Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hur kunde han dö i sån total tystnad?

Ingvar Björkeson översatte både Dante och Homeros.
Foto: Stiftelsen Längmanska kulturfonden
Olof Åkerlund är producent för Sveriges Radios essäprogram OBS i P1.
Foto: Privat

Olof Åkerlund, producent för radioessäerna i OBS i Sveriges Radios P1, var först med att berätta om den store översättaren Ingvar Björkesons död.

Här berättar han om hur det gick till och om behovet av att besjunga kulturens hjältar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. I torsdags kväll i förra veckan fick jag höra att översättaren Ingvar Björkeson gått bort. Den kanske mest självklara medlemmen av vårt pantheon med dolda gudar; han som gett oss Homeros, Vergilius, Ovidius, Dante och mycket mer. Spåren ledde till en uppgift på Wikipedia som hänvisade till en minneslundplats i Råcksta. Dödsdagen som angavs var den 23 april, passande nog Världsbokens dag. Men mediearkiv och sökmotorer visade inga minnesord, inga kulturartiklar, en eventuell dödsannons dök inte heller upp i sökningarna.

Båda alternativ tycktes lika orimliga: Om han verkligen var död, kunde det rimligen inte varit så tyst. Om han levde under hemlig identitet, så skulle den enda andra Ingvar Björkeson i folkbokföringsregistret vara avliden och född samma år som översättaren.

I en tid då till och med de mest allvarstyngda författare tycks ha en sociala medier-strategi, så verkade Björkeson i det tysta.

Samtidigt så visste alla som visste något om Ingvar Björkeson en sak: Han var skygg. Eller ska man kanske säga privat? I en tid då till och med de mest allvarstyngda författare tycks ha en sociala medier-strategi, så verkade Björkeson i det tysta. 

Jag bor nära radiohuset, så jag smet in på kvällen och spelade in en krönika för säkerhets skull. I Sveriges Radios rika arkiv hittade jag också en av de mycket få intervjuer Björkeson gett. 

Det jag redan då visste bekräftades dagen efter: Det här var inget som brådskade för en riktig nyhetsjournalist. Att en betydelsefull översättare varit död i ett halvår engagerade främst mig. Återstod bara att bekräfta saken med säkerhet.

En nyhetsjournalist hade förstås satt sig i telefonkö hos Skatteverket och letat efter anhöriga, men jag hade ju mina essäer att tänka på. Det blev några mejl och vidare några samtal under fredagskvällen. Jag ställde ihärdiga frågor till vänliga människor som samarbetat med honom eller kunde tänkas ha haft kontakt. Till alla utom mina ursprungskällor var det jag som kom med sorgebudet.

Det var Björkeson som själv valt denna avskildhet. Men hur ska man sammanfatta den gärning han valde att ställa framför sin person? Det går till att börja med inte att komma förbi den mängd arbete han utförde. Hans iver att göra vår kultur delaktig i det större samtalet, som alltid i hög grad sträcker sig bakåt, gjorde att han gav sig själv ett uppdrag som under en normal generation fördelas på en stor skara individer. Vissa ägnar ett liv åt att försöka tolka en av det tjugotal megaklassiker han översatt från främst grekiska, latin och italienska. 

”Iliaden”.
Foto: -
Homeros.
Foto: Wikimedia commons

Även om jag tror att det är en ganska liten grupp som känner annat än beundran och tacksamhet för hans gärning i vid mening, finns förstås många åsikter om de enskilda verken. Många hävdar bestämt att de föredrar Erland Lagerlöfs Homerostolkning från förra sekelskiftets början framför Björkesons. Det är en åsikt jag förstår, men den behöver nyanseras. Det finns en tanke att det ska låta lite ”gammalt” om antika författare, men inte ens 1600-talsvenska skulle ge en mer korrekt Homeros, varje översättare översätter till sin tid. Och även om man bortsett från det tror att Lagerlöf alltid skulle vara bättre än Björkeson så tror man i min mening fel. Ett exempel kan duga.

”Iliaden” inleds med:

μῆνιν ἄειδε θεὰ Πηληϊάδεω Ἀχιλῆος 

Ord för ord:

vreden sjung gudinna pelidens Achilleus 

Den grekiska grammatiken framträder i ändelserna och klargör att sångaren uppmanar musan att sjunga om vreden hos Peleus son, Achilleus (ofta stavad Akilles på svenska). Det görs på daktylisk hexameter, med en taktvila som bryter versfoten efter tredje långa stavelsen. När man översätter långa och korta vokalljud till svenska så använder man betonade respektive obetonade stavelser, så man översätter inte bara orden utan även musiken. Grekerna betonar på andra ställen, och med tonhöjning snarare än som vi med eftertryck. Det är alltså i djupaste mening en översättare vi läser på svenska.

Målning av den trojanska hästen av Giovanni Domenico Tiepolo.
Foto: Wikimedia commons

Sångaren åkallar alltså musan för vilken han önskar bli ett instrument. Han säger inte ”nu ska jag sjunga”, utan uppmanar: ”Sjung!” och använder en tilltalsform till gudinnan. Därför kan det verka rimligt att som Lagerlöf inleda med en uppmaning följt av åkallan som många lärt sig utantill:

Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles

Vreden som här sjunker in i radens mitt är ingen vanlig ilska, utan en närmast kosmiskt ansluten vrede där de förödande konsekvenserna är närvarande redan i känslan. Den första Homäros(!)-översättaren Marcus Wallenberg ansåg den behöva två ord: ”förödande harm”.

Så även om grekisk ordföljd är väsensskild från vår egen och inte kan efterliknas i en flytande tolkning så finns det skäl att följa originalet här och placera vreden först. Och motiven är starkare än så. I den episka sångtraditionen utgör inledningen ett särskilt kraftprov. De första raderna fungerar som en sammanfattande ingress och det första ordet anger temat för hela dikten (motsvarande ord i Odysséen är ”mannen”). Ett ord alltså, för att sammanfatta 100 000. 

Björkeson översätter:

Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs

Och fortsätter:

den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!

Modiga hjältars själar i mängd har den störtat till Hades

och lämnat kvar som rov åt allsköns fåglar och hundar

kropparna ovan jord …

Betänk återigen vidden av arbetet.

Jag förstår att de som vuxit upp med Lagerlöf tycker att det saknas viss pampighet, men en klassisk karakteristik av den homeriska stilen anger att den är kvick, enkel och ädel. Jag tycker Björkeson ligger närmare detta här. Det finns många andra exempel, liksom det finns många exempel på motsatsen.

Betänk återigen vidden av arbetet. De korta funderingarna ovan, om den första mycket begripliga raden, bara är några av alla tankar man kan ha om en (1) av över 15 000 rader i ”Iliaden”, över 12 000 i ”Odysséen”, över 14 000 i ”Den gudomliga komedin”, närmare 10 000 i ”Aeneiden” och så vidare och så vidare. Vilken gärning!

Dante med ”Den gudomliga komedin” på en målning i Santa Maria del Fiore i Florens.
Foto: Wikimedia commons

Ett gemensamt tema för alla dessa epos är människans dödlighet. En hjälte är aldrig odödlig, det tar bort den existentiella spänningen (även om utgången är känd för åhörarna) på samma sätt som det skulle ta bort den potentiella meningen, kärleken, ur vårt enda liv. 

Den enda odödlighet att eventuellt räkna med är den antikens greker kallade kleos, äran i att bli besjungen av framtidens människor. Det är detta Achilleus slutligen väljer framför lyckan, och det som den snillrike Odysseus lyckas uppleva som levande på fajakernas ö, samtidigt som han upplöser den för krigaren så påtagliga konflikten mellan kleos och nostos (hemkomst). 

Som det står i Björkesons Propertius-tolkning:

allt är dömt att till sist lyda förgängelsens lag.

[…]

Bara det rykte snillet vann förintar ej sekler

Den stridande Akilles.
Foto: Wikimedia commons

När det gäller Ingvar Björkeson är det svårt att sia om vilka enskilda verk som kommer att förbli besjungna, det är översättarens lott att likt barden förbli en budbärare. Men jag tror att det kommer att vara minst lika uppenbart för framtidens människor som det är för oss nu att Björkeson allena lade en ofantligt stor del av den grund som tänkare, läsare och diktare under en tid kunde ta avstamp i och spjärn emot för att tänka, känna och dikta vidare. Ett svårbeskrivligt men genomgripande inflytande.

När någon varit död en tid finns förstås fördelen att saken registreras hos myndigheter. Men ändå, man behöver en bekräftelse utifrån som en myndighet inte kan ge. Är denna man i detta register verkligen identisk med den person jag förknippar med dessa gärningar? Indicierna slutade aldrig att hopa sig och när ett par personer kunde bekräfta att adressen för den avlidne överensstämde med den för översättaren Björkeson, gav ansvarig utgivare tummen upp till en producent av radioessäer, som inte arbetar med nyhetshändelser, men ansåg det vara sin plikt att bryta denna olidliga tystnad som tycktes växa för varje timme.

Efter att ha talat med många personer så vet jag fortfarande mycket lite om Ingvar Björkeson. En del av mig vill veta allt om detta hemliga liv, en annan finner respekt i att han tycks ha valt avskildheten och lyckats. 

Men jag tycker att det finns en poäng med kleos och en poäng med att betydelsefulla kulturpersoners död förblir nyheter. Hyllningssångerna är ett uttryck för rättvisa, men säger förstås även till oss levande som stretar på att arbetet har betydelse. 

Inga jämförelser i övrigt (förutom viss svaghet i hälen) men när jag nu närmar mig slutet på min hyllning kan jag inte låta bli att tänka på Achilleus i ”Iliadens” nionde sång, som till ljudet av sin klingande lyra sjunger om forna hjältedåd ”för att skingra sorgen i hjärtat”, en spegling alltså av den sång om hans vrede vi samtidigt lyssnar till. Jag hoppas att många likt hans käre vän Patroklos rastlöst väntar på att ta vid. 


Av Olof Åkerlund

Olof Åkerlund är producent för Sveriges Radios essäprogram OBS i P1.