Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hos Guillou botar män anorexi med lite snack

Jan Guillou. Foto: ANNA-LENA AHLSTRÖM / PIRATFÖRLAGET
Foto: PIRATFÖRLAGET
Sven Olov Karlsson. Foto: YLWA YNGVESSON

Att svinga mot fiender kan vara en ack så viktig motor i ett författarskap som Jan Guillous.

Sven Olov Karlsson ser en stridslysten roman där allt är allas fel utom hjältens.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jan Guillous romansvit ”Det stora århundradet” avhandlar i ”Den andra dödssynden” 1980-talet. Här i Expressen bör väl nämnas att romanen ett otal gånger tar både heder och ära av just Expressen. När inte skandaltidningen är nyttig idiot åt genomruttna Säpos jakt på icke existerande palestinska terrorister eller åt Palmeutredningens konspiratoriska kurdspår, så drevar den blint mot huvudpersonerna.

Jag har som recensent inga synpunkter på det. Inte heller på att en författare decennium in och decennium ut nöter om sina fiender, det går att se som litterär kärnverksamhet. Så mixar Guillou verkligt och fiktivt om allt dumt och nedrigt begånget inom hans favorithärader, till en pyttipanna av tidsdokument, inrikes och utrikes, politik, ekonomi, brott och straff.

Och bland champagner och aktiekurser, titta, örlogskapten Carl Hamilton!

Andra, ja närapå alla, får också rejäla slängar: övriga massmedier (utom ”avslöjarprogrammet Reporter-Magasinet”, som görs av Guillous roman-alter ego Erik Ponti), högern, bankerna, regeringarna, polisen, den inavlade överklassen på Handels. Inklusive såssarna, vänstern, feministerna, var och en som villigt gick på bluffar och masshysterier; som dogmen att marknaden alltid vet bäst eller att var och varannan tonårsflicka plötsligt skulle vara smockfulla av hermetiskt bortträngda minnen av incest.

Upptaktens löften om action – skottskador i Palestina, jakten på en gäckande bankrånarliga – läggs tidigt undan och återkommer, i lamaste laget, först när intrigtrådarna knyts ihop i slutet.

De egentliga pengarna stjäls ändå av marknaden. Miljarderna som trollades fram, växte till en bubbla, de girigas. Egentligen var allt idiotiskt, genomruttet. Utom romanens galleri av protagonister, såsom Ponti och släktträdet Lauritzen. Durkdrivet hedervärda och hyperintelligenta, obesvärat överpresterande och alltid steget före. Och vinerna var ju fantastiska! Och bland champagner och aktiekurser, titta, örlogskapten Carl Hamilton!

Detta är allmän kunskap i genrelitteraturen, men han tillämpar den ovanligt konsekvent.

Guillous svartvita, knappt ens skissade karaktärer förklarar delvis både hans framgång och produktivitet. Tryggheten i att direkt få veta vilka som är usla och onda, att hjältarna är bäst och garanterat vinner, lockar läsare. Detta är allmän kunskap i genrelitteraturen, men han tillämpar den ovanligt konsekvent. Allt blir så geschwint: åsiktsskillnader, agg eller bekymmer som för oss vanliga skulle förpesta evigheter förintar hans figurer på sekunder i affärsmässiga ordväxlingar. 

Till och med en dotters anorexi kureras med ett litet snack, man to man.

Och är karaktärerna från början fulländade är en god del av en författares vanliga arbete, det med deras utveckling, bortrationaliserat. Krutet kan läggas på annat. Som på att begripliggöra juridiska och finansiella snårigheter. Om hur spekulation, avregleringar och privatiseringar blev bensin på brasan till den stora finanskraschen. Läsarna köper ännu ett sobert Guillouäventyr. Men får en folkbildande lektion om hur Sverige togs av både heder och ära och närapå varenda sekin.

ROMAN

JAN GUILLOU

Den andra dödssynden

Piratförlaget, 444 s.

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Brandvakten”.

Martina Montelius och Jan Guillou om Arnault-domen och metoo i