Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hur mycket mångfald tål vår offentlighet?

Joel Halldorf.
Foto: Mikael Sjöberg

Många troende gör nu uppror mot privatiseringen av religionen.

Joel Halldorf ser den svenska konflikten mellan mångfald och modernitet ställas på sin spets när tron syns i klädkoder, hälsningsseder och könsroller.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det behövs en ny berättelse om Sverige, hävdade historikern Maja Hagerman i Dagens Nyheter 3/6. Den gamla, den om socialdemokratin och folkhemmet, hjälper oss inte att förstå nuet. Varken konflikter kring handskakningar och badtider eller det nykanoniserade svenska 1900-talshelgonet Elisabeth Hesselblad är begripliga utifrån den historien.

Det är många som verkar gå och stava på en ny berättelse, för uppmaningar av detta slag hörs med jämna mellanrum. Men det räcker inte med ett nytt kapitel efter historien om 1900-talet. Den gamla berättelsen måste skrivas om i grunden, så att fröna till dagens mångfald blir tydliga.

Berättelsen om det svenska 1900-talet är en variant av den stora västerländska modernitetsberättelsen. Enligt denna förvandlade upplysningen den medeltida enhetskulturen till pluralistiska nationalstater med religions- och yttrandefrihet.

Men detta är inte hela bilden. Den moderna mångfalden byggde på att staten köpslog med kyrkorna: Tro vad ni vill, men håll er tro borta från offentligheten! Religion och politik skildes åt, och tron privatiserades.

Moderniteten handlar alltså inte bara om mångfald, utan också om homogenisering. Så även i Sverige. Som Jonas Gardell konstaterar i samtalet med Eric Schüldt i podden "60 minuter" har avvikarna – vänsterhänta, homosexuella, psykiskt sjuka, plattfotade, samer, baptister, romer – alla fått känna av det.


LÄS MER: Jonas Gardell: "Vi behöver en mellanmjölks-islam"

Moderna krav

Faktum är att förmoderna riken sällan krävt samma uppslutning bakom den statliga ideologin som de moderna. I medeltida furstendömen kunde minoriteter diskrimineras, men de hade samtidigt sin plats i offentligheten, eller tilläts skapa egna offentligheter. De moderna nationerna däremot kräver en mer strömlinjeformad offentlighet.

Moderniteten är därför inte en enkel berättelse om vägen till mångfald. Här finns tolerans, homogenisering och förtryck tätt sammanvävt. Att berätta så att detta framgår är en moralisk plikt, annars fortsätter historieskrivningen att exkludera de grupper och de aspekter av livet som osynliggjordes i folkhemmet.

De två sista banden av Nordstedts "Sveriges historia" (med Dick Harrison som serieredaktör) behandlar åren 1920-1965 samt 1965-2012 och är försök att uppdatera berättelsen om Sverige. Det är på många sätt imponerande arbeten, där författarna också noterar spänningarna mellan ljus och mörker i bilden av tiden. Å ena sidan blev allt mätbart bättre, å andra sidan fanns där rasbiologin och andra mörka skuggor. Men båda banden har påfallande svårt att placera in kyrkorna i Sveriges moderna historia. De är antingen helt utelämnade (Svenska kyrkan finns inte ens som uppslagsord i det första av banden) eller presenteras separat, som en egen berättelse vid sidan om huvudlinjerna.


LÄS MER: "Religion orsakar inte våldet"

Vi förstår inte Sverige

Detta är problemets kärna: Eftersom vi inte kan integrera religionen i berättelsen om det moderna Sverige, förstår vi inte heller det Sverige vi nu ser omkring oss.

I berättelsen om 1800-talet har åtminstone frikyrkorna en tydlig plats, som folkrörelser som bidrog till demokratiseringen. 1900-talet handlar snarare om hur religionen dör ut genom sekulariseringen. Men stämmer detta? På 1930-talet var 10 procent av svenskarna medlem i någon frikyrklig församling. Viktiga offentliga gestalter som Tage Erlander och Dag Hammarskjöld formades av kristen tro. Och bygget av välfärdsstaten kan, som den danske politikern Erling Olsen konstaterat, ses som en sekulariserad version av Bibelns bud att älska sin nästa.

Dessutom försvann religionen inte. Nyligen presenterades rapporten "Frikyrkokartan ritas om" av Öyvind Tholvsen, som visar att medlemstappet i frikyrkorna avstannat. I storstäderna växer man till och med. Genom migrationen har dessutom en rad nya samfund etablerats.


LÄS MER: Kyrkan gav kvinnan rösträtt tidigt

Svensk konflikt

Mångfalden i dagens Sverige är uppenbar, men samtidigt inte något nytt. Den har funnits där hela 1900-talet men under den homogena ytan. Vi har inte sett det, eftersom religionen inte haft någon plats i berättelsen om det moderna Sverige.

Det nya som sker i dag är att allt fler troende underkänner den moderna idén om religionens privatisering. De förväntar sig att ett demokratiskt samhälle som hyllar mångfald ska ha plats för dem som religiösa, inte trots att de är religiösa. De ska inte behöva dölja sitt andliga liv som vore det något skamligt, utan kunna ta klivet fullt ut ur den religiösa garderoben.

Därmed drar de den moderna konflikten mellan mångfald och homogenitet till sin spets. Frågan blir: hur mycket mångfald tål den svenska offentligheten? Klarar den grupper som tar med sig religionen ut på torget, också sådana som låter den komma till uttryck i klädkoder, hälsningsseder och könsroller? Kan vi ta steget från en homogent sekulär offentlighet, till ett postsekulärt Sverige där mångfalden bejakas fullt ut? En offentlighet där inget perspektiv är fredat från kritik, men där inget heller underkänns i förväg enbart för att det uppfattas provocerande, avvikande eller allt för religiöst.

Den frågan har ännu inte fått sitt svar. Det räcker uppenbarligen inte att vi berättar en ny berättelse om Sverige. Vi måste också skriva den.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.