Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hur gör man för att bli älskad?

Jonas Gardell. Foto: STELLAN HERNER / NORSTEDTS
"Till minne av en villkorslös kärlek".

I Jonas Gardells nya roman står författarens mamma i centrum.

Ulrika Milles läser ett vackert och intensivt porträtt om kärlek.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det går en mor genom höstens bokutgivning. Hon är sörjande, som i Alexandra Pascalidous  reportage ”Mammorna” , där mammor som mist sina barn i dödsskjutningar talar, eller som mödrarna i Burcu Sahins diktsamling ”Broderier” , med den besvärjande raden ”Inga mödrar gråter här längre”.

Hon är försvunnen in i psykosens eller demensens glömska, sörjd av sina söner. Hon sitter på Lugnets rättspsykiatriska i Tomas Bannerheds roman med samma namn, och hon bor sista tiden i sitt liv i lägenhet 51 och heter Ingegärd Gardell i Jonas Gardells nya roman ”Till minne av en villkorslös kärlek”.

Närhelst jag känner mig lite vilsen tar jag mig gärna en Gardell. ”Fru Björks öden och äventyr” blir det oftast. För vadå? Det Gardellska flytet kanske, säkerheten i tonfallet och den pålitliga ledsagningen av läsaren in i berättelsen som i en okänd park. Intrigerna är som skillingtryck om ensamma själar som till slut hittar hem, övervinner hinder och smärtor men aldrig glömmer dem.

 

LÄS MER – Jonas Gardell: En av pojkarna ska klara sig och en ska gå under

Familjen Gardell 

Det går att påstå att Jonas Gardell ständigt återvinner samma urberättelse om hur den svagaste reser sig och finner mening, de betrampade bli de främsta och de som gjort illa får åtminstone dåligt samvete.

Nya boken uppges vara en släktkrönika ”om den bortglömde författaren Jonas Gardell och hans familj” och som vanligt är vi i begynnelsen i Enebyberg.

Där bor familjen: fyra syskon med en orolig mamma och en pappa som snart ska försvinna och lämna skam och eviga frågor efter sig. Kvar blir skolan full av mobbare med runda brännbollsträn, en värld full av mysterier och en mamma som snart glider i väg som ett stort skepp i dimma.

Men innan berättelsen tar sin början laddar Gardell med ett intro som osäkrar historien: berättaren som har ordet tycker att namnet Jonas Gardell orättvist fallit bort ur det sena 1900-talets litteratur- och nöjeshistoria. Nu avslöjar jag en viktig sak om denna roman i vår spoiler-känsliga tid: den inleds med huvudpersonens död. Jonas Gardell finns inte med i hela historien om hur en dotter och mor växer ur sitt liv och sin familj.

Tidens ofrihet

Greppet känns onödigt, nästan kokett, men har kanske skapat frihet för Gardell att bättre kunna se sin mamma – som romangestalt – genom att kunna växla till ett universum där han inte finns med så länge. Denna lek med illusioner och sanning i den skönlitterära överenskommelsen är inte ny i hans författarskap, som ofta ser genomskinligare ut än det är.

Redan i den såriga skildringen av de två systrarna Rut och Rakel i ”Vill gå hem” (1988) bryter ”Författarens anmärkningar” in. ”Fast du skulle å andra sidan aldrig hålla med om att du är påhittad. Skulle du?”

De nervösa sårade systrarna flyter ihop med Ingegärd, frikyrkodottern som föds i mitten av 1920-talet och alltid beter sig friare än tiden anser att hon bör få, som söker gemenskap men blir grymt övergiven, och har ett särskilt förbund med sonen vars förlossning nästan dödade henne. Att hon ändå överlevde för att han behövde hennes kärlek ger honom skuld men också en gloria av utvaldhet. Så blir de beroende av varandra som i en folkhems-pietà. Morsgrisen kanske måste dö för att befria henne?

 

LÄS MER – Jonas Gardell: Hur kan vi svika dem som drabbats av det allra värsta?

Släkt i Örebro

Släktkrönikan ger mycket att försjunka i: frikyrkoarvets människokärlek och förakt för svaghet, ordningen i skostaden Örebro och den havererade akademiska forskning, om adopterade barn, som Ingegärd hindras fullfölja men som i efterhand ska visa sig vara så framsynt.

Lite för pratigt är det ibland, och alla gamla barndomsscener avverkas nästan pliktskyldigt innan de nya sluten kommer, både den förfärliga verkligheten och den himmelska fantasin. Men mest  – och bäst – är det ett vackert, intensivt porträtt av en mor som hela livet kämpar med den Gardellska frågan: hur gör man för att bli älskad? Och hur gör man när man inte gjorde rätt?

 

Läs ett utdrag ur "Till minne av en villkorslös kärlek". 

 

 

ROMAN

JONAS GARDELL

Till minne av en villkorslös kärlek

Norstedts, 551 s.

 

 

Av Ulrika Milles

Jonas Gardell är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras "Till minne av en villkorslös kärlek" av Ulrika Milles, litteraturkritiker för SVT:s Kulturnyheterna.