Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Houllebecqs romantiska pornografi är en tröst

Michel Houellebecqs senaste bok är ”Serotonin”. Foto: THIBAULT CAMUS / AP
Helena Granström Foto: OLLE SPORRONG

Går vägen till närhet via kroppen eller själen? Helena Granström slukar Michel Houellebecqs romaner och känner igen sig i författarens syn på ömhet och erotik. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉ | EROTIK. Att den enda vägen till verklig närhet mellan två människor går via själen är något som jag alltid har varit övertygad om. Det vill säga, jag var övertygad om det, ända till dess att jag träffade Ivan – låt oss kalla honom Ivan, och låt oss säga att han var båtbyggare, för det var i princip det han var. I alla fall: Jag träffade Ivan, och ändrade uppfattning.

Vi träffades ute, på en servering alldeles nära den plats där jag först sett honom stå och snickra på sin båt, pensla den med tjära, vad nu båtbyggare sysslar med. Han drack öl, flera i rad, jag drack ett glas vin, och jag kan verkligen inte påstå att vi hade särskilt mycket att prata om, men hur det var så slutade det med att jag följde med honom hem.

Och, det var alltså i och med detta som jag upptäckte något fantastiskt, något som dittills hade varit fördolt för mig, trots att jag vid den här tidpunkten knappast längre kunde sägas vara särskilt ung: Nämligen att det fanns en annan väg, och att den gick via kroppen.

Morgonen därpå var en märklig upplevelse, helt präglad av min nya upptäckt, men inte på ett alltigenom oproblematiskt sätt, för trots den nyvunna känsla av ömsesidig förtrolighet som våra kroppar byggt upp under natten hade vi fortfarande nästan ingenting att säga till varandra. Han drack sitt kaffe, teg och vände på några bultar som han hade liggande på bordet; känslan när vi tog avsked var en av ömsinthet och kärlek, men på något sätt oförlöst. 

Sommar med Houellebecq

Jag tillbringar denna sommar med att hängivet, närmast maniskt, läsa den franske författaren Michel Houellebecq, faktiskt vartenda ord av honom som återgivits på svenska, liksom den norska översättningen av hans på svenska ännu inte utkomna roman ”Serotonin”.

Kanske beror det på att jag behöver tröst: av något skäl har jag alltid känt mig nära besläktad med denne förfallne, ensamme, djupt romantiske pornograf, och det är just i denna känsla av släktskap som trösten bor. Och båtbyggaren Ivan, det är som att minnet av honom öppnar ännu en ingång till Houellebecqs kosmos, faktum är att det är först genom det som jag kanske kan träda in i detta kosmos på allvar, för finns inte allt det jag tyckte mig ha upptäckt, precis allting, redan där?

Som i ”Elementarpartiklarna”: ”Ett av de mest förvånansvärda kännetecknen hos den kroppsliga kärleken är ju den där känslan av intimitet som följer med den, så snart det finns ett uns av ömsesidig sympati med i bilden.”

Kärlek utan kroppslig beröring, vad är det för en kärlek?

Till skillnad från orden som, får vi veta i ”Refug”, ”präglas av sitt krigiska ursprung”, ”bryter ned, skiljer oss åt.” En insikt som ekar i ”Serotonin”: ”Det är av ondo att älskande talar samma språk, det är inte bra att de verkligen kan förstå varandra, att de kan utbyta meningar med ord, för ord är inte till för att skapa kärlek, utan för att så split och hat.” Som grundval för ”en villkorslös och långvarig kärlek” är en typ av kärleksfull, bara till hälften språklig kommunikation att föredra; formlöst pladder av den typ man riktar till sin hund.

Min närhet till Ivan var inte alls oförlöst, skulle Houellebecq säga, den var i själva verket motsatsen till oförlöst: den var obefläckad, den var ideal.

Sex och kärlek

Några månader innan jag mötte Ivan umgicks jag ganska intensivt med en annan man, vi skulle kunna kalla honom Jack, men kanske måste vi inte kalla honom något alls, för efter bara ett kort tag försvann han ur mitt liv lika hastigt som han hade äntrat det, försvann faktiskt fullständigt, och lämnade efter sig enbart det överväldigande tomrummet efter den intensiva närvaro som jag hade upplevt i hans sällskap. 

Det skedde utan att vi någonsin hade vidrört varandra, faktum är att vi knappt hade kramats, hade vi någonsin ens skakat hand? Det enda vi hade gjort var att prata, vi hade pratat i timmar, och den känsla av närhet och samhörighet – ja, det var svårt att tänka på det som som någonting annat än kärlek – som jag upplevde under dessa samtal liknade ingenting jag tidigare känt.

Eller gjorde den det?

”Innerst inne”, anförtror oss protagonisten i ”Refug”, ”tyckte jag att det var självklart att varje tankeutbyte med någon som inte känner ens kropp […] är en falsk och i grunden omöjlig sysselsättning eftersom vi är kroppar, vi är i första hand och nästan enbart kroppar.”

Kärlek utan kroppslig beröring, vad är det för en kärlek? Det enkla svaret: En kärlek för den älskande som inte vill kännas vid sin egen kroppslighet.

Med jaget i ”Serotonin”: ”Någon skulle kanske anklaga mig för att fästa för stor vikt vid sex; jag tror inte det. Även om jag är klar över att andra glädjeämnen efterhand ersätter det under ett normalt livsförlopp, så är könsakten den enda stund då man engagerar sina organ på ett personligt och direkt sätt.”

Därför är sex, resonerar berättaren, ”en förutsättning för att sammansmältningen i kärlek ska komma till stånd, ingenting kan ske utan det och allt det andra utgår från det.”

Att den stora kärleken i ”Elementarpartiklarna” gör sin entré i huvudkaraktärens liv genom en anonym avsugning – han får inte ens se hennes ansikte innan hon tar hans kön i sin mun – framstår som en högst medveten poäng.

Ohjälplig isolation

Men, vad Houellebecq argumenterar för är ändå inte att låta kroppen ersätta intellektet – även om jag måste tillstå att mitt umgänge med Ivan tenderade i den riktningen – utan snarare att låta intellektet befruktas av kroppen. När de ord som utväxlas mellan två älskande ”dämpas och liksom helgas av smekningar”, står det att läsa i ”Refug”, ”kan de få en annan, mindre dramatisk men djupare innebörd.”

En återbesjälning av kroppen? Mer än så: ett heliggörande av kroppen, för den njutning som en kropp är förmögen att skänka en annan är hos Houellebecq ingenting annat än en mänskligt utdelad nåd. Den fysiska kärlekens glädje är ”den första glädjen – obestridlig, fulländad”.

När den kroppsliga intimiteten med en annan människa inte har svarat mot en själslig, har jag upplevt den som ingenting

Och vad jag nu inser är att min egen hållning under större delen av mitt liv faktiskt har varit den exakt motsatta: Fysisk närhet, har jag tänkt, utgör i sig inte någon verklig närhet. När den kroppsliga intimiteten med en annan människa inte har svarat mot en själslig, har jag upplevt den som ingenting – nej, som värre än ingenting, för i stället för att lindra min ensamhet har den gjort motsatsen. Och den där känslan av ohjälplig isolation är, står det plötsligt klart för mig, en direkt konsekvens av min mekaniserade, distanserade syn på min kropp, för om kroppslig beröring inte har förmågan att beröra mig på riktigt, vad ska då kunna göra det?

Om vi ska tro Houellebecq är konsekvenserna ännu mer förödande än så: för anhängare av den rena materialismen uttöms, konstaterar berättaren i ”Elementarpartiklarna”, de sexuella njutningsmöjligheterna rätt snabbt; att individer därefter vänder sig till ”grymhetens långt vidare njutningsmöjligheter” är inte alls förvånande. En slutsats som ges ett ännu tydligare uttryck i ”Plattform”: ”När det inte finns någon möjlighet till identifikation med den andre är lidandet den enda variant som står till buds.”

Med detta i åtanke är det svårt att inte instämma med Houellebecq, som han talar genom berättaren i ”Refug”: ”Motsättningen mellan erotik och ömhet framstår med all önskvärd tydlighet som ett av vår tids mest motbjudande påhitt.”

 

LÄS MER:

Helena Granström: Surrogatmödraskap förnekar existensens villkor 

 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen ”Standardmodellen”.