Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Humanistisk forskning är inte naturvetenskap

Rebecka Katz Thor.Foto: Privat
Illustration av Niklas Alriksson, från Bogdan Szybers avhandling ”Fauxthentication”.

Bogdan Szybers underkända avhandling har väckt en debatt om konstnärlig forskning.

Idag svarar Rebecka Katz Thor på Statens konstråd Magnus Bärtås på Konstfack.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Magnus Bärtås och jag är i det väsentliga ense: konstnärlig forskning är en egen kunskapsproduktion och det är ett fält som är under utveckling – på gott och ont. Att den konstnärliga forskningen värnar och bibehåller en öppenhet för form och uttryck är centralt, vilket var min tidigare och huvudsakliga poäng, men att fältet är under utveckling för också med sig den osäkerhet som omgärdar själva forskningens vara. 

Bärtås lyfter fram hur konstnärliga forskningsmetoder kan likna humanistiska, i till exempel arkivstudier, empiri och reflektion, och menar att syfte och resultat är vad som skiljer disciplinerna åt, vilket i förlängningen i så fall är en likhet som all forskning delar. 

För mig är idén om forskningens mimik problematisk, för om det finns en rangordning där naturvetenskaplig forskning utgör en grund som humaniora härmar, och om konstnärlig forskning är ytterligare ett steg i detta, så måste vi verkligen fråga oss vad konsekvenserna av detta blir. Det främjar en tanke om likriktning och jämförbarhet. Bibliometri, där man räknar antal publicerade artiklar och deras påverkan (hur man nu mäter det?) är ett exempel på en sådan oönskad konsekvens. Jag hoppas att den konstnärliga forskningen aldrig underordnas liknande krav. 

Vad jag argumenterar för är att konsten måste ses som en kunskapskälla i sig.

Jag menar att det är själva idén om kunskapens form och uttryck som särskiljer den konstnärliga forskningen från den humanistiska eller naturvetenskapliga. Kunskap som begrepp är nära kopplat till normer om vilket lärande som värderas och vad som räknas som en kunskapsproduktion.

Jag har inte hävdat att forskartjänster för konstnärer står för ”en begränsad syn på vad kunskap och vetande är” – formuleringen syftar på de förväntningar som kommer med en större formalisering av forskningen. Vad jag argumenterar för är att konsten måste ses som en kunskapskälla i sig, utan till exempel teoretiska tillägg som rättfärdigar det som ”forskning”. Annars blir forskningens bedömning för avhängig både allmänt tyckande och formella krav. Detta kan kanske vara fallet med Bogdan Szybers betygsnämnd: de tyckte inte att avhandlingen höll måttet och de lutade sig mot de formella krav de hade att förhålla sig till för att finna sina argument. En konstnär kan vara en precis lika stor byråkrat som vem som helst annars. 

Vilken förväntning som finns kring den kunskap som produceras inom konstnärlig forskning är också en fråga som Stockholms konstnärliga högskola bör reflektera kring, eftersom de fortsatt står bakom Szybers avhandling. Ibland talar man i dag om ”kunskapande” för att lyfta fram den aktiva handling som produktionen av kunskap är och trots min motvilja mot ordet i sig, så tror jag att det kan bidra med en nyans i frågor om hur forskningsdiscipliner skiljer sig åt, och även i relation till metod, syfte och resultat. Hur görandet görs och vad som kommer ur detta, så att säga. 

Hur odisputerade konstnärer ska kunna hävda sig i konkurrensen om de få tjänster som finns är en befogad och reell oro för många utövare. Hur ska deras kunskap mätas? Hur redovisas deras resultat (vad detta än må vara)? En stor del av samtidskonsten må vara utbildningskonst, på samma sätt som mycket konst har en stark forskningskomponent – oavsett var den produceras och bedrivs. Frågan är vad som händer när dessa praktiker institutionaliseras inom rådande kunskapsnormer. 

Rebecka Katz Thor är fil dr i estetik och redaktör för fördjupning och reflektion på Statens Konstråd. Hennes senaste bok är avhandlingen ”Beyond the Witness”