Hon tar i från tårna i sin tegelstensroman

RECENSION | ROMAN. ”Det finns ett system i galenskapen, Sebastian, det är bara det jag säger.” Hjärnforskaren Jennifer Travis må vara mest icke-människa – är hon en robot? – av gestalterna i Amanda Svenssons nya roman, men i sin närmast PO Enquistska strävan att se samband, att få saker att hänga ihop, är hon djupt mänsklig. Vi kanske bländas av dess storslagenhet, men systemet finns där, menar Travis. Och hon ska knäcka koden, lägga pusslet. Det brinner i hennes skalle.

Det är hon inte ensam om. Lika intensiv är den inre kampen för att förstå livet och tillvaron hos romanens tre huvudpersoner, trillingarna Matilda, Clara och Sebastian. Spridda för vinden, över världen, som de är efter att familjen gått sönder i spåren av en tragedi, försöker de ömsom nå och ömsom gömma sig för varandra. 

Imposant romanbygge

När deras mor börjar läcka en familjehemlighet, jämngammal med trillingarna, blir förvirringen och därmed viljan att förstå hur saker hänger ihop än större. Det kanske inte finns ett system i galenskapen, men det finns definitivt galenskap i systemet. Familjen är ett system så magnifikt att det bländar. Hur satan hänger alltihop?

Amanda Svensson tar i från tårna med sin fjärde roman, en maffig tegelsten som vill allt. Den är en klassisk familjeberättelse i storformat, som kan leda tankarna till både Thomas Mann och Zadie Smith, men den har också det intellektuella mysteriets intrikata och anspråksfulla drag, à la Marisha Pessl eller Donna Tartt.

Svensson häller ner konst och vetenskap, litteratur och politik i brygden, till dess att hon kokat ihop en underhållande bildningsroman som befinner sig mycket långt från den jagcentrerade autofiktion som i debatten påstås dominera vår samtidsprosa.

Bygget är imposant. Jo, Svensson vill skapa den typiska väven med trådar som hänger hop på det mest osannolika vis, och det är väl lite av en läggningsfråga om man gillar det. Jag hade klarat mig med mindre av den varan, liksom av den samtida romankonstens mest typiska skådeplats: en vetenskaplig institution (i det här fallet ett forskningsinstitut för kognitionsvetenskap i London) med suspekt air och förmodat dold agenda. 

LÄS MER: Amanda Svenssons texter i Expressen. 

Söka utan att finna

Men Svensson genomför sitt närmast riskfyllt ambitiösa romanprojekt med en lätthet som impar på mig; det må vara en atlantångare hon styr, men hon gör det som om hon surfade på vågorna. Det är tyngdlöst, stilen slängig och dialogen trovärdigt lättflytande. Med ”Ett system så magnifikt att det bländar” tar Amanda Svensson nya kliv i sitt författarskap, breddar det i bokstavlig och bildlig betydelse.

Trillingarna är i tjugofemårsåldern när systemet krackelerar. Efter tragedin som sliter dem isär, söker de sig ut i världen. Clara reser till Påskön, världens ensammaste plats, för att – bakvänt – försöka hitta sin syster så långt borta från henne som det går att komma. Matilda å sin sida söker i Berlin och Västerbotten utan att riktigt finna, och Sebastian, ja han fördjupar sig i den mänskliga hjärnans – och attraktionens – mysterier vid institutet i London. Bit för bit lägger Svensson deras familjepussel, lappar och lagar deras slitstarka band.

En kärlek till världen

”Ett system så magnifikt att det bländar” utspelar sig i en tid – vår egen – då vi stirrar alltings ändlighet i vitögat. Klimathotet är, direkt och indirekt, ständigt närvarande i romanen. Tillsammans med sjukdom, död och splittrade familjer borde summan vara en mörk historia, men det är precis tvärtom. Det finns hos syskonen, och hos romanen som sådan, trots allt en så stark kärlek till den här världen; till dess ständiga föränderlighet och brist på systematiserad ordning. Den kärleken bländar inte, den är ett klarsynt ljus.

Therese Eriksson 

Amanda Svensson är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras verket av Therese Eriksson, kritiker på Svenska Dagbladet.