Till att börja med: Hoten som Ametist Azordegan fått utstå senaste veckan är avskyvärda, alltigenom ovärdiga ett land som kallar sig civiliserat. Med det sagt så har Jan Gradvall lite rätt och mycket fel i artikeln "Kårens svek mot Ametist Azordegan".
Ja, det finns en uppenbar förtroendeklyfta mellan delar av medieetablissemanget och den alternativa debattscen Gradvall beskriver. Men denna debattscen är samtidigt ett nytt etablissemang. I sociala medier har Azordegan fått överväldigande stöd, taggen #kärlekförametist trendade direkt och många av dem som spred den jobbar på landets största redaktioner.
Så vilka svek, nyhetsreportrarna som skrev om Azordegans twittrande? De hörde båda sidor och rapporterade att en av Sveriges Radios främsta profiler kallat landets mest kända tv-journalist för nazist. Allt annat vore tjänstefel. Men okej, cheferna på Sveriges Radio då? Nej, även de gjorde det självklara: tog avstånd från nazitweeten, för att därefter i pressmeddelanden och uttalanden fördöma hoten mot Azordegan.
Det Jan Gradvall påstår stämmer helt enkelt inte. Istället förenklar han ett komplicerat skeende och bidrar därmed till ytterligare splittring, helt i linje med twitters binära skyttegravslogik: Den som är för Janne Josefsson är emot Ametist Azordegan. När en upphöjd SR-profil kallar en av Sveriges främsta journalister nazist – en journalist som två veckor tidigare stått för en av de skarpaste granskningar av 2010-talets nynazism som gjorts i det här landet – då har även den alternativa debattscenen ett trovärdighetsproblem.
Som kvinna med invandrarbakgrund är hoten som Azordegan drabbas av särskilt vidriga. Sannolikt rör de inte bara hennes kropp och hälsa, utan även grundläggande rätt till liv i Sverige. Hon har fått betala ett omänskligt högt pris för en tweet, om det är Jan Gradvall och jag eniga.
Men medan Gradvall pumpade Ebba Grön från 1979 på sin padda finns det ett par frågor han glömde att ställa sig. Vilket pris har Janne Josefsson fått betala för sin journalistik? Hur många dödshot har Josefsson tagit emot, genom åren och bara senaste dagarna? Hur ser vardagen ut för en journalist som under ett halvår är på jakt efter våldsbejakande extremister med, å ena sidan, flera liv på sina samveten och, å andra sidan, en historia av attentat och rena mordförsök? Hur påverkas hotbilden mot honom när han kallas nazist av en företrädare för Sveriges Radio?
Jag vet inte, men jag kan föreställa mig.
Och när jag gör det tänker jag att det även i Göteborg finns en journalist som heter Janne som känner sig sviken av kåren.