Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hur kunde Amnestys klavertramp ske?

Aleksej Navalnyj uppdaterar från sjuksängen efter förgiftningen.
Foto: INSTAGRAM
Ulrika Knutson, journalist och författare, som bland annat skrivit ”Den besvärliga Elin Wägner”.
Foto: SÖREN HÅKAN LIND / HISTORISKA MEDIA
Stig Fredrikson, författare och journalist.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Hur ska de som arbetar på Amnestys kontor i Moskva nu kunna kräva frihet för Aleksej Navalnyj?
Ulrika Knutson och Stig Fredrikson kräver att svenska Amnesty och ledningen i London förklarar sig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Nyheten att Amnesty International inte längre betraktar Aleksej Navalnyj som samvetsfånge spreds som en löpeld. Det är klassisk medielogik. Navalnyj är världens nu mest kända politiska fånge, och Amnesty är världens mest berömda sammanslutning för kampen för mänskliga rättigheter. Amnestys symbol, ett ljus bakom taggtråd, betyder någonting. En organisation med Amnestys tyngd har inte råd att slarva bort sin goodwill.

Hur förklarar Amnesty International den skandalösa hanteringen av fallet Aleksej Navalnyj?

Amnesty fick tidigt upp ögonen för den ryske opponenten som politisk fånge. Den 17 januari i år fick han status som ”samvetsfånge”, vilket betydde mycket för hans sak. Men Kremlkontrollerade kanaler reagerade snabbt, och pekade på 15 år gamla uttalanden av Navalnyj, som avslöjar honom som främlingsfientlig nationalist. Uttalanden som var väl kända sedan länge. Men Kremlvänliga debattörer tog åt sig äran av att ha ”tipsat” Amnesty, och förmått dem att ändra åsikt. Amnesty drog tillbaka Navalnyjs status som samvetsfånge, vilket blev en världsnyhet. Att han fortfarande står på bevakningslistan över politiska fångar betyder i sammanhanget mindre. 

Vad världen nu minns är att han inte var värdig Amnestys högsta status. Navalnyj är för övrigt inte den första samvetsfånge som förlorat sin status. Nelson Mandela förespråkade våld i vissa fall, vilket diskvalificerade honom som samvetsfånge. Kriterierna är stränga. 

Poängen nu är att när Aleksej Navalnyj fråntogs benämningen samvetsfånge blev förlusten dubbel.

Amnestys fadäs blev en stor seger för den ryska statliga propagandamaskinen, en samordnad kampanj, där inte minst tv-kanalen RT och ökända kolumnister deltog. Dessutom har alla de som kämpar för yttrandefrihet och förändringar i Ryssland lidit stor skada. 

Amnestys klavertramp är extra farligt i en tid av desinformation, konspirationer och förakt för fakta.

Hur ska de som arbetar på Amnestys kontor i Moskva nu kunna kräva frihet för Navalnyj och dömda demonstranter? Kremls propagandamedier kan ju peka på att just Amnestys ledning har ifrågasatt honom! Troligen kommer den lyckade kampanjen mot Navalnyj också att inspirera Kremls propagandamaskin till att svärta ned andra ledare inom oppositionen.

Hur kunde det ske? På sin hemsida talar Amnesty med stolthet om hur man sedan sextiotalet utreder på plats, dokumenterar och avslöjar när mänskliga rättigheter kränks. Amnesty sätter en ära i att deras utredningar inte går på hörsägen, utan är korrekta och oberoende. Nu framstår det precis tvärtom. I bästa fall har Amnesty bara varit för snabba och slarviga. I värsta fall har man tummat på sitt oberoende.

Amnestys trovärdighet skakas ytterligare av att två ryska ”busringare” till sin Youtube-kanal lyckades få tre av Amnestys högsta chefer att säga att ”vi är medvetna om att det som hänt har orsakat mycket skada”. De två ryssarna kallar sig Vovan och Lexus och är ökända i Ryssland för sina uppringningar till både oppositionella och diverse kändisar. Den här gången uppträdde de som Navalnyjs stabschef Leonid Volkov. De fick en av Amnestycheferna att säga att ”det var inte meningen att det här skulle hända” och att ”vi har nog gjort mer skada än nytta den här gången”. 

Sådana provokationer är förstås svåra att värja sig mot, men borde man inte i sakfrågan ha kunnat utgå från att Amnesty International i sina led har experter som kan göra korrekta politiska, juridiska och kulturella bedömningar? Man klarade det inte i fallet Navalnyj, där fakta ändå var kända.

Amnestys klavertramp är extra farligt i en tid av desinformation, konspirationer och förakt för fakta. Då är det viktigare än någonsin att Amnesty upprätthåller respekten för fakta och förtroendet för mänskliga rättigheter. Amnesty borde representera de många människornas tillit och engagemang. Nu väntar vi på ett tydligt svar både från Svenska Amnesty och från ledningen i London. Hur ska det skadade förtroendet för Amnesty  repareras?


Ulrika Knutson, journalist och författare, tidigare ordförande Publicistklubben

Stig Fredrikson, journalist och författare, tidigare ordförande Publicistklubben

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=79573&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.