Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Humor på heden med ofrivillig komik

Natalie Sundelin och Joakim Gräns.
Foto: Emmalisa Pauly
Jane Eyre på film gestaltad av Mia Wasikowska.
Foto: Planet Photos
Jany Eyre i serieform.

Sara Berg ser en lite för rolig Jane Eyre på Intiman i Malmö.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är inget lätt projekt att ta sig an Charlotte Brontës 1800-talsroman "Jane Eyre", om den föräldralösa Jane som efter att ha vuxit upp oälskad och oönskad, slutligen belönas med både kärlek och välstånd.

Fällorna är framför allt två. Den första rör den komplexa handlingen, där många små detaljer ska få plats. Den andra rör språket, som är högtravande och gammaldags.

I Intimans version försöker man kompromissa. Scenerna hastas igenom i stället för att utvecklas, känslostämningar hinner inte etableras. Bäst är dialogerna mellan en förträffligt glåmig Jane Eyre (Natalie Sundelin) och hennes uppdragsgivare och senare älskare mr Rochester (Joakim Gräns). Där får allvaret finnas kvar och mot slutet, då allt elände trots allt löser sig till det bästa, blir jag berörd på riktigt.

Studentspex

I andra stycken känns det som om man är rädd för det melankoliska, för att publiken inte ska orka med den lågmälda seriositet som "Jane Eyre" till stor del utgörs av. Där man hade kunnat ge sig hän åt svärtan, tar man till humorn som grepp.

Det fungerar inte alls och är dessutom inte konsekvent. Delar av framför allt första akten utmynnar i något som mest hade passat ett studentspex. I andra akten är det i stället främst det ålderdomliga språket som förvandlas till ofrivillig komik. Vill man modernisera berättelsen, hade det varit bättre att arbeta med replikerna, än att ta till onödig buskis.

Korrekta kostymer

Det är synd när så mycket annat är så bra. Den återhållsamma rekvisitan passar framställningen utmärkt, miljöombyten signaleras med subtila medel men är ändå alltid glasklara. Ljudeffekterna används skickligt och målande och kostymerna är tidstypiskt korrekta och välgjorda.

Jag uppskattar även Kajsa Ericsson som jonglerar alla sina olika roller lika skickligt, antingen hon spelar hushållerska, nedtonad missionärssyster eller mr Rochesters trolovade, den koketta Blanche Ingram.

Trots goda ambitioner är det snarast ett sug efter att återigen se någon av alla filmatiseringarna av boken som jag tar med mig när jag går.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

TEATER

JANE EYRE

Efter Charlotte Brontë

Regi Anna Azcárate

Intiman, Malmö

Speltid 2.5 t.