Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hunden är kvinnans klimakterie-sladdis

HUNDKVINNOR. Eva Bodfäldt och Åsa Nilsonne med Zaak (labrador retriever), Nemi och Zelda (kinesiska nakenhundar).

Foto: Gunilla Brodrej

Balto (lapsk vallhund) och Gunilla.

Blod och klöv.

Foto: Gunilla Brodrej

Linda Atmer och blandrastiken Affra.

Foto: Gunilla Brodrej

Lena Edvardsson, viltspårlärare, med Merlin (jaktlabrador).

Foto: Gunilla Brodrej

Det stora hundintresset bland såväl äldre som yngre kvinnor är unikt för Sverige.

Gunilla Brodrej spårade upp mattarna som kopplar upp sig mot nya världar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag droppar blod på marken och går två steg genom blåbärsriset. Hjortklöven är fäst med ett snöre runt handleden och släpar efter på marken. Mera blod, sedan två steg till. I slutet av spåret hänger jag upp klöven vid en liten gran. Hunden skäller förväntansfullt där han är bunden vid ett träd.

Nu ska blodet sjunka ner någon timme, sedan ska vi "ta spåret". Det här, har jag lärt mig, är ett av de bästa sätten att berika hunden. Han får utlopp för sitt viltintresse och sin förmåga att nosa koncentrerat. Och jag är en god matte utan att någon kommer till skada. Åtminstone inte när jag är närvarande. Efteråt kommer han att rulla ihop sig som kringla och sova flera timmar.

Vitsen med att träna hundar på det här sättet är de ska lära sig att spåra upp skadat vilt vid jakt. Men anledningen till att jag går här i skogen med ett avhugget djurben och droppar nötblod från Hemköp är att hunden och i förlängningen jag, mår bra av det.

 

Balto. Foto: Gunilla Brodrej

Oavsett om jag går på kurs i viltspår, eller lydnad eller rallylydnad möter jag dem. Personalen på veterinärkliniken, hundtrimmet, hunddagiset och i djuraffären. Det är slående. Överallt kvinnor.

Egentligen är det konstigt att kvinnor i min ålder skaffar hund. Vi borde resa, gå på teater, njuta av alla håltimmar som uppstår när barnen äntligen klarar sig själva. I stället binder vi upp våra liv vid en ny uppmärksamhetskrävande varelse. På håll ser det ut som en kvinnofälla.

Eva Bodfäldt är en av Sveriges mest populära och anlitade hundpsykologer och har lärt upp en ny generation hundägare att använda positiv förstärkning i stället för auktoritära kommandon och negativ korrigering. Hon kommer gående i solen på Drottninggatan i Stockholm tillsammans med sin sambo, psykiatrikern och författaren Åsa Nilsonne, och tre lydiga hundar. Hundintresset har fört dem samman. Båda tävlar. Vi går allihop, kvinnor och hundar, in på ett italienskt fik.

 

– Jag blev överraskad över att upptäcka att det finns en tradition av att göra sig lustig över äldre kvinnor med små hundar, säger Åsa Nilsonne, som har skrivit en bok om en av sina kinesiska nakenhundar ("Zelda och meningen med att ha hund").

– På nätet förekommer nedsättande kommentarer om att gamla tanter har sex med sina hundar, som någon slags uppgraderad hårig dildo. Sådant hör man inte om den 65-åriga godsherren som går på promenad med sin vorsteh-tik, säger Nilsonne.

Eva Bodfäldt har nyligen varit och föreläst på IF Skadeförsäkrings hunddag.

– Det var ett stort rum fullt med enbart kvinnor. Tidstypiskt, säger hon.

 

Någonting har hänt. Sedan 1970-talet har Svenska brukshundsklubben bytt inriktning från att vara en militärisk, övervägande manlig, organisation som höll på med brukstävlande, spår, sök, apport och skydd, till att omfatta andra hundsporter som lydnadsklass, agility och freestyle. Med de nya grenarna har det kommit in nya kategorier av hundägare och mindre hundar. Männen har försvunnit.

– Jag vet inte vart de har tagit vägen, ut till egna ortsgrupper kanske. Många håller på med jakt, där det är 50/50, säger Bodfäldt. De är inte engagerade i Svenska brukshundsklubben längre, man hittar dem i Svenska spaniel- och retrieverklubben.

De som bär gevären är män. Hundförarna är kvinnor, som Bodfäldt själv. När hon läste igenom listan med jaktlag för hösten stod noterat: "18 kvinnor (mycket duktiga)".

– Den typen av kommentarer är det ingen som lägger till när det gäller män, säger hon.

 

Linda Atmer med Affra. Foto: Gunilla Brodrej

Samtidigt som brukshundsklubbarna successivt har fyllts av kvinnor har en ny och mjukare metod vuxit fram. Det är vanskligt att generalisera om orsaken, för många av hundauktoriteterna som har introducerat de nya tankarna är män som Per Jensen och Anders Hallgren. Till och med den populäre schäferhussen Fredrik Steen i TV4 har slappnat av och förändrat sina råd efter tidens trend. Men praktikerna och utövarna jag möter är kvinnor.

Kan man överhuvudtaget tala om ett kvinnligt handhavande? Åsa Nilsonne tänker att många kvinnor tycker om att engagera sig känslomässigt i sina hundar. Därmed blir träningsmetoder som bygger på glädje eller intresse särskilt attraktiva.

Länge utgick hund-etologin från vargens rang- och dominanshierarkier, en kunskap som i hög grad baserades på mäns forskning. De trender som tillämpades i hundarnas fostran utgick från djur i fångenskap. Det där har svängt. Nu finns forskning på att hundar kan känna empati. Gullandet och den goda relationen har uppvärderats, men fördomarna hänger kvar.

 

– Om man som jag jobbar med freestyle [konster och trick till musik] kan man inte tvinga hunden att göra något, utan man måste hitta ett samarbete. Det gäller att lista ut hur man ska få hunden att tycka att det är roligt att vilja springa runt i en cirkel och stoppa in huvudet mitt i en blomma som man har klippt ut, säger Nilsonne och smeker en av sina hundar över ryggen.

Men varför håller så många kvinnor på med hundar?

– Därför att det är roligt, säger de båda.

Jag har börjat leka igen. Samtidigt är jag lite rädd att bli betraktad som fnoskig om jag pratar hund, så jag ransonerar. Det problemet har inte människor som talar om andra naturrelaterade fritidsintressen som segling eller löpning. Att vara vän med en hund verkar lite suspekt.

 

Viltspår är en aktivitet på stark frammarsch. Kursledaren Lena Edvardsson sitter vid ett bord i kanten av naturreservatet i Vårsta, Grödinge. De kvinnliga funktionärerna har dagen till ära ställt fram termosar och cupcakes med blåvit topping eftersom det snart ska bli tävling i finskt viltspår. Det är fortfarande "bara på låtsas".

@brodrej Förberett för dagens aktivitet. #viltspår #berikning #människansbästavän Foto: Gunilla Brodrej

– Att vara hundförare på ett jaktprov kan vara ganska grisigt. Skytten (i nio fall av tio en man) har ett glassjobb. Vårt jobb är att hitta det skadade viltet och avsluta jobbet. Jag grät första gången jag måste skjuta en rapphöna. Sedan vänjer man sig, säger Lena Edvardsson.

Det här med att så många kvinnor håller på med hund och häst är något som är unikt för Sverige. Kvinnor skaffar sig egentid när de går på kurs med hunden. Edvardsson har lagt märke till att många kvinnor i 50-55-åldern ser på sina hundar ungefär som på en ny kull med barn. De har skämt bort dem och gett dem lite för fria tyglar och går olika kurser för att få ordning på det.

– Vi förmänskligar gärna hundarna och lägger in egna värderingar, säger hon. Typ "Sigrid tycker inte om att åka bil" eller "Hon är lite låg". Jag tycker däremot oftast att "Sigrid" ser jätteglad ut, säger Edvardsson.

 

Hunden är som klimakteriekvinnans sladdbarn. Men även yngre kvinnor skaffar hund. De små raserna fick ett enormt genomslag med Paris Hiltons väskhund, chihuahuan Tinkerbell (som dog i april, 14 år gammal). Birgitta Ohlsson (FP) var gäst hos Martina Thun i kändistäta "Hundtvodden" på SVT Play. Hennes tjocka mops Winston blev relegerad från ett hunddagis för att han inte orkade promenera så långt. "Han tycker om glass", säger Ohlsson.

Förutom en duktig väninna, Eva Bodfäldts bok "Kontaktkontraktet" och podden "Vår bästa vän" (som från i måndags sänds i P4) har hundpsykologen och biologen Linda Atmer varit min hjälp från valptiden fram till nu. Atmer har lett kurser i tio års tid och kan räkna antalet manliga deltagare, som har anmält sig själva och inte varit medföljande till sina partners, på ena handens fingrar. Män går hellre på kurs hos män. Hon märker också en skillnad i attityd bland kvinnliga deltagare om det är en man eller kvinna som håller kurser.

– När män föreläser blir det lätt religiös stämning.

Medan hundviskaren Cesar Millan svingar sitt trollspö över problemhundar på tv exploderar hundbranschen av kvinnliga småföretag. Många omskolar sig till hundinstruktörer, inte minst utbrända kvinnor som har skaffat hund för att må bättre.

 

Det är paradoxalt eftersom utbrändhet verkar vara ett problem inom det här yrket, liksom inom vårdsektorn. Ett mjukt kvinnoyrke med dåligt betalt. Man tar inte bara hand om hundproblem, utan lika mycket om människoproblem.

– Det gäller att sätta på sig en mental kondom, säger Linda. Att bry sig lite lagom om hunden och allt runtomkring.

Jag åker hem från hennes senaste kurs där jag har lärt mig hur man hanterar en hund som är rädd för klotången.

Familjen sitter vid sina laptops. Hunden kommer mig till mötes, släpper ut tungan, spricker upp i något slags leende och viftar på svansen.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.