J. Bernstein skriver i sin ”Varför läsa Hannah Arendt i dag?” finns stora likheter mellan den tidens judar som inte togs emot nästan någonstans och dagens miljontals människor i flyktingläger. Alla inser att flyktingarna i lägren sannolikt har asylskäl, men vi vill inte ändå hjälpa dem.

Asylinstitutionen är till för enskilda ömmande fall som på osannolika vägar lyckas nå en trygg hamn, inte för de miljontals människor som alla egentligen har rätt till skydd. 

Förr i världen hade befolkningar som plågades av krig, fattigdom och förtryck bara två val, härda ut eller dö. I dag finns genom den ekonomiska utvecklingen ett tredje konkret alternativ, att söka säkerhet för sig och sina barn. Västvärlden har försökt att mota det alternativet med visumtvång och transportörsansvar, och så småningom med allt strängare gränskontroller. Vad vi ser i den politiska debatten är försök att lösa den mer existentiella frågan: hur ska vi kunna fortsätta göra så här och ändå känna oss som goda människor?

Den mest självklara lösningen handlar om just detta – att upphäva den universella moralen.

Förnuftets gränser

De senaste decennierna har kritiken mot upplysningsidealet oftast kommit från vänster. Ibland har det handlat om rimliga justeringar av förnuftsdogmer som bortser från att vår värld och våra erfarenheter sätter upp gränser för vad vårt förnuft överhuvudtaget kan göra. 

Ingen människa kan tänka utanför sitt tänkandes gränser. En sådan gräns är språket, något storfilmen ”Arrival” exempelvis handlade om. En lingvist försöker kommunicera med utomjordingar, och i takt med att hon lär sig deras språk förändras hela hennes medvetande. Om vi ska tala med upplysningsfilosoferna själva så är det uppenbart att deras värld förhindrade dem från att se kvinnor som fulla människor, med lika värde och rättigheter. I USA, som uttalat grundades på upplysningsidéer, förmådde grundarna inte heller se svarta som människor. Rätten att äga slavar sågs tvärtom som en så grundmurad del av den upplysta nationen att det skrevs in i konstitutionen. Som sagt, förnuftet har gränser. Moralen också. 

Moraliska framsteg är inte självklara på samma sätt som tekniska.

När man väl kommit till en punkt att man erkänt andra än vita män som människor är det dock svårt att gå tillbaka. Åtminstone har vi länge trott det, vi har länge trott på framsteget, att världen blir bättre, mer civiliserad, att vi hela tiden utvidgar rättigheter och den universella moralen att inkludera fler, kvinnor, barn, främlingar, funktionshindrade, så småningom kanske till och med djur. Vad vi har sett på senare tid är dock att riktningen i stället går åt andra hållet.

Som den tyska filosofen Bettina Stangneth skriver i ”Tänka ont” – en essä om moral utifrån framför allt Kant och Arendt – är moraliska framsteg inte självklara på samma sätt som tekniska. Mycket få människor vill gå tillbaka till de tekniska förutsättningarna på 1910-talet, mer än som tillfällig lek. Åtskilliga tycks däremot gärna gå tillbaka till en tid när färre snarare än fler omfattades av universell moral. PK-samhället har kort sagt gått för långt.

Godhetssignalering

Kant såg på människan som radikalt ond, med vilket han menade att hon är fullt förmögen att både inse det goda och samtidigt göra det onda. Han delade upp försvaret för onda handlingar i tre kategorier: 1) jag förmådde inte bättre, jag är för svag för att göra det goda, 2) det var inte så farligt, alla gör ju så här och 3) mitt handlande var medvetet och rätt, jag accepterar inte de där reglerna.

Den tredje versionen är den farligaste, när man gör det onda och hävdar att det är rätt. Det är också den mest lockande, för människor vill i allmänhet ha gott samvete, även om de inte förtjänar det. Det är här vi bör se samtidens riktning bort från den universella moralen. Om kravet att respektera rättigheter, kravet att göra gott för att vara en god människa, inte gäller alla och överallt så kan man ju strunta i det när det passar och ändå vara god! 

En väg dit är det hånfulla talet om godhetssignalering, om ”anständighet” som tillmäle, om verbal brutalitet och provokation som karriärval. När man lyckas sprida tanken att godhet är töntigt medan elakhet är coolt är man halvvägs till moralens upphävande. Det blir också viktigt att sänka personer som faktiskt gör goda handlingar, som till exempel de familjer som själva tagit hand om ensamkommande flyktingbarn när staten låtit bli. Det är så man måste förstå de generella anklagelser om sexuella övergrepp som riktas mot de ofta medelålders kvinnor som öppnat sina hem för flyktingpojkar.

Om man delar upp människor i grupper och presenterar dessa som essentiellt olika blir det lättare att sedan ge rättigheter bara till vissa.

Jag vet att det har förekommit faktiska övergrepp i den här gruppen, vilket tyvärr är logiskt. Personer som vill utnyttja andra dras till svaghet och utsatthet, och få människor i Sverige har varit lika utlämnade som just de ensamma flyktingbarnen. Men det är något annat än de generella anklagelser och hånfulla gliringar som syftar till att ifrågasätta motiven hos alla de tusentals familjer som tagit ansvar i den här förfärliga situationen. Målet är att underminera hela det hittills hyfsat väl etablerade moralsystem där den som hjälper personer i nöd är god.

Ett annat sätt är att att slå tillbaka upplysningstanken om allas lika mänsklighet. Om man delar upp människor i grupper och presenterar dessa som essentiellt olika blir det lättare att sedan ge rättigheter bara till vissa. Den grunden finns hos både den så kallade etnopluralismen med sin tanke att människor från olika kulturer inte kan leva tillsammans (i Sverige primärt företrädd av Alternativ för Sverige) och i mildare former av essentialism där kulturer ses som statiska och ömsesidigt uteslutande. Här flyter den högerradikala agendan märkligt ihop med delar av vänsterns identitetspolitik. Även idén att män och kvinnor är radikalt olika kan vara del i detta, och har oftast använts som argument för att kvinnor ska ha mindre makt och färre rättigheter.

Det perverst inhumana

Stangneth skriver om hur samtiden vägrar föreställa sig etik och anständighet utan just identitet, och det är det som talet om svenska värderingar eller ”etiskt modersmål” ytterst handlar om. Upplysningen nationaliseras och töms därmed på sitt värde. Det universella blir lokalt, att alla människors föds som likar förbyts i regler om korrekta hälsningsprocedurer. 

Hon är av samma skäl kritisk mot tanken på att praktiskt framvuxna normer skulle kunna ersätta etiken. Normer är viktigt för hur människor beter sig i praktiken, men det finns många sanna dygder, de går ofta emot varandra och de kan bara samexistera fredligt om det finns en absolut etik i grunden. Det finns många olika sätt att göra rätt, men det finns också absolut ont. Generellt brukar den grundläggande etiken formaliseras i lag, och sedan kan olika dygder, olika värderingssystem frodas parallellt. Utan absolut universell etik i botten kan dygder dock i stället maskera det perverst inhumana.

Stangneth citerar ett tal som Himmler höll i Posen 1943 om hur de flesta tyskar visste hur det var att se högar med kanske hundratals lik: ”Att ha uthärdat det och samtidigt /…/ ha förblivit anständig, det har gjort oss hårda. Detta är ett ärofullt blad i vår historia.” Det nazistiska folkmordet uppfyllde åtskilliga dygder, prydlighet, punktlighet, effektivitet, lydnad, ordning.

Det ligger en tragisk ironi i att den universella moralen bryter samman just när världen på riktigt kopplas samman. Konceptet om mänskliga rättigheter fungerar uppenbarligen bara så länge de inte egentligen skulle kunna gälla alla. Att arbeta mot hederskultur i Sverige är självklart, eftersom hedersvåld är absolut ont, men att ge flyktingstatus åt alla kvinnor i Afrika och Mellanöstern som utsätts för hederskultur vore vansinne. Hedersvåld är alltså bara absolut ont för den som redan bor i Sverige. 

Kanske finns det ingen annan väg att gå. Kanske skulle våra stater bryta samman om vi agerade enligt den moral som vi hävdar oss ha. Och är det någonting historien lärt oss så är det att det bara är staten och dess våldsmonopol som kan säkra människors rättigheter. Om det är sant så önskar jag dock att vi stod ut med att erkänna det, och i stället för att försöka definiera om moralen nöjde oss med Kants första ursäktsmodell: Vi gör fel för att vi är för svaga för att göra rätt. Vi förmår helt enkelt inte bättre. 

 

LÄS MER:

Nya rön om invandring – då häcklar högern forskarna 

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.