Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon skriver i solidaritet med jordens fördömda

Foto: Oumeya El Ouadie / Oumeya El Ouadie
”Eva ur spillrorna”
Lizette Romero NiknamiFoto: PRIVAT

Ananda Devi är en författare som solidariserar sig med jorden fördomda.

Lizette Romero Niknami ser en författare som inte räds att smutsa ner sig. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I den fiktiva betongförorten Troumaron utanför Port-Louis i Mauritius saknar eländet motstycke. Här är fabriken nedlagd och våldet ett luftburet gift. Här är alla flyktingar och fattiga, och här står nederlaget skrivet i handflatan. Här bor tonåringarna och bästisarna Eva och Savita, som ibland är varandras älskarinnor och ibland varandras systrar. 

Sedan länge är Evas kropp är en valuta, och allsköns män föraktar, begär och förälskar sig i henne. Bland dessa finns den aspirerande poeten Sad som efter att ha läst Rimbaud använder sig av Evas misär för att upprätta en författaridentitet, som en annan Orfeus. Vid sidan av finns också Clélio, som ersätter saknaden efter en migrerad bror med outsinlig vrede. 

Ananda Devis ”Eva ur spillrorna” är en ångvält till roman. Det är fråga om en rasande prosa, skriven i ett akut presens, där varje ord känns avgörande. Vännernas liv hamras in med hjälp av anaforer, vilket skapar en mässande rytm som kastar omkull mig med sin hänsynslöshet. Men här finns också en ömhet och en lojalitet med karaktärerna som gör att gestaltningen aldrig kantrar och blir förminskande. 

Dödens relation till havet har en migrationspolitisk grund.

Samtidigt som ”Eva ur spillrorna” utkommer diktsamlingarna ”När natten talar mig” och ”De från havet” sammanslagna till verket ”Tidvatten, solskörd”. Dikterna behandlar till stor del samma ämnen som romanen, men tonen i ”När natten talar till mig” är sorgsnare. 

Den börjar i ett lyssnande efter försvunna röster, och det är detta lyssnande som genererar de efterföljande dikterna. Perspektivet växlar mellan ett klassiskt diktjag, och ett ”du” som tillhör ett kvinnligt kollektiv. Att vara kvinna är här fråga om en uppskruvad synlighet som innebär att alltid vara föremål för blickar och slag, samt en osynlighet som är så förintande att tystnad blir den enda tillflykten: ”I brist på allt/ våra läppar mörka/ av munkavlen/ gav vi oss av”. Till denna kvinnlighet hör också ett tillstånd av flykt som fortsätter även efter att den faktiska flykten ägt rum. På så sätt löser Devi upp tiden, och dåtid görs till evig nutid, som fortsätter in i framtid. 

”De från havet” berör liksom ovanstående också flykt, men mer specifikt de människor som fallit och faller offer för EUs gränspolitik. Här är havet både livgivare och dödsbringare, en slags omtagning på bibelcitatet ”Jord är du,/ och jord ska du åter bli”. Men dödens relation till havet har en migrationspolitisk grund. 

Dikten ligger så nära verkligheten att läsningen blir oerhört plågsam.

För trots att det är havet som människor flyr tvärs över, och havet som sedermera dödar dem, pekar Devi även ut en avhumaniserade diskurs som bödel, vilket ekar obehagligt bekant för mig som har bilden av Ulf Kristersson iförd jaktmundering på näthinnan. Devi diktar obönhörligt med fascismens röst: ”För hur kan de vara mänskliga/ denna hord som invaderar/ våra trygga hem/ till och med barnen/ är säkert beväpnade/ med bombälten/ i barnstorlek/ med en extraliten röd knapp/ för deras små fingrar.” 

Genom att metaforerna är sparsmakade, ger Devi plats för en röst vars rakhet är tillintetgörande, och som synliggör flyktens förödande villkor. Dikten ligger så nära verkligheten att läsningen blir oerhört plågsam.

Sammantaget visar denna introduktion på en författare som vill solidarisera sig med jordens fördömda, och som inte räds smutsa ned sig i det slakthus som är världen. 

 

ROMAN

ANANDA DEVI

Eva ur spillrorna

Tranan, 192 s.

Översättning Maja Thrane

POESI

ANANDA DEVI

Tidvatten, solskörd

Ellerströms, 70 s. 

Översättning Maja Thrane och Jonas Ellerström

 

Lizette Romero Niknami är poet, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.