Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hur ska danskritiken hantera transfrågan?

Margareta Sörenson är mångårig scenkonstkritiker i Expressen.
Foto: EXPRESSEN / MIKAEL SJÖBERG
Inom danskritiken krävs ofta att dansarnas kroppar beskrivs. Dansarna på bilden har ingen koppling till artikeln.
Foto: Shutterstock

I danskritiken beskrivs ofta kroppar och dess fysiska uttryck.

Margareta Sörenson berättar om en krock mellan kritiken och könsidentiteten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det var kanske enfaldigt av mig att trampa på i ullstrumporna. Jag skrev en dansrecension där jag, som i all kritik, varvade beskrivningar av verket, med tolkningsförslag och en bedömning av dess estetik. Verket var ett solo, dansat av koreografen själv, och jag recenserade den för Danstidningen, som på sin nätupplaga försöker täcka in också de små och ibland alternativa scener som de stora medierna inte mäktar med. Eller väljer bort, då de har en mycket liten publik.

I programbladet som jag läste noga presenteras koreografen/dansaren med sitt manliga namn, omnämns som ”hen”, men en gång som ”han” – sannolikt ett tryckfel, inser jag nu. Strax efter att min recension publicerats, där jag kallade koreografen ”han” i enlighet med namnet, kom det ett rasande brev från koreografen till Danstidningens redaktör, och på sociala medier kallades jag transfob och hatisk. Och placerades långt ut på en högerskala. 

Efter dessa ilskna påpekanden från koreografen tog jag bort de få ”han” som fanns i texten och ändrade dem till ”koreografen” eller använde koreografens egennamn; eftersom recensionen endast finns i en webbupplaga var det möjligt att ändra. Danstidningens redaktör, Ann-Marie Wrange skrev ett ursäktande personligt brev till koreografen, men försvarade föredömligt min rätt som skribent. Några ord som jag inte ville ta bort, skavde, nämligen ”en till synes manlig kropp” – det var där skon klämde som värst. 

För kritik inom dansfältet gäller att dansarnas kroppar ofta måste beskrivas, omtalas och placeras i en tradition eller teknik.

Men som kritiker måste jag kunna beskriva vad jag ser, och diskutera den dansande kroppen i relation till verket. Jag är inte okunnig om debatten i frågan eller om en del av teoribildningarna, jag är också medveten om att det kan kräva etisk medvetenhet att beskriva kropp och dans som avviker från traderade normer. 

För kritik inom dansfältet gäller att dansarnas kroppar ofta måste beskrivas, omtalas och placeras i en tradition eller teknik. En klassisk dansares kropp ser ofta inte ut som en samtidsdansares, artister som arbetar med samtida cirkus har ofta utvecklat atletiska superkroppar. Sedan länge, ja, faktiskt sedan alltid, har crossdressing varit ett väsentligt inslag på scenerna – från operans byxroller, till de ”komiska” männen som dansar kritiska porträtt av överbeskyddande mammor eller häxor på dansscenerna. 

Att just dansen har haft ett flöde av normkritik när det gäller könsroller och kroppsideal är verkligen inget nytt påfund: se Mats Eks dansöser som lyfter sina manliga kolleger eller tåspetspartier för manliga dansare, röda tåspetsskor i storlek 44. 

Verket som ledde mig in i en shitstorm på sociala medier var en stillsam studie av den upplevda ensamheten under det gångna årets pandemi.

De senaste två decennierna har en eller ett par generationer koreografer eller dansare velat diskutera kropparnas normativitet med bland andra teman övervikt eller funktionshinder. Samt, naturligtvis, dragqueens, dragkings, rollspel och lekar och ett landskap av perspektiv på traditionellt manligt och kvinnligt.

Verket som ledde mig in i en shitstorm på sociala medier var en stillsam studie av den upplevda ensamheten under det gångna årets pandemi. Strövar man ensam i en skog utan möten med andra, utan den andres blick – ”finns” då queernessen, resonerade koreografen. Intressant, tycker jag och i recensionen skrev jag:

Diskussionen om biologiskt kön och rätten att själv definiera sig som man, kvinna eller något annat pågår för fullt. En till synes manlig kropp med begynnande flint och glasögon tar sig an kvinnligt kodade material och färger. Det tydligaste budskapet jag läser av i verket är ensamheten i valet (eller kvalet) kring självbilden. Dansen, då? Kanske den ändå befriar, den gör det möjligt för en individ att röra sig fritt i ett rum, ladda det med bilder, ladda ur dem eller upphöja dem till ett sammanhang.

Men kan jag skriva så som jag gjorde? Får jag? Vem bestämmer?

Men kan jag skriva så som jag gjorde? Får jag? Vem bestämmer? Konstnärer som möter en publik (om än bara åtta personer) på en offentlig scen, måste vara beredda på att bedömas och diskuteras. Jag vill på inget sätt göra livet värre för en utsatt grupp som stöter pannan blodig mot fördomar, fobier och hat. 

Det tog 150 år för feminismen att bli etablerad och allmänt accepterad – i den mån den är det i dag. Det har tagit generationer att få acceptans för samkönade relationer – och i stora delar av världen (och Europa) är det fortsatt kontroversiellt. Ordet ”hen” används i svenska till vardags som ett ”han-eller-hon”, för att slippa att alltid säga bara han. Men för en del betyder ”hen” transgender och rymmer ett uppfordrande påstående. Droppen urholkar stenen. I stället för att storma mot mig, som recenserade verket på ett sätt som inte önskats, skulle en dialog om kritikens roll och danskonstens utveckling kunna vara ett alternativ. 


Margareta Sörenson är mångårig scenkonstkritiker i Expressen.



Lyssna på Expressen nya mediepodd

https://embed.radioplay.io?id=83893&country_iso=se

Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind tar er med bakom kulisserna i medievärlden och fångar upp snackisarna. Varje vecka med en spännande gäst.