Hon skriver om att åldras under pandemin

RECENSION. Den glider fram så flott och fint, Merete Mazzarellas dag- eller snarare månad för månadsbok ”Från höst till höst”. Den tillägnas Ekenäs och Ekenäsborna, den börjar och slutar i Ekenäs: en ort i landskapet Nyland, södra Finland, där svenskan är majoritetsspråk och som har anknytning till kulturpersonligheter som till exempel Helene Schjerfbeck och Monika Fagerholm.

Det är september 2019, och Mazzarella deklarerar sin avsikt ”att skriva i det djupast personliga, för att inte säga självupptagna, det inte minst i ett efterhandsperspektiv påtagligt självupptagna”. Det där med efterhandsperspektiv förstår jag inte riktigt, nukänslan är stark. Men självupptagenheten finns. Tja, varför inte? Och författaren ser och ger utrymme åt en mängd andra människor, kända som okända, familjemedlemmar och släktingar, ibland också ”vanliga människor”. Fast jag kan tycka att det är lite väl självupptaget att så ofta återkomma till hur det ”är” att vara pensionär och sjuttioplussare, att vara privilegierad i en orättvis och våldsam värld.

Men jo, det flyter. Inte minst i det sinnliga: att gå i mjuk sand, simma i septemberhavet, avnjuta naturens växlingar. Ibland i det andliga – resonemangen om Gud, om att älska sin nästa och att ifrågasätta gyllene regeln, de är välformulerade och spännande även för en ateist. De mjuka dispyterna med maken L (filosofen Lars Hertzberg) är också fina, bland annat i en tvist om tillit och misstro. Vad är grundläggande i våra mänskliga relationer, och hur förtjänar vi andras tillit?

Merete Mazzarella förtjänar vår tillit, men kan även väcka avund (hos mig åtminstone). Hennes spännande, mångkulturella bakgrund. Produktiviteten. Den enligt mina mått stora familjen och vänkretsen, all denna framgång för samtliga barn och barnbarn, de världsomspännande resorna i både professionella och privata syften.

Merete Mazzarella förtjänar vår tillit, men kan även väcka avund (hos mig åtminstone).

Funderingar om åldrande, tidens gång, medvetenheten om såväl den egna som andras kroppars skörhet, situationsbaserade eller intellektuella anekdoter. Det är mycket ämabelt. Man vänder blad, Mazzarella gör detsamma, hon är lättläst vadhelst hon tar sig an.

Knappt har ett besök i Australien hastigt avbrutits, på grund av de förödande skogsbränderna i november 2019, så drabbas världen av coronaviruset. I februari 2020 har Mazzarella tänkt fira sin 75-årsdag med ett ”dussintal damer” av yngre årgångar. Och i mars med stora släkten i Canterbury med en avstickare till Cambridge. Av detta blir intet.

Småningom mattas jag lite i läsningen. Denna oförtröttliga mild- och lågmäldhet, det stillsamma dåliga samvetet för författarens förvisso gynnade situation. En sorts Weltschmerz framkallad av alla dåliga internationella nyheter betraktade från den präktiga motionscykeln framför tv:n. En ickeartikulerad idé om att allt hänger samman: Putin, Trump, vit makt-rörelsen, klimatet, viruset, flyktingkriserna, svälten, al-Hol, aktiebolagens undergrävande av ”individens moraliska instinkter” och den mytiska polariseringen. Men vad i allsin dar? Det är larv och slarv.

Ovan nämnda gör dock alls inte boken ”rövtråkig” (textens enda kraftuttryck). Den hade emellertid tålt en stramare redigering.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.