Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon skriver mästerligt på jävla svenskarnas språk

Felicia Mulinari. Foto: STEFAN TELL / ALBERT BONNIERS
Foto: ALBERT BONNIERS
Hanna Johansson. Foto: PRIVAT

Poesin gör oss till en och samma, men vi behöver också vara individer.

Hanna Johansson ser en mästerlig debut om rasism, exil, våld och barndom.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENION | LYRIK. På de två inledande sidorna i poeten Felicia Mulinaris litterära debut, det utrymme som utgör bokens förmak, står en dedikation och två citat. ”Till Paula, Runo, Shai, Leandro / mitt första blattekollektiv och mitt för alltid”, därefter ett par rader ur filosofen Frantz Fanons bok ”Svart hud, vita masker” och ur rapgruppen Dead Prez låt ”Real black girl (revolutionary love)”.

I ”Svart hud, vita masker” skrev Fanon om den psykologiska dimensionen av att vara koloniserad, det dubbla främlingskap som uppstår i en tillvaro där man förlorat sin härkomst men inte erkänns i sitt tillägnande av kolonisatörens språk och kultur. Citatet i ”Det som inte kan utplånas” avslöjar inget av detta, utan lyder: ”Explosionen kommer inte att inträffa i dag. Det är för tidigt… Eller för sent.” 

Jag uppehåller mig vid det här för att jag tror att den förväntan som denna inledning skapar är viktig, den stakar ut en kurs för Felicia Mulinaris poesi. Denna inledning är viktig, den stakar ut en kurs för Felicia Mulinaris poesi. 

En otroligt bra bok

Fanons analys ekar i rader som barnen är svagare än mödrarna / lär sig inte säga jävla svenskar / på något annat än dom jävla svenskarnas språk, men meningen som placerar honom i läsarens medvetande är poetiskt abstrakt.

Så rör sig också Mulinari mellan det analytiskt klara och det laddade, stämningsmättade. Det är en otroligt bra bok. Jag läser den flera gånger, inte främst av nit utan av hunger. 

Diktsvitens röst utgörs av ett vi, från de första, magiska raderna: när vi kommer ut / ur våra mammor / förstår de att vi liknar / deras förluster. 

Men då och då bryter sig individuella röster ut ur viet i dialogpartier som punkterar texten. En säger: ”Men det var inte så det började. ”En annan: ”Jag tycker inte om att du gör oss till samma. Som om vi vore en syster.” 

En välgömd sorg

Formuleringen ”en syster” snarare än ”systrar” stryker under sökandet efter en gemenskap där alla enskilda öden blir ett, alla systrar en. Mulinari skriver fram en stor historia om rasism, barndom, exil och språk och våld, inte som en kör av röster utan som om alla röster kanaliserats genom en enda penna eller mun. Det finns en styrka och en tröst i den processen, traderingen av erfarenheter, och det finns en sorg. Mulinari skriver: 

 

finns vi även när någon nämner det outtalade

oupplöst i skummet av tusen stor stark

om exilen inte är en överförd gemenskap

bara många kroppar fyllda med halvhet

oförlösta barn och frågor

en välgömd sorg i en säng fylld med lösgodis

ett ansvar att minnas människor

utan att veta hur dom ser ut

eller luktar eller bara ingenting

om det är ingenting vi är

 

”Det som inte kan utplånas” är en mästerlig debut, en bok jag kommer att återvända till många gånger. 

 

LYRIK

FELICIA MULINARI

Det som inte kan utplånas

Albert Bonniers, 160 s.

 

Hanna Johansson är medarbetare på Expressen.

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, som gästas av Lina Thomsgård.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!